Fokus på ord och kommunikation i "Teorier om människan"

Oliver Jähnke har sett Teorier om människan på Backa Teater. En föreställning om ord och kommunikation som får publiken att drömma om ett bättre samhälle.

‍
I Bereket Hailmariams debutpjäs “Teorier om människan” på Backa Teater möter vi tre ungdomar, tre bästa vänner. De sitter på en ödslig skolgård och diskuterar hiphop och hånar varandra för sina favoritrappare. De pratar och pratar, men brottas samtidigt på olika sätt med språket. Sami har svårt att få ut det han tänker, Josef pratar oavbrutet och Hermon är upprörd över avsaknaden av djup i deras samtalsämnen. Pjäsen skrevs av Hailmariam under 2020-21 efter en beställning av Barnteaterakademin. Han var sedan innan van vid att uttrycka sig i poesi och novellform, men detta blev hans första dramatiska text. För Backa Teater var det kärlek vid första ögonkastet och det är lätt att förstå varför.

Det är tre nyligen utexaminerade skådespelare från Högskolan för Scen och Musik i Göteborg som gestaltar pjäsens tre karaktärer. De har ett mycket fint samspel och replikerna flyter fint emellan dem och ut till publiken. Texten är rolig, filosofisk, vardaglig och dessutom perfekt för sin målgrupp: tonåringar. Det är en kort och koncis pjäs där ord och kommunikation står i centrum med en avslutande sammanfattning om hur vi människor egentligen är precis som pingviner.

Trots sin korta spellängd hinner pjäsen ta oss med genom många känslor och stilar som nästan får det att kännas som att jag sett flera olika föreställningar. Ibland är det vardagliga samtal som får publiken att skratta, som sedan går över i en lång, nästan drömsk, monolog om den gamla jazz-legenden John Coltrane för att sedan bli ett fysiskt teater-slagsmål. Pjäsen kulminerar i en skrik-dialog där Hermon och Josef försöker nå fram till varandra, men de lyckas inte göra sig hörda över den andres skrik. De ropar:

Varför skriker du? Varför skriker jag? Jag skriker för att jag inte vet vad jag skall säga. Jag skriker för att jag inte vill vara ensam.

Här knyts hela pjäsen snyggt ihop med Samis pingvin-metafor. Vi är precis som pingviner: Vi vill alla höras, vill alla bli sedda, men vi hör och ser inte varandra för att alla skriker så högt. Vi är alla ensamma fastän vi ständigt är omgivna av andra.

Efter pjäsen har något börjat gro i mig. Tankar och drömmar om ett bättre samhälle, där vi verkligen hör och ser varandra, där ingen behöver vara just ensam. Förhoppningsvis tar publikens målgrupp också med sig detta, att de börjar diskutera och fantisera om en bättre värld. Då har teatern gjort det allra största - inspirerat till ett bättre samhälle.

‍