Finnekumla dans och konstscen - en konstnärlig frizon under kyrkans tak

Utanför Borås ligger Finnekumla dans och konstscen, driven och initierad av frilanskoreografen Benedikte Esperi. Här skapas utrymme för konstnärer att skapa och utforska, utan motkrav på resultat och uppvisning. Scenkonstguidens Märta Jungerfelt åkte dit för en pratstund om platsens idé och potential.  

När jag svänger av från 40-vägen för att komma till Finnekumla är det som att gradvis glida in i en sommarpsalm. Det är alléer av gungande lövträd, sjöar, avfarter med handskrivna loppisskyltar och hus som alla har amplar med pelargoner på verandan. Efter en slingrig färd på en grusväg, förbi en otippat premium golfbana, når jag samhällets kyrka med sitt intilliggande församlingshem som rymmer Finnekumla dans och konstscen. Huset är anonymt till sitt yttre men snart vet jag att jag kommit rätt, för ut i en t-shirt med Made in Ringön-tryck kommer Benedikte Esperi och möter mig.

Med ens att jag klivit ur bilen så blir jag tagen på rundtur, och Benedikte berättar om allt som är på gång. I trädgården står pallkragar redo för odling som så småningom ska vara del i att bilda en ”koreografisk trädgård”, och på gräset ligger ett jättelikt tyg som Benediktes barnbarn just har målat. 

– Tanken är att jag ska sy vimplar av det här och sätta upp på framsidan. Det måste synas att det pågår konstnärlig verksamhet här, säger Benedikte. 

Det är nu tre år sedan som Finnekumlas församlingshem blev en plats för dans och konst, och att det skedde verkar ha tett sig som lite av en slump. Benedikte som till yrket är performanceartist och koreograf gästade Finnekumla under pandemin för att tillsammans med sin danskollega Lisa Larsdotter Petersson sätta upp ett utomhusverk. När regnet kom blev de ombedda att hålla till inne i kyrkan istället, varpå Benedikte kom i kontakt med församlingens kyrkvärd Birgit Andersson. Kyrkan, som gärna ville skapa plats för fler humanistiska forum och kulturaktiviteter än enbart religiösa, ställde frågan om Benedikte hade lust att starta upp någonting på plats. 

– Jag hade precis sagt upp min ateljéplats och längtade efter ett ställe där jag kunde landa in och fokusera en längre period, säger Benedikte. 

Det var när pandemin slog till som Benedikte drog i nödbromsen för alla utgifter och sa upp sin ateljé på Ringön. En plats hon hade uppskattat men som innebar mycket kånkande och körande fram och tillbaka. I Finnekumla såg hon potentialen att bo och jobba på samma ställe och på så sätt finna en bättre koncentration.  Sagt och gjort hyrde Benedikte in sig en period för att känna på platsens potential, en process som fortfarande pågår. 

I dagsläget är det främst som en plats för skapande som Finnekumla dans och konstscen finns till, både för Benedikte själv och för gästande konstnärer. Det händer att det arrangeras publika evenemang, exempelvis var scenen en del av GIBCA Extended förra året, men i huvudsak är det tänkt att vara en plats för konstnärligt utforskande snarare än ett regelrätt produktionshus. 

– För mig är det otroligt viktigt att inte ha några open calls eller krav på processvisningar efter ett residens. Hit ska man få komma bara för att skapa utan att det behöver leda till en produkt, säger Benedikte.

Det kravlösa upplägget är inspirerat av hur koreografen Ivo Cramér på sin tid jobbade med återhämtning och retreat för konstnärer, ett öppet förhållningssätt som genomsyrar flera delar av verksamheten. För Benedikte finns det till exempel inga begränsningar för vilket konstområde den gästande konstnären kan syssla med. Det betydande är att konstnären är intresserad av platsen och ser ett utbyte i att komma dit.

– Jag tycker det är viktigt att konstnärer som kommer hit får möjlighet att vara i sin bubbla om de önskar, säger hon. 

Att det ska finnas möjlighet att vara ifred och inte behöva möta andra är grundat i hur Benedikte själv vill ha det på residens. Att interagera med omvärlden kan störa fokus menar hon. 

– Det är samma sak när jag själv är här och jobbar, säger Benedikte, och berättar lite skämtsamt att hon brukar hålla sig undan om hon ser att det är människor på uppfarten.

Vi fortsätter rundvandringen på insidan av huset och kyrkans påbrå gör sig påmind. 

– När vi har föreställningar och event här nere så är det lite jobb för mig att rensa på bilder och symboler, säger Benedikte, som visar runt i den stora salen på bottenplan.

‍

På ena kortsidan av väggen hänger religiösa bilder, på den andra ett mässingsporträtt av kung Gustav V. Däremellan är salen möblerad med bord och stolar som andas kommunalt 80-tal. Ett fåtal gånger om året dukas det upp för begravningskaffe i lokalen, men i övrigt står det för det mesta tomt. Det är mest i publika sammanhang som Benedikte använder salen, i övrigt används mest ovanvåningen. 

Jag blir visad till en av flyglarna en trappa upp. Här har Benedikte förvandlat ett av de större rummen till blackbox. Golven är klädda i svart dansmatta och väggarna i svarta tyger, men helt nöjd är hon inte ännu. 

– Jag får se, kanske vill jag bejaka ljuset och utsikten som är här uppe istället. 

I ett av de andra rummen hänger en permanentutställning med konst av Mikael Olofsson. Fram till nyligen hyrdes rummet av ett jaktlag, men nu är våningssängarna och hålen i väggarna ett minne blott. Tillsammans med sin partner har Benedikte rustat upp och målat om. Förutom utställningen finns det mycket annat att titta på: uppstoppade fåglar och döda fladdermöss i glaskupor. Fågelsamlingen är Benediktes privata medan fladdermöss var något hon blev intresserad av när hon kom till platsen. 

– Det är lite så jag funkar, jag fascineras av det som kommer i min väg, säger Benedikte. 

I det gula köket intill utställningsrummet står lunch uppdukad. Linsgryta, ris, coleslaw och en karaff vatten med myntablad i. Benedikte berättar om möblerna som omger oss. Det mesta är ärvt från hennes barndomshem med rötter i Sverige och Grekland, och det känns. Köket är både personligt och ombonat, vilket Benedikte problematiserar något. 

– Jag vill inte göra platsen till min egen för mycket, så det är en process att försöka hitta en balans där, säger hon. 

Vi dukar för lunchen ute i den varma trädgården med utsikt mot kyrkan och Benedikte berättar om allt hon har på gång, och trådarna är många. Under sommaren har hon tänkt att ta det lugnt, men i höst påbörjas projekten igen. Bland annat ska hon påbörja en produktion som ska visas på scenen 3:e Våningen våren 2025, åka till Kuba och inviga biennalen i Havanna, samt arrangera Dansfilmfestivalen som hon själv initierat och driver. Men om det nu blir en fjärde omgång av festivalen eller inte återstår att se. 

– Nu ska vi inte prata om tråkiga saker, men det har känts lite snopet den senaste tiden att det är mycket som tar stopp, säger Benedikte och syftar på de nedskärningar som påverkar finansieringen av både festivalen och egna verk.

Men Finnekumla dans och konstscens framtid ser hon ljust på, och lyfter kraften i när vänner, familj och kollegor har besökt platsen. 

– Det är som en serie av givande. Alla som kommer hit bidrar och gör platsen till vad den är och har blivit, säger Benedikte. 

Vi förflyttar oss med våra kaffekoppar till skuggan under tältet med det nymålade tyget i trädgården och Benedikte berättar om hur hon ser fram emot att börja odla sina egna grönsaker. 

– Det största hotet är väl mullvaden som är här ibland och lever rövare, säger Benedikte och berättar om alla jordhögar som den nyligen åstadkommit på kyrkogården. Men det besvärar henne inte särskilt. 

– Mullvaden är lite som konstnären, den bara jobbar på.