Fia Adler Sandblad - med lust till förvandling som drivkraft 

I trettio år har scenkonstnären Fia Adler Sandblad drivit ADAS teater i Göteborg, en fri teater med fokus på fysisk teater och dokumentära berättelser. “Det är människans förmåga till förvandling och mötet med publiken som är min motivation”, säger hon i ett samtal med Scenkonstguidens Märta Jungerfelt.

Sedan 1993 driver Fia Adler Sandblad ADAS teater, belägen i en av Konstepidemins alla ateljéer ett stenkast från Linnéplatsen i Göteborg. Där pågår nu förberedelserna inför helgens nypremiär av “Aldrig glömd - en skröna om min mamma i en akt”, som vid tillfället för den här intervjun har åkt på teknikstrul som raskt måste hinna lösas. 

– Vi får låta lamporna vila sig lite och ta nya tag imorgon, säger Fia till producenten Andreas Luukinen som just ska slita sig för dagen. 

Ateljén består av ett scenrum och ett intilliggande pentry. Den begränsade ytan verkar gett upphov till att det byggts ett loft för teknik, och därunder en nätt gradäng nära scenkanten. Scenrummet är intimt och för Fia finns det mening i det. 

– Som publik får du vara med om skådespelarens förvandling, och det finns ett innehåll i det som du får möjlighet att uppleva på de mindre, intima scenerna, förklarar hon. 

Intresset och engagemanget för teatern började redan i barndomen för Fia, som genom dramatikpassen på fredagseftermiddagarna i skolan introducerades till en ny värld. Med svåra familjeförhållanden var det en avgörande upplevelse att möta en vuxen som lät eleverna ligga i en hög på golvet och slappna av, vilket gav henne en känsla av frihet. 

– Jag kände sådär “wow, kan livet vara såhär stort?”! 

Som ung vuxen medverkade Fia på Folkteatern som skådespelare och regiassistent, varvat med kortare och längre vikariat på radion som journalist. Hon beskriver tiden som ett rus, där möjligheterna kom till henne som på rullande band. Dessutom var Göteborg på den tiden en stad det var enkelt att leva och verka i som konstnär då lägenheter och rymliga lokaler mitt inne i stan gick att hyra “för en spottstyver”, som hon uttrycker det. 

Så småningom lämnade Fia journalistiken för att helhjärtat ägna sig åt teatern. Efter skolning hos Lecoq i Paris anslöt hon sig till larssons teaterakademi där hon fördjupade sig inom de fysiska uttrycken och arbetsmetoderna ytterligare. Det var intresset för den fysiska och poetiska spelstilen inom teatern samt en angelägenhet att lyfta in kvinnlig agens och erfarenhet på scenen som sedan föranledde att Fia startade ADAS teater. Till en början gjorde Fia och hennes kollegor storskaliga och platsspecifika föreställningar, men efter år av slit och att bli förälder blev det dags att skala ner något och arbeta i mindre format. Under åren har hon haft flera samarbetspartners, bland andra Sören Larsson (under ett par år hette de till och med larssons & ADAS teater), men konstanten i verksamheten har varit Fia själv. 

Hon beskriver sitt konstnärliga arbete som en pendling mellan att jobba ömsom dokumentärt och ömsom det mer konstnära. Det är mixen av samhällsengagemang och det utforskande som upprätthåller motivationen och att fortsätta skapa år efter år. Särskilt understryker hon vikten av publikmötet. 

– ”Det som är botten i mig är botten i dig”, som Ekelöf säger, börjar Fia. Vi människor gör oss ofta mindre än vad vi är, men teatern erbjuder en möjlighet både för den som agerar och tittar att förändring är möjlig, att bli något mer och större eller kanske att släppa taget om något onödigt, fortsätter hon. 

Fia glöder av engagemang och lust och det är med stor entusiasm hon berättar om planerna framöver, särskilt som 30årsjubileet är i nära antågande. Däremot är Konstepidemins framtid lite av ett orosmoln. Området har förändrats sedan inflytten 1993, med Universitetet och Sahlgrenska som med sina utbyggnader kommer allt längre in på knuten. Och med kommande hyreshöjningar bekymrar hon sig över hur det kommer förändra verksamheten. 

– Om hyrorna höjs kommer vi som verkar här behöva fokusera mer på att dra in pengar än att vara en mötesplats för medborgarna. Det vore en förlust för oss och för göteborgarna, säger hon. 

Fia efterlyser ett politiskt beslut om Konstepidemins fortlevnad och hoppas att de som kollektiv fortsatt ska få gehör för att det är en viktig plats att bevara. Bortsett från detta tycker hon dock att Göteborg är en utmärkt stad att verka i och beskriver det som att spännande och alternativ scenkonst kan växa fram i “periferin”, bortanför maktens centrum i Stockholm. 

Vid frågan om vad som ligger i pipeline härnäst berättar Fia om ett kommande samarbetsprojekt med en belarusisk teater med urpremiär i vår och så till sommaren en uppsättning utifrån Aischylos “Agamemnon” som hon gör tillsammans med Ian Magilton från gamla Roy Hart Theatre. Sedan lägger hon leende till: 

– Och vem vet? Kanske är det dags att vi ska heta “Fias Teater”? 

‍20 - 22 januari spelar “Aldrig glömd - en skröna om min mamma i min akt”, på Adas Teater. Se biljettlänk i kalendariet.

Pressbild: Ola Kjelbye