Exemplariskt ensamblearbete i Circus Baobabs “YE!”

Linda Brelin har varit och sett ett perfekt organiserat kaos: Föreställningen YÈ! Med Circus Baobab.

I Circus Baobabs föreställning “YÉ!” förkroppsligas kampen om rent dricksvatten. Cirkuskompaniet från Guinea grundades 1998, med ambitionen att skapa en framtid för ungdomar som inte haft möjlighet att gå i skolan. Efter att ha spelat “YÉ!” på bland annat Göteborgs Dans- och teaterfestival och på Kulturhuset Stadsteatern fortsätter kompaniet under hösten att turnera vidare runt om i Sverige.

Vattenflaskor i plast utgör YÈ!s enda scenografi. De ligger utplattade och tillknycklade över scengolvet och skapar en skrämmande förutsättning för akrobaterna. Mitt i havet av plast utspelar sig sedan ett perfekt organiserat kaos. Det är tumbling med höjdmeter à la Simon Biles, det byggs och raseras mänskliga pyramider likt perfekta, men också omöjliga, kaplastavstorn och det är parakrobatik som vävs in i tumultartade slagsmål. Flaskorna gör att risken för att halka och falla är ständigt överhängande. Ett lager till föreställningen som får frågor om makt, tillit och fördelning att ta plats mitt i kaoset, som kompletteras av dialogscener som trots språkbarriären för det mesta blir begripliga.

Efter några av årets regnigaste dagar i Sverige skapas en underlig kontrast när “YÉ!” spelas här. Den kamp och desperation efter dricksvatten som skildras på scen står i stark kontrast till dess spelplats. Stundvis skapar det en nästan obekväm känsla att sitta i publiken. Även om frågor om rent dricksvatten adresseras i nyheterna titt som tätt, görs det vanligtvis bakom skärmens filtrering. Här är det istället faktiska kroppar som bara meter från publiken gestaltar den desperation och konflikt som uppstår när något så fundamentalt som rent vatten inte finns för alla. Avståndet mellan det som skildras och de som skildrar, gör att vissa scener går publiken helt förbi. De yngsta i publiken skrattar högt när akrobaterna på olika sätt försöker hälla i sig det sista ur vattenflaskorna på scengolvet. För de är handlingen förenad med skrattig frustration, inget livsavgörande med det. Dikotomin mellan publiken och akrobaterna lägger sig över verket, vilket säger så oerhört mycket mer än några sekunders klipp från senaste avsnittet av Rapport.

Ändå är det inte tematiken som främst står ut i “YÉ!”, utan själva genomförandet. Det är ett exemplariskt ensemblearbete som stretchar gränserna för vad som vanligtvis görs inom parakro, banquin och tumbling som cirkusdiscipliner. Man anar ett liv där rörelse, musik och konst inte är förpassat till en avgränsad del av livet, utan utgör själva grunden till det. Kraften i akrobaternas kroppar och det ömma samspelet mellan dem fullkomligt golvar publiken som jublar gång på gång. Det är en föreställning att förundras över och inspireras av. En verklig ynnest att få se ett gästspel som detta på hemmaplan.

‍