En lyckliggörande "Hoffmans äventyr" på Göteborgsoperan

Christofer Psilander har sett Göteborgsoperans uppsättning och blev en smula förbryllad över en del detaljer, men hänförd av helheten.

Det finns två företeelser jag inte är så förtjust i på en operascen. Det ena är nakenhet, som jag tycker förvirrar och får tankarna att driva åt fel håll, och därmed stör själva operaupplevelsen. Det andra är när en överambitiös regissör förändrar miljö och handling långt ifrån dem som kompositör och librettist en gång avsåg. Och regissören av Hoffmanns äventyr har i viss mån gjort just detta. Men till min glädje så fungerar det bra.

Hoffmanns äventyr är en speciell opera. Den består av tre fantasifulla berättelser som både hänger ihop och är skilda åt, och som hålls samman av en ramberättelse. Kompositören Jacques Offenbach hann inte skriva klart den innan han vid 61 år ålder tragiskt gick bort 1880, så operan färdigställdes av en annan kompositör. Sedan har operan förändrats gång efter annan av flera skäl: akter har tagits bort för att operan ansågs för lång, arior har flyttats, tagits bort och lagts till, inte minst på senare år, då tidigare förkomna originalanteckningar av Offenbachs hand kommit tillrätta.

Så att Hoffmanns äventyr är en föränderlig opera är i det närmaste att betrakta som en del av operans egen kulturhistoria. Därför funkar Göteborgsoperans uppsättning utmärkt.

Kortfattat handlar operan om Hoffmann, som berättar för sina vänner om tre kärleksäventyr han haft, men som alla visar sig handla om hans käresta Stella, och detta i tre olika tablåer, där inte bara Stella, utan andra personer i Hoffmanns närhet dyker upp i olika inkarnationer. I regissören Krystian Ladas förändring har dessa tre tablåer förändrats till synen på förhållandet i olika tidsåldrar: Hoffmann som ung, medelålders och gammal.

Stella, och hennes tre alter egos Olympia, Antonia och Giulietta, spelas och sjungs av en fullkomligt strålande Kerstin Avemo. Hon har inte bara en stor närvaro på scenen och en härlig, ärlig kontakt med publiken, utan en röst som med styrka och klarhet klarar av de mest avancerade koloraturerna och höga tonerna. Det är ynnest att få höra henne!

Hoffman spelas av tre olika tenorer, en som ung, en som medelålders och en som äldre, och där sticker den medelålders, Joachim Bäckström, ut, med sin starka och tydliga tenor. Tyvärr fick jag inte höra Katarina Karnéus röst som Musan, då hon hade fått sångförbud av läkare, utan det var Ann-Kristin Jones som från sidan av scenen stod för sången, medan Karnéus agerade och mimade till Jones röst. För den oinvigde en något udda lösning, men det fungerade bra, och är definitivt att föredra framför en inställd föreställning. Jones sjöng för övrig fantastiskt bra hon också.

Scenografin är fantasifull, händelserik och en smula svårbegriplig, men det är inte därför man kommer hit. Det är för musiken. Och musiken - den är fantastisk och osedvanligt lättillgänglig! Offenbach var i huvudsak operettkompositör, och det märks i Hoffmanns äventyr. De operettliknande dans- marsch- och trallvänliga tonerna hörs verket igenom, förmånligt spelad av Göteborgsoperans orkester under dirigenten Sébastien Rouland, som för övrigt räknar Offenbach som en av de främsta kompositörerna. Och alla de kända örhängena finns med – Kleinzach-arian, Olympias aria (ibland kallad 'dockans sång'), Spegelarian och kanske den mest älskande – Barkarollen i sista akten.

Ett moment jag dock hade lite svårt för var att de talade partierna inte ägde rum på scenen, utan var filmade. Inte så lyckat. Det kändes som om jag lämnade operan och hamnade på bio. Allra konstigast var en kort, filmad scen där pålagd, förinspelad musik bestod av tonerna av Barkarollen med något drum-and-bass-liknande ackompanjemang. Då var jag inte ens på bio, då var jag plötsligt på diskotek. Tack och lov bara under några sekunder.

Hur var det förresten med nakenhet? Förekommer den i operan? Och i så fall, stör det? Mja... Katarina Karnéus som Musan bär en 'naken' kroppsdräkt, som är såväl välgjord som smått grotesk, och den stör inte alls, den bara roar!

Jag har visserligen gnällt på några detaljer i föreställningen, men mitt totalintryck är synnerligen positivt. Hoffmanns äventyr på Göteborgsoperan är väl värd ett besök, och jag kommer själv att se den igen, vad det lider. Sammantaget är handlingen svår att följa, så ju mer man vet om operan innan man ser den desto bättre. Eller förresten... ju mindre man vet, desto bättre! Desto mindre förutfattade meningar bär man med sig. Så strunta i att läsa på, gå dit och njut av en fantasifull uppsättning, härlig musik och enastående sångarinsatser. Du kommer garanterat att gå ut från operahuset en smula lyckligare än du var när du gick in!

---

Hoffmanns äventyr spelas på Göteborgsoperan fram till den 15 januari. Kvarvarande föreställningar den 11, 18, 21, 29 december, samt 11 och 15 januari.

Föreställningen är 3:45 lång, inklusive två pauser.

Pressbild: Lennart Sjöberg