"Du är min nu" - fängslande om mäns våld mot kvinnor

Göteborgs Stadsteater hade nyligen nypremiär av “Du är min nu”, skriven och regisserad av Gèrard Watkins. Maria Ekholm ser en föreställning som både fängslar och underhåller. 

Nypremiären av Du är min nu adresserar ett av våra största samhällsproblem – mäns våld mot kvinnor. Den träffsäkra titeln ramar in ägandeskapet av kvinnan, tragiskt nog ett alltjämt högaktuellt ämne. Den drygt två timmar långa föreställningen på Göteborgs Stadsteater av regissören och dramatikern Gèrard Watkins, med översättning av Lisa Lindberg, fångar, engagerar och berör samtidigt som den är högst underhållande, det allvarsamma ämnet till trots. 

Efter några minuters trevande inledning är handlingen i den dialogdrivna pjäsen i full gång. Under så gott som hela föreställningen är den lilla ensemblen om fyra skådespelare på scenen samtidigt, med växelvis fokus på det yngre och det äldre paret. Handlingen utspelar sig i Paris, men skulle likväl kunna vara i Göteborg eller någon annan svensk stad eller landsbygd, då temat våld i nära relation är globalt. Publiken får följa två par, varav det ena i tjugoårsåldern och det andra gissningsvis dubbelt så gammalt. De parallella berättelserna vävs samman av relationens fas och eskaleringen av implicita och explicita våldsyttringar – från det första slumpartade mötet till samborelationen.

Stadsteaterns scen Studion är perfekt för uppsättningen. Lagom liten och intim, men ändå inte så påfallande att intimiteten mellan skådespelare och publik upplevs påfrestande. Scenografin av Henrik Ekberg är relativt avskalad och nästintill kall, bestående av geometriska figurer i vita och gråa nyanser som fungerar som ett slags möblemang. Den skarpa ljussättningen bidrar till att som åskådare hålla skärpan. Likaså gör de musikaliska inslagen framförda av Karin de Frumeries (som även agerar som skådespelare vid några få tillfällen). En inramning som gör det svårt att känslomässigt fjärma sig från det som utspelar sig på scenen. 

Rollsättningen är fenomenal. Caroline Söderström gestaltar kvinnan i det äldre paret med motspelaren Johan Gry. Caroline Söderströms karaktär Annie är osäker och undergiven medan Johan Grys karaktär Pascal är hennes raka motsats. Pascal titulerar sig fotograf. Annie är barnskötare till sin profession. Gry briljerar i rollen som arrogant översittare och han framför Pascals repliker med en lika självklar som självgod persona övertygad om sin överlägsenhet. Söderström gör också hon en fin skådespelarinsats i sin gestaltning som ”obeslutsam med ett språk utan riktning”, för att citera Pascal. 

Det yngre paret spelas av Hannah Alem Davidsson och Johan Hafezi. I relationen mellan Liam och Rashida är maktbalansen initialt snarare den omvända sett till utbildningsbakgrund och självförtroende. Rashida framstår som en person med hög integritet och målmedveten med sina universitetsstudier. Hannah gör sin rolltolkning av Rashida med en äkthet som om rollen inte vore spelad. Hafezis karaktär, den verkstadsarbetande Liam, kan bäst beskrivas med liknelsen av en krutdurk med laddade känslor som när som helst kan explodera – vilket den emellanåt också gör. Hafezi spelar sin roll med sådan total inlevelse att han förefaller alldeles urlakad när pjäsen nått sitt slut.  

Dynamiken mellan de båda paren är så påtaglig att den känns. Rollprestationerna är jämna, och oavsett vem som säger vad, levereras repliker med övertygelse och inlevelse i särklass. Gèrard Watkins har på ett genialiskt sätt - utan att undergräva eller förringa det verbala, fysiska och psykiska våldet - lyckats skapa komik i ett tungt ämne. Stundtals bryter publiken ut i ett nästintill ofrivilligt, men samtidigt förlösande skratt, som ger ett ögonblicks andrum i en övrigt svårsmält handling. 

Den enaktade pjäsen är intensiv både känslomässigt och verbalt. I slutet tappar den viss fart och också en del av det raka och direkta stilgreppet. Något som förvisso lämnar utrymme för tolkning av det som sägs och gestaltas. Även om den terapeutiska slutscenen är pjäsens svagaste, förmedlar den att det finns vägar ut ur våldet och förtrycket för såväl den våldsutsatta som våldsutövaren givet samhällets stöd och adekvata insatser. Du är min nu är ett lyckat exempel på scenkonstens bidrag att belysa ett av våra största samhällsproblem.

___

"Du är min nu" spelas till och med 29 maj på Göteborgs Stadsteater.

FOTO: Ines Sebalj