”Dreamgirls” – både sparsmakad och överdådig

Alicia Grönlund har varit och sett Dreamgirls på Chinateatern i Stockholm. Hon imponeras av den svenska souleliten på scen, men många låtar blir bleka kopior av originalen. 

Det har varit en höst av soul och r&b i Stockholm. I alla fall på Chinateatern, där den klassiska musikalen ”Dreamgirls” har intagit scenen sedan i september. Handlingen är till viss del baserad på soultrion ”The Supremes” och skivbolaget Motowns historia, med fokus på hur de skapade ett nytt sound i en segregerad och vit musikmarknad under 60-talet.

Föreställningen är i regi av Edward af Sillén, som med sin gedigna bakgrund inom svensk show business känns som en självklar iscensättare av just ”The Dreamettes” väg mot Billboardlistan. I af Silléns rolluppsättning hittas Laila Adèle, Janice Kavander och Mary N’Diaye, som spelar trion Effie, Deena och Lorell. Gruppen vill slå igenom som artister och önskar göra så genom en musiktävling i Detroit. Som av en händelse stöter de på Alexander Larssons lite stela karaktär, bilhandlaren Curtis, som snabbt självutnämner sig till manager när han parar ihop dem med den självgoda soulkungen Jimmie, spelad av Prince Mpedzisi. Sedan börjar en rörig resa mot toppen. Under Curtis stålhand lyckas, de numera kallade ”The Dreams”, slå igenom med ett nytt sound. Men genomslaget blir på bekostnad av både vänskap och integritet.

En liknelse går att dra till själva föreställningens utformande, för även om de musikaliska bitarna träffar rätt, är det på bekostnad av det övriga skådespeleriet och innehållet. Rekvisitan är minimal och likaså vikten av dialog och karaktärsbygge hos skådespelarna, vars roller i flera fall verkar sakna personligheter. De talade replikerna är få och det är snarare regel än undantag att de förloras i sång som, trots Calle Norléns rutinerade översättningar, blir bleka kopior av ursprungslåtarna på engelska. Välkända original som Listen, And I’m Telling You I’m Not Going och Move tappar styrka när de omvandlas till svenska. 

Att tappa styrka är dock inget som musikalartisterna behöver oroa sig för. I deras röster finns allt som i övrigt saknas, och lite till. Ett tydligt exempel hittas i just svårsjungna And I´m Telling You I´m Not Going där Jennifer Holliday satte en ouppnåelig ribba för Effie under originaluppsättningen på Broadway 1981. Och även om ingen har sjungit den så oklanderligt som Holliday, gjorde Jennifer Hudson en bra tolkning i spelfilmen från 2006. I båda versionerna finns en typ av urkraft och desperation som även hittas i Laila Adèles svenska version Jag stannar. Adèles framträdande inrymmer en övertygande råhet som bär på både soul och sorg. Det blir en fantastisk kombination. 

Även Prince Mpedzisis Jimmie är en showstopper, ett humoristiskt och lättsamt inslag som förutom piffiga klädbyten flörtigt kommunicerar med publiken. Samtidigt symboliserar han en tidsenlig kamp för svartas rättigheter i en vit värld, i en tid där soulen behövde tyglas för att passa i de fina rummen. På samma sätt blir Effie, Deena och Lorell ett exempel på mäns makt över kvinnor, ett likaså tidsenligt förtryck där männen tjänade pengar genom auktoritetsmissbruk.

”Dreamgirls” på Chinateatern är en sparsmakad musikal på många sätt. Samtidigt är den överdådig. Det är glittrande klädbyten och högt tempo. Det är ett gäng musikalproffs som står på scen. Det är hjärta, soul, rhythm & blues framförda av en svensk soulelit. Mycket mer än så ska man kanske inte begära.

‍