Det kulturpolitiska samtalet står och stampar

Venessa Koohnavard har varit på kulturpolitiskt möte på Turteatern och är frustrerad över det rådande kulturpolitiska läget och dess brist på lösningar.

I måndags var jag på Kulturpolitiskt möte, ett samtal om rådande kulturpolitiska läget, arrangerat av Turteatern i samarbete med MDT Moderna Dansteatern. Parallellt sker liknande samtal i bland annat Göteborg och det är ingen slump att kulturutskottets förslag presenteras nu på onsdag. Turteaterns lokaler fylls av kulturarbetare och jag får en stark känsla av att människorna har längtat efter detta - ett samtal som vi idag har stort behov av. 

Turteaterns konstnärliga ledare, Marie Nikazm, och MDTs teaterchef, Anna Efraimsson, inleder kvällen. Det som står först på agendan är representanter från Kulturrådet som ger en grundläggande presentation om sitt uppdrag och vilka aktuella processer de är i. Detta för att skapa en gemensam förståelse för informationen som vi kan ha underlag till - betonar kvällens moderator, Anna Adenji. Sedan börjar panelen, som består av verksamma inom det fria scenkonstfältet för att prata om hur sänkta/stagnerade bidrag och kraftigt ökade kostnader påverkar den fria scenkonsten.

Samtalet drivs på i två timmar och när moderatorn frågar efter paus ropar den nästan fullsatta salongen nej. Men det är ett samtal vi alla känner till : verksamheter i kris, frilansare överväger karriärbyten och kulturarbetare kämpar sig igenom projektansökningar. En person i panelen nämner den onda cirkeln om att få mindre anslag än förväntat och samtidigt behöva leva upp till sin ansökan. Representanten från Kulturrådet svarar att de alltid är öppna för en dialog kring ansökningsprocessen. En annan panelist poängterar att många beslutsfattande politiker inom kultursektorn saknar kunskap inom bland annat scenkonst. Panelisten menar att vi kan förlora en hel generation av kulturarbetare om vi inte påbörjar en dialog med politiker som fördelar regionala kulturbidrag. Någon annan sa att kulturpolitiken ska vara oberoende från politiken, men att vi snarare blir mer beroende av politiken på grund av de minskade anslagen från staten. Vi får också höra om nyexaminerade aktörers utmaning att etablera sin praktik och jag undrar - förutom statliga kulturbidrag och stipendier - finns det andra sätt att stötta dem och varför pratas det inte om det?

Frustrationen växer i rummet, det finns kämparglöd bland många men jag upplever att det saknas en diskussion om lösningar. Viktiga aspekter, som bland annat att engagera politiker till kultur, fick inte rum att utvecklas. Istället blev det en utfrågning om Kulturrådet och de minskade anslagen. Representanten påminner deltagarna att de är en statlig myndighet som måste genomföra sina arbetsuppgifter juridiskt korrekt, men att vi alla strävar mot samma mål.

Kvällen avslutas med en annonsering om att skriva under ett utrop för att rädda kulturen samt Konträrs initiativ att kroka arm i riksdagen när de klubbar igenom budgeten. Men hur tar vi oss vidare för att överleva? En person nämner uppmuntran till konstruktiva samtal med finansiärer. En annan om ett närmare samarbete inom det fria fältet. Den tredje säger att vi ska stötta varandra genom att gå på varandras saker. Och jag känner att dessa diskussioner behöver ett mer lösningsorienterat djup om nya strategier genom att ha inblick i blandat hur andra länder tar sig igenom de kulturpolitiska utmaningarna (för deras situation är mycket värre).

Samtalen fortsätter och publiken stannar kvar i salongen, lika ivrig som i början av kvällen. Det kanske inte var rätt forum om lösning för just kvällens topic. Trots bristen på hoppfulla möjligheter väcktes en stark vilja inom mig att fortsätta debattera och skriva. En känsla jag inte har haft på länge. Och kanske var det just kvällens mål.

___

Bild: Pontus Lundahl/TT