"Delighthouse and the dark room" - en uppmaning

I Sindri Runuddes verk "Delighthouse and the dark room" gestaltas tid, rörelse och inre stormar. Fanny Köhler har sett när föreställningen gästade Atalante.

Jag beger mig till Atalante för att ta del av Sindri Runuddes föreställning “Delighthouse and the dark room”. Publiken leds till ett avskalat scengolv omringat av stolar. När alla slagit sig ner börjar resan genom tid och ljus som Sindri i sällskap av ytterligare fyra dansare (Asaf Aharonson, Cajsa Godée, Ellen Söderhult, Maia Means & Marvil Iglesias) leder oss igenom. I ett av scenens hörn sitter jag spänd på vad som komma skall.

Sist jag tog del av Sindri Runuddes scenkonst var 2020 då jag såg “A sensoral lecture”, en soloföreställning som skildrade en snårig väg genom den samtida dejtingdjungeln med dans, monolog och interaktion med publiken. Trots mitt instinktiva motstånd för att bli indragen i ett interaktivt verk var Sindri det ankare som höll mig lugn kvällen igenom, tillslut gick jag därifrån hänförd och hungrig efter mer. Därför var det med stor iver men även med oro för att bli besviken som jag slog mig ner i publiken till “Delighthouse and the dark room”.

Denna gång har Sindri Runudde lämnat tematiken dejting för att istället gestalta tid, rörelse och inre stormar. Genom en performativ akt beskriver dansarna vad de gör samtidigt som de mekaniskt följer sina egna direktiv. Tillsammans skapar de en kroppslig dikt. Med tiden blir poesin repetitiv och dansarna bildar nya ord. Rösterna faller ur takt med kropparna och den tidigare symbiosen går förlorad.

Jag tänker på språk. Det verbala språket och kroppsspråket, hur de uppstår och hur de löses upp. De mekaniska rörelsemönstren för mina tankar till känslan av att inte finna orden, till de stunder då språket fastnar under tungan och jag stammande trevar efter rätt sak att säga. Sökandet efter ord är ett hålrum mellan tystnad och talan. Kontrasten mellan dansarnas kropp och röst tvingar publiken in i ordlöshetens tomrum. Det är en vilsam plats där jag tillåts njuta av bultande basgång och vibrerande rörelse utan krav på att förstå vad rösterna försöker säga mig.

Som betraktare behöver man inte oroa sig för att fastna i ett fonetiskt experiment eller för den delen en främmande dimension. I takt med tiden så ökar föreställningens tempo. Dansarna skapar ett explosivt tillstånd mellan allvar och lek. En dans som till en början fungerade som en försiktig introspektion med synestetiska inslag har i slutskedet av resan eskalerat till en uppmaning att släppa alla hämningar och helt försvinna in i sig själv. Jag håller tag i stolskanten för att inte delta när Sindri fullständigt överlämnat sig åt den egenproducerade musiken.

När föreställningen lider mot sitt slut är jag fylld av lättnad. En lättnad över att återigen blivit hänförd. Marvil sätter punkt för kvällen med ett turbulent solo och beskriver det som en tillägnan självuppskattning, en uppmaning om att be your own babe.