Chako Paul City med Teater Blåmes är viktig, men underarbetad

Oliver Jähnke ser Chako Paul City med Teater Blåmes, ett gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater. En föreställning som tar upp flera viktiga ämnen, men där det kompromissats på den konstnärliga kvaliteten.

‍
En hemlig lesbisk stad som omnämns i en kinesisk vandringssägen står i centrum för denna queera scenkonstföreställning som sätts upp på Göteborgs Dramatiska Teater under West Pride i Göteborg under en helg i juni. Det är den nystartade teatergruppen Teater Blåmes, bestående av musikalartister, skådespelare och scenkonstarbetare, som plockat upp denna myt och arbetat fram en föreställning.

På scen ser vi Milla Fjelkestam gestalta en journalist som får den stora äran att besöka den lesbiska staden Chako Paul City. Där möter hon fyra personer som introducerar henne till sin vardag. Vi förstår ganska snart att invånarna döljer viss viktig info från journalisten och vi upptäcker stadens hemligheter i samma takt som henne.

Föreställningen börjar med en experimentell dans som sedan går över i en komedi med musikalinslag. Det är en salig blandning av olika instrument, lösmustascher, sång, dans, vattenkrig och växtplantering. Scenens olika miljöer skapas av ett antal trälådor som släpas över den lilla scenen och staplas på varandra. Manus är skrivet av Vendela Agestam, som även står för regin, samt Amanda Eide Wellbo, som också står på scen. Det är emellanåt smart, vitsigt och roligt. Flera viktiga ämnen tas upp på ett självsäkert sätt och många i publiken känner nog igen frågeställningar och situationer från sina umgängeskretsar.

Det finns många stabila byggstenar i produktionen som hade kunnat resultera i en stadig och lyckad föreställning. Den här typen av föreställning som tar upp ämnen och diskussioner som vi hbtqia-personer kan spegla oss i är också otroligt viktigt. Men trots att de flesta av skådespelarna på scen har utbildningar från några av Sveriges finaste musikalartistutbildningar, känns mycket av uppsättningen amatörmässig och manuset lite underarbetat. Det innehåller många nödlösningar, karaktärsbygget känns inte helt klart och humorn går inte hela vägen så många förväntade skratt uteblir. Att få höra diskussioner om queert föräldraskap, nyskapande relationer och lesbiskt sex på scen gör mig lycklig, men jag skulle önska att det inte kompromissades på den konstnärliga kvaliteten för att få uppleva det.