Carmen på GöteborgsOperan är en svårslagen hitkavalkad

Christofer Psilander gick på nypremiären av Carmen och upplevde fyra timmars ren njutning.

Carmen är en av operarepertoarens mest spelade operor, och - vågar jag påstå - en av de mest älskade. Därför är det ingen överraskning varken att GöteborgsOperan gör repris på sin uppsättning (senast uppsatt 2019), eller att de spelar hela 14 föreställningar. Carmen är helt enkelt ett säkert kort. Publiken kommer.

Uppsättningen är befriande nog trogen originalet, genom att man har insprängd talad dialog, och inte sjungna recitativ. Det gör det lättare att följa berättelsen. Dessutom speglar dekor och kostym det sena 1800-tal som operan hör hemma i, och låter därmed oss i publiken slippa fundera över vad en konstlad poäng med flytt i tiden egentligen ska syfta till. Här är det bara att sitta ner, åka med och njuta av färden.

Handlingen, då. Carmen är berättelsen om en eldig, förförisk romsk kvinna, och de män som blir förtrollade av hennes charm. I början av berättelsen har Carmen nyss lämnat en älskare, och blir förtjust i Don José, en korpral i armén. Don José har visserligen nyligen bestämt sig för att gifta sig med den föräldralösa Micaëla, som Don Josés mor förbarmat sig över, men det hindrar honom inte att falla för den oemotståndliga Carmen. Dock bryter bråk ut på cigarrfabriken där Carmen arbetar, och det är Carmen som får skulden, grips och hålls i förvar, vaktad av ingen mindre än Don José. Carmen övertygar honom om att släppa henne fri, vilket han gör, och för det blir han själv dömd till en månads fängelse.

Efter tiden i fängelse söker han upp Carmen, som nu befinner sig hos de sina, i gränstrakterna där hon umgås med smugglare. Där har den framgångsrike och charmige tjurfäktaren Escamillo anlänt, tvenne hjärtan har bankat, och Carmen glömt sin Don José för Escamillo, som även han fallit för den vackra och eldiga kvinnan. Don José blir ursinnig av svartsjuka, och trots att Micaëla dyker upp och berättar att hans mor är döende, väljer han att stanna och försöka övertyga Carmen att börja ett liv tillsammans med honom. Hon vägrar, och med folkets jubel från den närbelägna tjurfäktningsarenan i bakgrunden, där Escamillo gör succé, drar den svartsjuke Don José sin kniv...

Man tycker att en så skabrös berättelse borde ha orsakat skandal när den hade premiär 1875, men faktum är att publiken var mer oförstående än chockad. Detta förmodligen för att operor om människor i lägre samhällsklasser var något nytt. Operor handlade antingen om antikens hjältar eller om kungar, drottningar och hertigar, inte om smugglare, romer och annat löst folk. Så premiären i Paris innebar inte det stora genombrottet. Däremot, några månader senare i Wien, då fastnade publiken och den succé som vi fortfarande, 149 år senare, får uppleva grundlades och nu får vi tillgodogöra oss den på GöteborgsOperans scen.

Musiken är inget annat än förtrollande vacker och väl framförd av GöteborgsOperans orkester. Det är rena hitkavalkaden. Redan vid ouvertyren känns tonerna igen och detta är en av Carmens styrkor: igenkänd musik. Ta den mest operaovane personen och sätt vederbörande i publiken: minst två melodier kommer den personen att känna igen, Carmens aria i första akten (den så kallade Habaneran) samt Toreadorens sång i andra akten. De, och alla andra stycken är utmärkt framförda. Solisterna är fantastiska, och passar sina roller utmärkt. Carmen själv, eldigt uttrycksfull, spelas av Katarina Giotas, som gjort rollen förr här i Göteborg. Hon är som skapt för rollen, och förutom klockren sånginsats, får hon fram den eldiga karisma som är Carmens. Joachim Bäckström som Don José är också ett säkert kort: tonsäker och med styrka sviktar inte trovärdigheten kring hans känslor för Carmen, må de vara kärlek eller svartsjuka. Väl värd sina applåder. Det är även Luthando Qave, som med sin säkra baryton dominerar scenen som Escamillo, när han gör entré med Toreadorens sång. En sång som detaljrikt beskriver en tjurfäktning (det går inte så bra för tjuren).

Alla dessa tre fick välförtjänta spontanapplåder efter sina solonummer, men längst och innerligast applåder fick Matilda Sterby, efter Micaëlas aria i tredje akten. Matilda är ingen nykomling på operascenen. Hon är redan uppmärksammad både i Sverige och utomlands, men det skulle inte förvåna mig om hon är på väg att bli en av de stora, svenska operaexporterna. Det var en ren njutning att höra hennes röst. Utmärker sig gör även Ann-Kristin Jones som Mercédès och Mia Karlsson som Frasquita. Välsjungande och dansanta.

Sammantaget, en totalupplevelse i musik och form! Carmen i Göteborgsoperans uppsättning är spännande, vacker, händelserik och medryckande. Och en utmärkt nybörjaropera. Älskar du opera, se den! Var det längesen du var på opera, se den! Och har du aldrig sett opera förr.... ja, se den!

---

Carmen hade urpremiär i Paris 1875.

‍
Musik: George Bizet
Libretto: Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter en kortroman av Prosper Mérimées.
Regissör: David McVicar
Regissör nyuppsättning: Mattias Palm
Dirigenter: Aivis Greters / Martyna Szymczak
Scenograf: Michael Vale

Solister:
Katarina Giotas, Joachim Bäckström, Luthando Qave, Matilda Sterby, Orhan Yildiz, Daniel Ralphsson, Kristian Lindroos, Henrik Andersson, Mia Karlsson, Ann-Kristin Jones, Florian Teatiu, Miklos Taliga.

Carmen spelas på Göteborgsoperan fram till den 12 oktober 2024, med återstående föreställningar 28 augusti, 1, 4, 7, 11, 13, 15, 20, 22 och 29 september, 2, 9 och 12 oktober.

Föreställningen är cirka 4 timmar lång inklusive två pauser.

---

‍