"Caligula" på Göteborgs Stadsteater

I fredags var det premiär för “Caligula” på Göteborgs Stadsteater i regi och med bearbetning av den ungerske regissören Ildikó Gáspár. Märta Jungerfelt ser en föreställning som är formmässigt stark men där delarna är större än helheten. 

“Caligula” skrevs av Albert Camus 1938 och som titeln avslöjar är det den romerska kejsaren vid samma namn som står i centrum för detta stycke. Det lär väl knappast ha varit en slump att pjäsen skrevs just under upptakten inför andra världskriget, för envåldshärskaren Caligula som vi möter honom här är obarmhärtig i sitt sätt att utplåna fienden vilket minner om en viss tysk diktator. I övrigt är undertonen inte i huvudsak politisk utan snarare existentiell, signifikant för Camus som författare och tänkare. Precis som i hans kanske mest namnkunniga verk “Främlingen” från 1942 undersöker han också här det onda och goda i en människa. Genom att han använder den maktfullkomliga Caligula som förgrundsgestalt i dramat tillåts allmänmänskliga passioner som frihet och begär skruvas upp till hundra, men vad som verkar vilja sägas att kejsaren bor inom oss alla. 

Klokt därför att Ildikó Gáspár låter Andrea Edwards iklä sig rollen som Caligula i uppsättningen på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Inte bara för den nyck- och lekfullhet som Edwards med finess tillför sin karaktär, utan också för att den patriarkala, och i existentialismens anda irrelevanta, avkodningen uteblir. När Caligula vill göra sig gudalik och hämta månen för att bli lycklig, kastar glass och kissar på sina motståndare gör hon det inte som en man med storhetsvansinne utan som en människa som nått en totalt passiv men aggressiv punkt, vilket gör det hela mer intressant. Det är en slags depressionens logik som utspelar sig, där likgiltigheten inför existensen hela tiden uppmanar till gränslöshet. 

Som text är “Caligula” väldigt psykologisk till sin natur och är därtill närmast en citatmaskin: vackra och eftertänksamma formuleringar forsar fram nästan jämt. Därav är det uppfriskande men utmanande att Gáspár tillsammans med sitt ungerska team ändå valt att skapa en så pass abstraherad och konceptuell iscensättning av “Caligula”. 

Scenografen Lili Izsáks scenrum med ett stort gult klot hängandes i mitten och spaghettiliknande draperier från golv till tak är spektakulärt och till viss del kanske också symboliskt. Edwards spelar sin Caligula uppe på klotet nästan hela pjäsen igenom, och visst går det att ana att detta klot ska representera månen, den hon ständigt söker men redan har under sina fötter? Scenografin tillsammans med ljus- (Tamás Bánayi) och videodesignen (András Juhász) skapar visuellt riktigt magiska stunder. När Scipio (Marta Andersson-Larson) och Caligula (Edwards) brister ut i en duett till Simon and Garfunkels The sound of silence blir samklangen en sinnlig explosion för en stund. 

I övrigt är delarna ofta större än summan i uppsättningen. De starka konceptuella valen med att Caligula är uppe på klotet, att Helicon (Anna Bjelkerud, Emil Ljungestig) är stone face i kostym, att Patricierna (Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericson, Jonas Franke-Blom) ständigt brister ut i sång och att Cherea (Anna Wallander) omotiverat dansar/går loss i den fysiska teaterns spelrum gör att dramats premiss hamnar i skymundan. Caligulas och de andra människornas öden blir hudnära först när Caligula stiger ner från klotet och den förste Patriciern (Lasse Carlsson) skriker ut sin dödsfruktan - först då får textens innebörd kött. Ja, i denna formmässigt rika gryta av uttryck skulle det inte skada med en gnutta mer krydda Stanislavskij.

"Caligula" spelar t.om. den 18 mars.

Pressbild: Ola Kjelbye