Bebisföreställningen "VAU VAU" väcker förundran

Alva Kättström har sett ”VAU VAU” - en interaktiv bebisföreställning i regi av Malou Zilliacus på Uusi Teatteri. I källarlokalen vid Odenplan Stockholm sker magi för de riktigt små och den tvåspråkiga föreställningen upplevs trogen sin publik på 0-24 månader. 

Innan själva föreställningen får publiken, små som stora, installera sig i en foajé. Här finns klämmisar, kaffe och amningskuddar. På golvet en mjuk krypvänlig matta och längs med väggarna tyger, ljusslingor och girlanger. 

Skådespelarna Vivi Laakko och Maruska Verona samt musikern Linnea Jansson gör entré i foajén. Samtliga har en enkel men lekfull kostym av Linn Henriksson Strååt, som också gjort scenografin till föreställningen. Det är uppsatt hår, i flätor eller tofs, svarta byxor och tröja samt ljusa shorts utanpå byxorna. Kostymen ger på något vis intrycket av att vara både barn och vuxen samtidigt. 
‍
Ensemblen riktar sig genomgående till bebisarna, som i foajén välkomnas i tur och ordning och med hjälp av medföljande vuxen presenteras med namn, ålder och huruvida de varit på teater förr. 

Sedan får publiken träda in i ett litet scenrum som omges av blå ridåer. Vi sätter oss längs med väggarna på golvet, i en arenaformation runt scengolvet. På scen finns inte mycket än ensemblen och en låda, som kommer att visa sig rymma diverse olika blänkande, glittrande och speglande föremål och instrument. Scenografen har onekligen tagit tillvara på teaterrummets möjligheter med ljus och till reflektion, utifrån bebisarnas drift att upptäcka blänkande ting. 

Föreställningen inleds med en sång bestående av de närvarande bebisarnas namn. Sedan iscensätts scener om att vara i livmodern, att födas, när navelsträngen klipps, att upptäcka sig själv - som sina fötter, sin näsa men också sin röst och språk. Jag frågar mig om viss inspiration föreligger av Suzanne Ostens “Babydrama”, som sattes upp på Unga Klara 2006. Utifrån att detta var en pjäs som också inkluderade ett välkomnande i foajén samt skildrade födelsen med mera. Men fortsatt relevant är det att inkludera en välkomstceremonin där bebisarna får bekanta sig med ensemblen och att iscensätta födelsen för den tilltänkta publiken. Utöver detta framkommer pjäsernas scener som väsentligt skilda i sin utformning. 

Bebisens nyfikna sätt att upptäcka gestaltades av skådespelarna i hur de förhöll sig att vara öppna och mottagliga, som att vara någon som ännu inte bestämt sig för hur allting ligger till. Som förälder kände jag en hög igenkänningsfaktor, i mitt barns i utforskande uttryck i denna fundamentala uppgift. Skådespelarna pendlade mellan denna hållning som barnet som utforskar, och den vuxna som bjuder in till ett utforskande. Exempelvis lät de ett blått tygstycke fladdra över publikens huvuden. Bebisarna fick även röra vid en ”navelsträng” vilket musikern samspelade med. Genom publiken vandrade också en spegel som sedan delades på mitten och då framträdde skådespelarens ansikte där bakom. Bebisarna fick även i en avslutande scen leka loss med klot (med efterfrågad uppsikt av medföljande vuxne). 

Trots den utforskande ingången hade föreställningen en tydlig riktning och överlag upplevde jag att ensemblen sömlöst vävde in och förvaltade vad som uppstod i kontakt med barnen. Detta är ändå en klurig uppgift, då bebisar bjuds in att röra sig fritt i scenrummet. 

Musiken skriven av Linnea Jansson och framförd av alla i ensemblen var lekfull, svängig och berörande. Vi bjöds på enkel text och vacker sång i flera stämmor. Föreställningen upplevdes i sin helhet som rytmisk. Den avslutande låten vid namn ”Tillräcklighetens lovsång” skildrade med få ord stora aspekter av att vara den nytillkomna bebisen liksom den nyblivna föräldern. Låten lämnade inte mitt öga torrt och för den nyfikne hittas den på Spotify.

Som förälder bjuds jag på mycket igenkänning av min bebis och aktuella utvecklingssteg,  däremot inte på ”vuxenskämt”. Det förekommer inga ironiska eller sarkastiska blinkningar, och jag uppskattar att inget sker över bebisarnas huvud. Trots att liten och stor oundvikligen kommer uppleva och förstå saker på olika sätt upplever jag att vi istället bjuds in till att dela intresse, förundran och stunden. 

Sammanfattningsvis kan jag ju inte tolka för de nyligen födda, men publiken verkade engagerad och min dotter hade ihållande fokus under hela föreställningen. Intressant hade såklart varit att få veta mer om hur de små upplevde föreställningen, kan de minnas hur det var i livmodern eller sin födelse? Och i så fall, kände de igen sig under just denna föreställning? Och i förlängningen, kan vuxna isåfall iscensätta något nyfödda personligen relaterar till för att vi har en teoretisk förståelse, eller för att vi också kommer åt dessa preverbala upplevelser genom konsten?

__

Bild: Illustration av Olivia Borg