‍Barnens revolution mot vuxenvärlden i “Matilda The Musical” ‍

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp London-succén “Matilda The musical” görs det i regi av Fredrik “Benke” Rydman. Linda Brelin ser en föreställning som går hem hos målgruppen, men som inte helt lyckas förmedla berättelsens kärna.

“Matilda The Musical”, baserad på Roald Dahls älskade barnbok ”Matilda”  från 1988, hade premiär 2011 i London och har sedan dess turnerat runt om i världen. I berättelsen möter vi den unga Matilda Wormwood som tar tillflykt i böckernas värld för att undkomma sin dysfunktionella familj. Fru Wormwood ägnar sig mest åt skönhetsvård och sin danspartner tillika älskare Rudolpho, Herr Wormwood driver lyxbilsföretag där han lurar kunder på trasiga bilar och Matildas storebror Michael är nästintill lobotomerad av allt skärmtittande. Hela världen är uppochner, där hennes föräldrar oroar sig över att Matilda läser böcker istället för att scrolla. Sin trygga plats hittar Matilda på biblioteket där hon tar del av berättelser och fantiserar ihop egna berättelser för bibliotekarien Fru Phelps. När Matilda börjar skolan upptäcker läraren Fröken Jenny Honey snart Matildas genialitet, men som den elaka rektorn Agatha Trenchbull gör allt för att förminska. Efter en tid av att både Matilda och hennes klasskompisar utsatts för allt sämre behandling, leder Matilda en revolution mot vuxenvärlden med hjälp av sitt skarpa sinne och de magiska förmågor hon plötsligt upptäcker att hon har. 

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp “Matilda The Musical” i svensk översättning, är det i regi och koreografi av Fredrik “Benke” Rydman med en storensamble av både barn och vuxna. Matilda, här spelad av bedårande Maja Söderström, tar plats i en scenografi inspirerad av Matildas läsande - vi ser ett hem gjorda av stora, tryckta boksidor, enorma bokryggar torna upp sig som skolbyggnad och projektionsytor där skuggfigurer hoppar mellan fiktion och verklighet. Föreställningen varvar mellan teater, dans och sång där det klassiska musikalformatet med ljusshow och glitter, blandas upp med Rydmans streetstil som präglar både koreografi och miljö. 

Det som gjort Dahls böcker så otroligt uppskattade är dels de knäppa och roliga karaktärerna, dels det så tydliga barnperspektivet. Detta är inte bara teman i Matilda, utan även i Dahls andra uppskattade böcker som Kalle och Chokladfabriken, SVJ och Häxorna. I samtliga är barns utsatthet i fokus, skildrat med en svart och absurd humor. Utöver humor som verkligen talar till målgruppen, vågar han också skildra ett mörker som man så ofta utan anledning försöker skydda barn ifrån. I "Matilda The Musical" hoppar och studsar barnen i stolarna av entusiasm över de vuxnas märkliga beteenden, men ändå känns det som man inte riktigt vågat ta helt fasta på de mörka sidorna av "Matilda". Musikalformatet, som i sin natur innehåller en bra dos glättighet, passar flera av karaktärerna bra, men skådespeleriet är lite för muntert för att förmedla vad Matilda verkligen går igenom. I första akten framstår Matildas familj mest som patetisk, med en distanserad gestaltning där hennes utsatthet inte syns ordentligt. Skådespeleriet haltar och berättelsen får inte den plats den behöver för att ladda för Matildas revolt. 

I andra akten skiftar dock detta. När koreografin och musiken får ta större plats än skådespeleriet, känns det som huvudkaraktärerna och ensemblen hittar hem. Scenografiskt får rummet också flera intressanta lyft, bland annat i en illusionistisk scen med gymnastikrep hängande från taket som verkligen skapar känslan av Dahls magiska värld. Koreografiskt känns det också som att Rydmans stil får större utrymme, vilket levererar en välkommen tyngd till verket. Vi får bland annat ett snyggt koreograferat nummer med basketbollar som skulle kunnat vara lite väl mycket High School Musical, men som istället blir lekfullt och medryckande. Som mest briljerar Lisette T Pagler som en kärleksfull och varm Fröken Jenny Honey, som med sin Disney-tonsäkra röst och förmåga att sjunga text utan pålagda filter verkligen träffar publiken. Även Rektor Agatha Trenchbull, denna kväll spelad av Martin Redhe Norbalanserar snyggt mellan att vara skräckinjagande och löjlig och gör några riktigt starka sånginsatser. Barnens egna nummer i låten ”Revolting children” blir också ömmande livfullt, där de utan en vuxen blick verkligen får ta plats. 

I dagens kontext är Matilda en slags Greta Thunberg-figur som står för en ung generation som med kunskap och fakta vill skapa en bättre värld, men som ständigt stoppas av inkompetenta vuxna. När föreställningen vågar lita på barnen, är den också som bäst. För när inget hjälper för att få vuxna att lyssna, så blir barnen tillslut illa tvungna att ta till magi. Det är väldigt träffande för vår tid.

‍