Aldrig kommer vi K in på djupet

Flykten från Sverige och verkligheten fortsätter i Folkteaterns uppsättning av K, efter boken av Katarina Frostensson. Sofia Persson har sett.

Katarina Frostensons bok K utgavs 2019 efter att hennes man, Jean-Claude Arnault, även kallad Kulturprofilen, anklagades för en rad sexuella trakasserier och våldtäkter. Texten, och i förlängningen pjäsen, är en riktad avsky mot massan av enhälliga röster. Istället återfinns kärleken till denna man. Ylva Olaison återskapar i sin monolog av K ett tidigt minne av den älskade Jean-Claude och hur han "rörde människor på ett sätt man inte var van vid". När Kulturprofilens namn nämns suckas det i publiken och när orden "falskeligen anklagad" uttalas ser jag folk nicka. Jag undrar förvånat om det är av lojalitet till honom eller om det är någonting annat som avger reaktionen, en mentalisering över vad paret Arnault-Frostenson genomgått och som vi så småningom ska få finna mer av.

Monologen inleds med ett direkt tilltal till publiken medan Olaison träder in iförd trenchcoat och röda lackklackar med strass. Med det avbryts Lovisa Samuelssons musicerande och franska skönsång med en konfrontation. Det blir något motsägelsefullt då det framgår av orden att K inte avser lyssna till andras uppfattningar och åsikter utan enbart är ute efter att säga sitt och därefter önskar bli lämnad ifred. Gång på annan nämns detta motstånd också gentemot att försvara sig, men någon form av försvar får man ändå betrakta det som när hon upprepat drar på sig skygglapparna och genom sina ständiga referat till andra författare, till konsten och till deras lidelser, upphöjer sin egen historia.

Scenografin (och regin) är gjord av Tobias Hagström Ståhl och består av ett badkar och ett kort bildspel på en platt-TV med projektioner från lokalen. På badkarskanten står ett fåtal sminkattiraljer och en keramikskål med en isbjörn - en given symbol för isdrottningen Frostenson, tänker jag - ur vilken K plockar cigaretterna hon röker. Två inom föreställningens 90 minuter. Lika många glas rödvin som hon stjälper, mellan att läpparna målas röda och att Olaison klär av sig naken. Ur rekvisitan återfinns också en trave böcker, där H.C. Andersens Reskamraten utgör den mest frekvent använda referensen. Referenserna haglar tätt - bland de andra fynden återfinns Birgitta Trotzig, Paul Celan och Stig Dagerman. Detta är K’s sätt att uttrycka sig: genom att ta till styrkor från sin litterära armé och använda sig av deras verk som sina tillhyggen gör hon det tydligt att det är dem hon avser att kommunicera med och ingen annan.

Kvar blir ändock samma förundran som efter läsningen av boken, då innehållet blir nedärvt från bok till pjäs. Temat för K är fortsatt att tassa likt katten kring het gröt. Ekar gör funderingarna över Frostensons djupare, inre reflektioner gällande anklagelserna. Särskilt stärks dem av meningarna "jag ljuger kanske, eller glömmer bara" och "vad är verklighet, vad är sanning?". K’s sätt att göra sig redo för strid på scen är genom att klä sig i riddarhuva och ensidig rustning, i takt med att alternativen från Svenska Akademins dåvarande Ständiga Sekreterare, den nu avlidna Sara Danius, räknas upp: frivillig avgång, fortsatt arbete med omfattande restriktioner eller omröstning bland övriga ledamöter med hjälp av ballotering.

K är arg och förutom det riktade hatet mot kollektivet avskyr hon bokstaven S och allt den symboliserar. Förutom ovan nämnda SA, SS och SD står det också för Stockholm och Sverige dit hon bittert ångrar att hon önskade återvända med sin älskade Jean-Claude en gång. När hon ska besöka Akademin reser hon från Paris med SAS och publiken avger ett skratt åt S:ets eviga förföljelse. Stundtals är monologen rätt rolig och det behöver den för att ge sken på den uttryckta frenesin över parets exil. Upplyftande är det också när Olaison slänger ned sin telefon i badkarsvattnet efter ett tillfälle av mental kollaps. Det är efter att hon själv gömt sig under vattenytan och hållit andan.

K må avsky kollektivet men värnar starkt om sin duo med sin "älskade". Den återskapas på scen mellan Olaison och Samuelsson då de samstämmigt avslutar föreställningen genom att sjunga duett under ett starkt lysande kristet kors i taket. Jag ser mig om i lokalen. Olaisons ord från tidigare repeteras: "bekymrade ansikten, milda i synen". Då handlade det om ett fotografi Frostenson och Arnault tagit av varandra, sammansvetsade i Paris. Nu ser jag publikens likadant förfärade ansiktsuttryck. Berörda, gissar jag. Och så verkar det. Merparten av publiken står upp vid avtackningen av denna urpremiär.

Och på vägen hem kan jag ändå inte motstå att nynna på avslutningsmelodin.

Bild: Change Reklambyrå
Foto: Magnus Cimmerbeck