people-2607201_1920_banner

Almedalens spektakulära potential


“Almedalsveckan har potential att bli en arena för den mest framgångsrika samhällsscenkonst världen hittills skådat.” Veronika Gustafson om hur vi genom att erkänna spektaklet skapar möjlighet för engagemang.

 

”Politik är att vilja”

– Olof Palme

 

”Politik är spektakel”

– Farbster

 

Tycker även du att Almedalsveckan är ett spel för gallerierna, en uppvisning i retorik eller kanske rentav ett spektakel? Det tycker inte jag. Men det borde bli det!

Enligt arrangörernas hemsida är Almedalen ”världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor”. Under en vecka är den sprängfylld med entusiastiska politikintresserade från samhällets alla hörn och kanter. Tal ska hållas, paneldebatter anordnas, propagandatält ska utforskas och allt detta i ett saligt hopkok av polemiskt mingel. De framgångsrikaste talen brukar vara de mest målande, där publiken bjuds på laddade anekdoter med mustigt grafiska beskrivningar närhelst talaren vill göra en poäng – ju mer inlevelse desto bättre genomslag. Många kallar det för ett politiskt spektakel. Men det kan bli bättre. Almedalsveckan har potential att bli en arena för den mest framgångsrika samhällsscenkonst världen hittills skådat.

Alla komponenter för storslagen dramatik finns där. Varför inte öppet erkänna denna potential för scenkonst – som något positivt, snarare än ett lyte – och dra det till sin spets? Men det finns rätt och fel även i dramatik.

Årets Almedalsvecka, tillsammans med fjolårets, kommer troligtvis att bli ihågkommen som de mest dramatiska i Almedalens historia tack vare konflikterna som uppstår när NMR släpps in; aldrig har klipp från Almedalsveckan blivit så spridda som när nazister figurerar i dem. Det blir rabalder i medierna, särskilt sociala medier är i uppror – för att inte tala om det tumult som uppstår på plats. Effektiv, men fel dramatik.

Under centerpartiledarens tal hördes NMRs nazister bröla. Just när Annie Lööf hade deklarerat att hon hade några frågor till hatarna, började de väsnas så pass att hon tvingades till en lång, bister tystnad. Scenen blev naturligtvis viral – kanske kommer någon upprörd sate att dela den även nästa år, välförtjänt; det var ett starkt tal med många markeringar mot rasism och annat förtryck. Men misstanken är att det, likt merparten av alla tal som hållits i Almedalen, skulle ha glömts innan det hunnit få någon nämnvärd spridning, om det inte vore för denna dramatiska konfrontation. Majoriteten av talen, hur starka de än är, blir inte ens virala. Så, hur kan man få till det drama som behövs för bestående spridning, utan direkt konflikt? Jo, kanske genom spelad – genom att spektakelifiera talen.

Studier visar att den information som presenteras via narrativa strukturer har störst chans att bli ihågkommen. Detta samband går vanligtvis under den snitsiga termen the narrative effect. Kanske är det därför information som förs fram via narrativa strukturer är mer övertygande – det är kanske lättare att övertalas av det man kommer ihåg. Vidare finns det forskning som pekar på att vi har lättare för att ta till oss, minnas och övertalas av visuell information, vilket inte är särskilt underligt med tanke på att över 50 % av hjärnans kapacitet går åt till att bearbeta visuella intryck (därför kan det vara bra att blunda när man lyssnar på musik, synintrycken tenderar annars att ockupera uppmärksamheten). Även detta har en tjusig vetenskaplig benämning – the picture superiority effect. Tillsammans utgör dessa effekter ett starkt argument för varför politiska tal bör dramatiseras i största möjliga utsträckning – en scen säger mer än tusen ord. Men det säger väl sig självt; vilket tal skulle du bäst komma ihåg? Ett tal som levereras via en radda ord från ett podium – eller ett tal utformat som en pjäs, skuggteater, kanske rentav musikal?

Första gången jag läste om dessa studier kände jag… Ilska. I nuläget har vi en tendens att demonisera all koppling mellan seriöst menad informationsförmedling och narrativitet. Om vi vill avfärda ett tal som oseriöst kan vi säga att det bara är sagor, historier eller hittepå, och om vi händelsevis vill hylla det kanske vi utbrister att det minsann är ord och inga visor. Och av alla dessa påståenden om att Almedalsveckan är ett politiskt spektakel, hur många har varit i positiv bemärkelse?

Detta förhållningssätt går på tvärsan mot all forskning som visar att denna koppling är nödvändig om vi vill nå fram med information på effektivast möjliga sätt.

Vi behöver diskutera tendensen att se narrativitet som oförenlig med seriositet. Små framsteg har redan gjorts; vi har sedan länge tendensromaner och politisk teater, men de är fortfarande portade från den seriösa politiska diskursen. När senast såg vi scenkonst lirka sig ut ur tidningarnas kulturspalter och bryta in på ledarsidorna? Nu behöver vi mer historier, mer visor, mer spektakel, och för att tränga igenom barriären bör spektaklen sättas rätt i hjärtat av världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor, mitt i partiledarnas tal, så att segregationen mellan kultur och seriös politik inte längre kan upprätthållas.

Endast fragment av alla de tal som hålls under veckan når spridning utanför Almedalen. De surrar runt ett tag på sociala medier för att sedan glömmas bort. Men tänk om vi kunde inspireras av anklagelserna om Almedalsveckan som politiskt spektakel och göra spektaklet till något verkligt och fantastiskt, som ger människor anledning att minnas talen – inte sammandrabbningarna med nazister – i decennier framöver? Varför inte dramatisera talen, iscensätta alla anekdoter med hjälp av skådespelare, marionettdockor, skuggteater och animationer, med smakfull scenografi och ljuddesign? Önskedrömmar, visst. Men varför inte låta Almedalsveckan bli det performance det redan anklagas för att vara, med bravur?

Jag hoppas att vi inom en nära framtid kan se det som en självklarhet att se och recensera samhällsscenkonst under Almedalsveckan. Tänk att få såga ljussättningen på Annie Lööfs tal, prisa manuset till Jan Björklunds, fnysa åt Ulf Kristerssons intriger och lyfta fram elegant spelade biroller i Jonas Sjöstedts polemiska performance…

 

 

Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *