dsc_9737_banner

Vilse på Dramaten


“Varför alla dessa unga, naiva, vilsna tjejer?” Veronika Gustafson har sett Anna Vnuks Kungligaste teatern på Dramaten och pendlar mellan att omvärdera gamla teaterklyschor och sucka över användandet av stereotyper.

”Julia vet ingenting om teater – bara att hon älskar det!” Det är det första jag får reda på om huvudpersonen i Anna Vnuks nyskrivna Kungligaste teatern. Så står det skrivet på Dramatens hemsida, i programbladet och över ingången till Lejonkulan, Dramatens minsta och kanske mysigaste scen, när jag ska in för att se Kungligaste teatern. Ack så tråkigt då att Julia inte ens hittar till biljettkassorna när hon för första gången, alldeles ensam, beger sig till Stockholm för att gå på Dramaten. Inte en till, väste jag nästan när jag insåg vad som höll på att hända.

Hur är det möjligt att älska något man inte vet något om? Hur vet man då vad man älskar?

Guldlock går vilse och hamnar hos björnar. Alice går vilse och hamnar i Underlandet. Snövit går vilse och hamnar bland dvärgar. Julia går vilse och hamnar på teater, mitt under pågående repetition. Alla betraktar de med storögd förundran alla konstigheter de stöter på, och genom att visa storyn ur detta förundrade, förvirrade perspektiv ges den ett magiskt, tja, vi kan väl kalla det disneyskimmer, där allt kan hända; det möjliga blir löjligt, det löjliga blir allvar, allvaret blir klyschigt och klyschorna blir nydanande. Men varför alla dessa unga, naiva, vilsna tjejer?

En fördel med att använda stereotyper är kanske att effekten blir mer omedelbar: vi är vana vid att leva oss in i vilsna tjejers perspektiv, och har redan fått lära oss att det perspektivet ofta medför en kritikbefriad öppenhet där alla intryck absorberas förbehållslöst. Den perspektivmässiga inlevelsen får gå på autopilot, medan fokus kan läggas på annat. Smidigt och effektivt. Men naturligtvis problematiskt: plötsligt vacklar enstaka personer bort från sina utstakade perspektiv och börjar peta i tolkningsmaskineriet.

Kommer att tänka på mekanikens gyllene regel: det man vinner i kraft förlorar man i väg. Ge och ta, inga gratis luncher. Kanske gäller samma för klichéer; för att ifrågasättandet av förutfattade meningar ska bli så effektivt som möjligt, måste det ske medelst en förutfattad mening som vaggar in oss i rätt attityd. Hade lilla vilsna Julia varit en stora vilsna Julius hade det inte varit lika lätt för publiken att först se hur han med storögd förundran fröjdas åt scenkonsten och sen leva sig in i hans perspektiv; kanske skulle de inte ens ta hans fascination för trovärdig, då vi varken i vardag eller kultur stöter på särskilt många exempel på förundrade medelålders män på vift. En storögd medelålders man ses som tillfälligt bringad ur fattningen, där omdömet bara väntar på att falla. En storögd flicka ses som öppen för intryck, till sin natur.

Kungligaste teatern är en metateatral fantasiorgie med udden riktad mot erfarenhet, där naivitetens koppling till passion och öppenhet löper som en röd tråd genom hela föreställningen. Mellan omtagningarna och ljusriggandet dricks det förbjudet kaffe, klagas och filosoferas om scen, konst, tid, Gud och vad som händer sen med ensamstående mammor. Barnen får en klurig fingervisning i hur man förhåller sig till teater, de vuxna utmanas i sina etablerade synsätt.

dsc_8747

Nina Rashid. Foto: Jenny Baumgartner.

Förstagångsbesökaren Julia (spelad av Nina Rashid) representerar den förbehållslösa upplevelsen, en väl utforskad fantasi om hur något, i detta fall teater, skulle upplevas om vi rev undan nästan alla erfarenhetsfilter och lät den nästan nakna nyfikenheten komma i kontakt med konsten. För Julia har minsann lite erfarenhet av scenkonst: YouTube-klipp från Kristina från Duvemåla. Det är allt…

…och uppenbarligen försumbart – ”Julia vet ingenting om teater”.

Kanske är det därför vi ser hur Julia blir alldeles till sig av en kanon av teaterklyschor: mustiga hovintriger, utdragna dödsscener och ensamvandring genom snö och schlagerblåst, allt framfört i grälla kostymer och bolmande rök. Känsloyttringarna tar hon för äkta, och när hon får höra att skådespelarna inte är kära trots att de kysst varandra har hon svårt att tro det. Efter varje omtagning är hon antingen mållös, eller säger något i stil med “asså wow”. Hennes öppna uppskattning kontrasteras med vuxenvärldens sofistikerade men slutna dömande, levererat av ljusteknikern Peter (spelad av Pierre Wilkner) och två skådespelare (Ellen Jelinek och Torkel Petersson). Avmätt erfarenhet möter extatisk naivitet, vilket visar sig vara givande för båda.

Där vuxenvärldens teaterveteraner ser melodramatik ser Julia med andra ord extra innerlig dramatik. Det blir en smula bisarrt, samtidigt kan jag inte låta bli att leva mig in i hennes perspektiv och och göra en ny bedömning av klyschorna, då Nina spelar så bra att jag tvångsempatiserar in mig i hennes spelade upplevelse. Vilket kanske är poängen med pjäsen; publiken ska tas från förakt till förundran genom att se teaterns mest klyschiga sida och omvärdera det på ett så kärleks- och förväntansfullt sätt som möjligt, genom Julias perspektiv.

På vissa ställen känns Julias råa förundran underbart inspirerande, som när hon reagerar på hur skådespelare får sätta sin känslomässiga integritet på undantag för att leva sig i in andras (”hur kan dom hålla på sådär, känns det inte pinsamt?”) och den prekära sociala ställning som väntar barnet till en ensamstående mor (exdrottning eller ej), men…

…mestadels skavande orealistiskt. Då och då hörs ett misstroget ”seriöst” från tredjeklassarna på bänkraden framför mig.

Låt gå för att Julia aldrig sett teater på en teater, men att hennes enda erfarenhet av scenkonst härrör ur YouTube-klipp från Kristina från Duvemåla är inte trovärdigt. Teatern finns alltid omkring oss. Folk ljuger, leker, låtsas och gör sig lustiga över folk och fenomen genom att spela upp dem på alla möjliga vis – att spela och tolka teater är helt enkelt en central del i att vara människa. Knappast att Julia skulle ha missat detta – knappast att Julia inte vet något om teater.

Ändå antyder hennes reaktioner just det. När prinsen vacklar ut på scenen, prompt pular in en handfull plasttänder i munnen och spottar ut några för varje slag hans imaginära fiende utdelar är Julias ”asså wow” lika okritiskt häpet som alltid.

Givet detta börjar jag nästan tänka att det rör sig om ett hån. Skådespelarnas påhitt, kroppsspråk och mimik dryper av ironi, ett universellt språk de flesta över tio känner igen – utom Julia. Men. Märkligt nog blir det i slutändan skådespelarna som får lägga av med sitt ögonhimlande och istället börja kritisera varandras brist på passion för scenkonsten – medan de hävdar att Julia och hennes passion minsann hör hemma på teatern. Julia vinner.

dsc_8737

Pierre Wilkner, Ellen Jelinek, Torkel Petersson, Nina Rashid. Foto: Jenny Baumgartner.

Så vad vill Vnuk med denna uppsättning? Är det en hyllning till den råa fascinationen, eller driver hon gäck med den…? Det är en egensinnig pjäs, och i slutändan gissar jag att hon vågat sig på att göra både och. När vi tvingas bearbeta det vi vanligtvis uppfattar som löjligt kodade klyschor genom Julias kritiklösa perspektiv, får vi en chans att utforska innebörder vi tidigare ratat per automatik, och dessutom ifrågasätta vår känsla för skillnaden mellan ironi och allvar. Liksom de flesta historier där man får låna ett öppet perspektiv, oftast tillhandahållet genom ett barns ögon, möjliggör det en omprövning av allsköns stereotyper. Ironiskt nog då att Vnuk har använt sig av en stereotyp, den Vilsna Flickan, för att effektivisera ifrågasättandet av andra stereotyper. Återigen: varför alla dessa vilsna tjejer?

 

Kungligaste teatern

Spelas tom 17 maj

Dramaten

 

Regi: Anna Vnuk

Scenografi och kostym: Jenny Kronberg

Ljusdesign: Jesper Larsson

I rollerna: Nina Rashid (Julia), Pierre Wilkner (Peter), Ellen Jelinek (skådespelare), Torkel Petersson (skådespelare)

 

Omslagsbild: Torkel Petersson, Nina Rashid, Ellen Jelinek, Pierre Wilkner. Foto Jenny Baumgartner. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *