bannerthrowback

“Vi gör detta tillsammans”


Scenkonstguidens gästskribent EliSophie Andrée har upplevt Scenkonstgalan 2017 och tar med oss på promenad längs minnenas allé. Ni som var där kan få uppleva det hela igen och ni som missade galan i år får chans att tjuvkika in och se vad som hände.

Glitter.

Stjärnfall.

Stjärnstoft.

Fyrverkerier.

Sockervadd.

Ljusglimtar.

Bultande.

Pärlemor.

 

Dessa ord skulle enkelt kunna sammanfatta Scenkonstgalan 2017.

 

Men, låt oss ta det hela från början.

Klockan är 08.15 och jag och min pojkvän står gäspandes på Knutpunkten, Helsingborgs Centralstation. Vi har en tre timmar lång bussresa framför oss och spenderar bussresan med att diskutera eventuella kläder och de nominerade. Hur många föreställningar har vi faktiskt hunnit se? Hur många föreställningar borde vi ha hunnit se?

 

Väl framme i Göteborg finns det en iskyla som biter i våra kinder för varje steg närmare hotellet vi tar. Vi duschar, käkar, klär på oss, fixar håret, gör iordning sminket och plötsligt, är vi fit for fight – eller rättare sagt, galaredo och uppklädda till tänderna.

 

Det ligger en böljande röd matta utanför Stora Teatern och bredvid står tända marschaller. Det märks, att det är en gala som vi träder in på.

Vi blir tilldelade ett glansigt programblad med texten “SCENKONSTGALAN” skrivet stort över hela öppningsbladet. Ivrigt läser vi igenom alla motiveringar, alla små inslag och presentationer av diverse olika scenkonstmänniskor. Annars då?

Vi dricker champagne, minglar och lyssnar till Dj LoveFucks fantastiska toner. Är det såhär Oscarsgalan känns? Utan tvekan.

 

Inte långt därefter ringer klockan in för att meddela att nu, nu är det äntligen dags och vi alla slår oss ner i de röda biografpåminnande stolarna. Lamporna tänds och husbandet, i spetsen den makalösa Xenia Kriisin fullkomligt knockar oss alla med sin soulröst.

In på scenen skrider sedan kvällens konferencierer, Nina Haber och Elin Söderquist. De har matchande outfits och deras ögonlock glittrar likt stjärnstoft. Programledarduon är otroligt synkade. Är de samma person? Det hade inte förvånat mig iallafall.

 

Och så börjar det!

Det allra första priset som ska delas ut är årets formförnyare, ett pris för att hylla nya tankar om rum och nya rum för tankar.

 

Och vinnaren är… “En annan värld” av Malmö Stadsteater!

Och självklart, så blir jag lite extra stolt som skåning.

 

Sedan så går det snabbt, och våra glittrande konferencier presenterar Nino Mick, en fellow estradpoet, och jag bubblar av lycka av att få se hen skina likt en stjärna på scenen. En specifik mening av Micks estradpoesi-framträdande etsar sig fast i mitt huvud:

 

“Gud, jag kan förlåta dig för att du fick mig att tro att jag var straight och cis men varför… utrotade du dinosaurierna?”

 

Och det blir den perfekta mixmatchen mellan skämt och allvar. För ja, varför dinosaurierna? Det är jag också upprörd över.

Mick går vidare och presenterar de nominerade i kategorin årets brott, de som brottar ner normen. Till publikens hurrarop presenteras det att det är “Killarna” av Ögonblicksteatern.

 

När Haquist (Nina Haber och Elin Söderquist) kommer in på scenen igen har de åter igen bytt outfits, svartklädda med stora utklippta stjärnor på utvalda ställen. Denna gången är de alltså om möjligt, ännu mer glittrande och framför ett medley med stjärntema till publikens kittlande skratt. Näst på tur att bli presenterade för att äntra scenen är Amanda Åkesson och Riley O’Flynn, redo att presentera årets slow food, en hyllning till näringsrika långkok som får oss att växa som människor. Åkesson och O’Flynn kommer ingåendes med diverse köksredskap och en liten, liten gryta. De börjar berätta om hur det går att tillaga den bästa möjliga grytan och vips! Så har de tillagat ett litet kuvert med avslöjandet om vilka som tar hem den efterlängtade guldstenen gällande just, årets slow food.

 

Och årets slow food går till… Trumvirvel tack! Lilith Performance Studio! Tyvärr så kunde Lilith Performance Studio inte infinna sig på plats utan hade i förväg spelat in en rolig liten film som spelades upp framför oss. De sitter tätt intill varandra och verkar inte riktigt ha koll på ifall de har startat kameran och när de har avslutat, men det är gulligt och fint att se deras glädje lysa hela vägen från skärmen och in till oss på Stora Teatern.

 

Haquist äntrar sedan åter scenen med sin stjärnglans, stjäl showen, har nya otroliga outfits och presenterar nästa kategori och nästa presentatörer:

 

Årets sinnesorgasm, en hyllning till dem som får våra känslospröt att explodera presenteras av klockrena Cecilia Suhaid Gustafsson och Ines Lundström. Med glädje presenterar de vinnaren och publiken tjuter av lycka när det visar sig att årets sinnesorgasm går till “Mormor, Mamma, Syster och Jag – Från andra sidan heder” av Art Arnehed!

En chockad Arnehed kommer upp på scenen och strålar likt stjärnorna på himlen en sommarnatt i juni.

 

Haquist dansar sig fram igen, denna gången klädda i Charlie Chaplin-liknande outfits med tillhörande hängslen och kostymbyxor. Hur de hinner är för mig ett mysterium då jag kräver minst fyrtiofem minuter för att enbart byta om från vanlig t-shirt till pyjamas-t-shirt…

 

Publikens röst, där publiken har fått säga sitt, presenteras av den eminenta Matilda Johansson, galageneralen i egen hög person. Publikens röst är dessutom en alldeles ny kategori där det har röstats fram på sociala medier om vilken föreställning som har fallit mest i Sveriges tycke och smak. Jag var faktiskt själv med och röstade, för alla borde faktiskt rösta när de väl får chansen till det.

 

Johansson får det guldiga kuvertet till sig och står och väger med guldstenen i handen. Vad och vilka har egentligen älskats allra mest av det svenska folket?

 

Och Sverige, vi har ett resultat…

 

Publikens röst går till “Lost in translation” av International Theater Stockholm!

Inramlandes på scenen kommer ett helt gäng lyriska, tacksamma och överlyckliga skådespelare och projektledare. De skrattar och ler om vartannat och berättar om det fantastiska som kan ske inom just scenkonst, när människor bara väljer att se förbi språk, olikheter och skillnader och istället omfamnar det som gör oss till människor: kreativitet.

 

Men det goda tar alltid slut alldeles för snabbt och plötsligt så har redan halva kvällen gått och det är dags för en trettio minuter lång paus. Jag och mitt sällskap njuter av varsin mumsig äppelcider och blåbärsmuffins från baren, perfekta paussnacks!

 

Efter pausen trängs vi ihop igen i mörkret. Till publikens öronbedövande jubel dras de stora gardinerna undan och visar en stor grupp dansare, sittandes på stolar och klädda i hattar. Göteborgs danskompani fullkomligt exploderar på scenen. Till tonerna av judisk klassisk musik dansar de och vittnar om frigörelse och sjungskriker med i vissa verser och visst är det så starkt, att vi nog alla i publiken glömmer bort att andas. Till rungande applåder som skulle kunna få hela Stora Teatern att lyfta avlägsnar sig Göteborgsoperans danskompani från scenen och Haquist träder istället in, självklart i nya outfits och självklart med en scennärvaro som får oss att känna oss som en enda stor familj.

 

Och sedan så blir det redan dags för nästa kategori!

Årets katharsis, en hyllning till känslostormar som förlöser, presenteras av fabulösa John Pekkari och Frida Sundström.

 

Och årets katharsis går till “Hamlet” av Folkteatern Göteborg!

 

Årets spot on, en hyllning till de som sätter fingret rätt ner i samtiden, presenteras av Lars Melin. Lars Melin kommer inridandes på, tro det eller ej, en häst.

Eller ja, rättare sagt en käpphäst, men petitesser, petitesser. Publiken fullkomligt vrider sig av skratt, det är nästintill omöjligt att inte göra det, och skulle någon lyckas göra det så lever den personen helt i avsaknad av humor. När Melin har skuttat genom hela scenen i takt till musiken ber han om hjälp av en scenarbetare att hålla i hans pålle och får även samtidigt, det efterlängtade kuvertet. Med en stadig blick över publiken läser han upp kuvertets innehåll…

 

Årets spot on går till “Zebrafinken” av Carlos Romero Cruz och Riksteatern!

 

En del av mig är lite ledsen över att priset inte gick till Ortens bästa poet, jävig som jag är när det gäller just estradpoesi och mina egna poetkollegor.

 

Inför sedan nästa prisutdelning, rättare sagt årets politiska, träder skådespelarna Oldoz Javidi och Rebecca Drammeh in. De är svartklädda båda två och på deras tröjor står med stort tryck #TYSTNADTAGNING. De tar varandras händer, en systerlig gest, och börjar berätta om #METOO och om grundaren, den otroliga och modiga Tarana Burke. Medan Javidi berättar så teckenspråkar Drammeh och jag känner hur tårarna fortsätter att trycka i ögonvrån. Det är så mäktigt och så viktigt. Det känns efteråt som om att hela publiken drar efter andan, som om att vi alla har suttit och hållit i varandras händer och viskat i varandras öron att vi gör detta tillsammans.

 

När Haber och Söderquist åter kommer upp på scenen och fortsätter att tala om #METOO brister det inuti mig även om jag vet, att detta är någonting iallafall. Detta är bara början på revolutionen och alla som någonsin har varit svin ska ut ur våra sammanhang och ut ur våra tillställningar. Och de ska sparkas ut med ett glädjetjut.

 

Passande nog är det efter detta som guldstenen till årets politiska ska delas ut.

Årets politiska, en hyllning till de som ger behövliga käftsmällar, presenteras av Kardo Razzazi.

 

Årets politiska går till “Svaret” av Kulturhuset Stadsteatern Vällingby!

Tacktalet är ett av kvällens bästa och viktigaste. De berättar om hur viktigt det är att just dessa historier lyfts fram, belönas och ses. Jag ångrar bittert att jag inte bor i Vällingby så att jag också hade haft möjlighet att se denna otroliga och otroligt viktiga föreställning.

 

Och så har det blivit dags för det allra sista priset på galan, rättare sagt årets magi.

 

Årets magi, en hyllning till de som får oss att tappa tid och rum, presenteras av Rudy Addo.

 

och årets magi går till Göteborgsoperans Danskompani!

Några av dansarna som fullkomligt sprängde våra huvuden innan nästintill flyger in på scenen lika graciösa som katter och ler stort, större, störst. Det är nästan som att ett moln av just magi omfamnar denna gruppen med talangfulla dansare och att guldstenen skulle falla till just dessa är en självklarhet.

 

Haquist har svidat om ännu en gång till tyllkjolar med glitter och blomkransar i håret och jag gör mig beredd på att säga tack och farväl, ses förhoppningsvis nästa år.

 

… För det var alla priser.

Trodde jag.

 

In på scenen glider Sara Östebro, grundare av Scenkonstguiden med ett hemligt kuvert i hand. Östebro avslöjar att det är dags för ett sista, hemligt pris – ett hederspris. Ett sus går genom publiken. Någon, lycklig själ, i salen har genom påtryckningar och hemlighetsmakeri tryckts till årets Scenkonstgala från familj, vänner och släkt för att kunna mottaga detta ärofyllda pris.

När motiveringen väl börjar läsas upp vrids nästan nackarna ur led på alla som sitter i salen. Viskningarna går.

 

Vem kan det vara?

Vem låter det som enligt motiveringen?

Är det jag?

Är det du?

 

Men årets hederspris går till Josette Bushell-Mingo!

Med händerna täckandes över sitt ansikte rusar Bushell-Mingo upp på scenen, full av extas och stjärnglans. Det fullkomligt lyser om hela hennes närvaro och lyckliga själ. Bushell-Mingo tar emot guldstenen och ler med hela ansiktet åt publiken. Vi ler ikapp med henne. Applåderna smattrar som tända fyrverkeripjäser.

 

Vi är Göteborgs bultande hjärta.

Vi är Stora Teaterns bultande hjärta.

Vi är scenkonstens bultande hjärta.

 

Foto: AnnaCarin Isaksson

Foto: AnnaCarin Isaksson

Fotograf, omslagsbild: Lina Ikse


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *