kaisaliisa_banner

Vi går på konsten


Publicerades 2019-06-27

“När barnet en dag sjunker ner på hallmattan och utropar ”jag HATAR konst!” så känner jag att måttet är rågat; här behövs en räddningsaktion.” Kaisa-Liisa Strand förbereder diskussionsfrågor och drar med sig barnet på konstutflykter i Göteborg.

 

Våren 2003 är jag på Moderna Museet tillsammans med en kompis. Vi känner oss märkvärdiga och jag jobbar hårt för att få en djup konstupplevelse. Men det går inte så bra. Det är så tråkigt, säger jag, att bara kunna säga det här är fult eller det här är fint. Jag tycker man kan säga massa andra saker, svarar min kompis förvånat, fast det kanske är för att vi i min familj alltid pratat om utställningar och så.

Utställningar och så? I min familj pratar vi jättemycket men inte om konst. Och jag blir så förbaskad, så himla orättvist! Att jag, Kaisa-Liisa 17 år, nu endast kan säga fult, fint, fult, fint om alla tavlor. Bara för att mina föräldrar inte tagit mig ”på utställningar och så”. Jag tänker att när jag blir mamma ska jag minsann göra det med mina barn! Vi ska gå på konsten! Och jag ser samtidigt framför mig hur jag och mitt framtida barn håller varandra i hand och stilla betraktar en svastika målad av Dick Bengtsson.

Våren 2019 är jag nu mamma till ett förträffligt barn. Men tyvärr måste jag erkänna att, fast barnet hunnit bli fem år, så har vi fortfarande inte gått på konsten. Men när barnet en dag sjunker ner på hallmattan och utropar ”jag HATAR konst!” så känner jag att måttet är rågat; här behövs en räddningsaktion.

Jag bestämmer att vi ska gå på konstutflykter. Det är gratis och utomhus. Göteborgs stad har en webbsida som heter konstkartan där offentliga konstverk är utsatta. Jag väljer några lättillgängliga verk mitt i staden och förbereder diskussionsfrågor. Återigen ser jag framför mig hur jag och mitt barn stilla betraktar en obelisk i staden. Kanske gör vi en kort modern dans som symboliserar våra känslor kring det vi ser.

Det första verket jag väljer är Oraklet vid Göteborgs domkyrka som enligt hemsidan ska ha barnets perspektiv i fokus. Utmärkt. För oss skyms dock barnperspektivet något av att Oraklet är placerat precis bredvid Butterick’s. Ser du nån konst här? Frågar jag mitt barn. Mamma, titta! Skämtbutiken! Svarar barnet och fortsätter därefter att prata om att gå in. I konstkartan beskrivs skulpturen som en plats där du kan ”slå dig ner en stund mitt i kommersens vimmel”. Men för en femåring som älskar skämt blir denna utmaning alltför stor; barnet ser inte konsten för butikerna, så vi rör oss vidare.

IMG_0793

Prometheus – Vassil Simittchiev. Foto: Kaisa-Liisa Strand

Nästa verk vi besöker är Prometheus. Skulpturen ligger vid vallgraven nära Stora Teatern. Den här gången går det bättre. Prometheus är omgiven av sten, vatten och parkering. Inget som direkt distraherar alltså och barnet lyckas hitta konsten. Den har en triangel på huvudet och ska hoppa i vattnet, informerar barnet. Sen sticker han in huvudet mellan benen på den. Jag ser en snopp tror jag! Det är nog en kille mamma! Okej, svarar jag, kan du komma och sätta dig på bänken och titta? Något obekväm med fokuset på könsdelar och ungar nära vallgravskanter. Barnet vill dock stanna kvar och riskera livhanken. Jag tror det är guld mamma! Han har guld här på dykhandsken men jag ser inte riktigt! Fortsätter han och ropar ”ser ni guldet?” till några turister på en förbipasserande sightseeing-båt. Svaret uteblir så vi går istället över till andra sidan vallgraven för att titta. Där syns mycket riktigt guldet. Visst glittrar det vackert? Frågar jag. Som eld, säger jag sen lite ledande. Nej, det är myror som försöker ta guldet mamma, svarar barnet irriterat, dom drunknar i vattnet. Jag försöker berätta om historien om Prometheus men barnet är lagom intresserad så vi fortsätter.

Vi stannar vid Charles Felix Lindberg, som ligger vid avenyn. Det är hans donationsfond som bekostar många offentliga verk i Göteborg och jag tänker att det kanske kan leda till en käck diskussion. Men tyvärr verkar inte Lindberg väcka så mycket tankar. Vuxna tycker om den här, säger barnet uttråkat och rycker i Lindbergs promenadkäpp. Varför då? frågar jag. För att det är en vuxen gubbe som ska gå och städa, svarar han, kan vi gå nånstans där det finns glass nu, istället för statyer? Tre högljudda studentflak kör förbi och jag bestämmer mig för att det får vara nog med konst för idag.

IMG_0800

Charles Felix Lindberg – Jan Steen. Foto: Kaisa-Liisa Strand.

På den svettiga spårvagnen hem tänker jag på några dagar tidigare, när vi satt vid Lärjeåns laxtrappa och fikade i spöregn. Jag ville gå hem men mitt barn ville sitta kvar ”bara en liten stund till mamma, vädjade han, det är så fint med vattnet. Det sticks i hela kroppen på mig när det låter”. Och det slår mig hur barnets upplevelse av omgivningen skiljer sig från min egen. För mig är staden en bekväm plats men min femårings upplevelse är den motsatta. För honom är det plats full av regler, ett ställe som fodrar kontroll och anpassning. Två saker som inte hör ihop kreativitet, fri tanke och absolut inte modern dans.

Vi kommer fortsätta med våra utflykter, för ett konsthatande barn går ju bara inte. Men nästa gång ska vår utgångspunkten vara det som känns bekvämt för honom istället för mina egna vuxna föreställningar om hur saker bör upplevas.

 

 

Omslagsbild: Barnet och konsten. Foto: Kaisa-Liisa Strand.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *