På bilden dansarna Felicia Sparrström och Mira Jägemar från SpinnUnga, Foto: Ulrika Ölund

Varför ser vi inte konsten bortom funktion?


Inbillar vi oss att scenkonsten är inkluderande bara för att vi uttalat att alla är välkomna? Ser vi det konstnärliga uttrycket eller ger vi bara verket plats i form av fascination över konstnärens funktion med en sympatiserande ‘klapp på huvudet’?” Anna Bergström, dansare och konstnärlig ledare för SpinnUnga, reflekterar kring varför vi inte ser konsten bortom funktion.

Jag tar ofta del av diskussioner där det pratas om att skapa kvalitativ scenkonst, samtidigt som vi vill bryta scenkonstens tidigare normer. Ändå ser jag att vi inom scenkonsten alltför ofta lutar oss mot gamla, förlegade strukturer och de sociopolitiska perspektiv vi bär med oss som ligger till grund.

För vissa är tankarna på inkludering ett politiskt pålägg, en ruta som ska kryssas i ansökningarna till Kulturråd, Kulturnämnd, stad och region. Det kan kännas som att det finns en styrning från politiskt håll att vi som utövar konsten måste skapa konst som innefattar det andra tycker är viktigt. Från ett annat håll upplevs en fascination över andra kroppar, det som är annorlunda. Men jag anser att det är skillnad på fascination och en nyfikenhet i att vilja se och lära känna människan. Människan bortom de attribut vi lägger på hen.

Tittar en på scenkonst som bryter normer kring den funktionella kroppen så presenteras den i många fall som någon slags ”SÄR-kultur”. Verket tar form på en särskild tilldelad scen, med en sympatiserande publik och enbart med förväntningar därefter.

 

Jag kan se att vi som verkar i Sverige färgas av vår sociopolitiska kontext. En kontext som genom historien varit allt för bra på att dela in människor i ett ”vi och de andra”. De andra som inte är som ”vi”, normaten, den gemene. Där den med annan funktion i sin fysikalitet, kognitiva förmåga eller kommunikation anses vara mindre förmögen att bidra eller leva i det samhälle vi lever i och skapar. Sen har vi som samhällskollektiv fortsatt att skapa just det synsättet även om hur det tar sig uttryck förändrats.

Det har länge talats om att skapa ett samhälle för alla och visst har vi här i Sverige rört oss i den riktningen också. Men ibland kan jag känna att den goda intentionen slår snett, att folkhemmets tankar bara gäller för den som ”är en god, sund, frisk och stark människa” definierat av de parametrar som samhället gett inte utifrån de människor som faktiskt lever där. Det är mycket som lever kvar från en tid när människor med funktionsvariation behandlades som inte helt fullvärdiga människor.

 

Inom SpinnVäxa & SpinnUnga har vi pratat om att frågor kring funktion då och då har fått ta mer plats men att det inte har blivit en lika stor trend som andra rättighetsfrågor. Det anses inte lika ”hett”. Vi ser också vad bristen på polarisering i frågan gör med debatten. De flesta håller med om att vi som samhällskollektiv och inom scenkonsten ska skapa ett samhälle där alla får plats och kan bidra. En håller med i samtalet och på pappret men som oftast sipprar det inte ner i praktiken. Där stannar debatten och i många fall också möjligheterna till förändring.

Jag undrar om det gör att en inbillar sig att inkludering har skett utifrån att en uttalat att alla är välkomna? Jag ser en ovetskap om att det krävs mer än så för att en person som kanske gång på gång under sitt liv fått uppleva att hen inte är välkommen.  Jag får höra att personer med funktionsvariation inte söker sig till vissa verksamheter och tänker att det i sig är ett bevis på att en som person med funktionsvariation inte känner sig välkommen där.

 

Inom Spinn, SpinnUnga och SpinnVäxa skulle vi vilja se att möjligheterna för fler att utöva scenkonst blev en sanning fullt ut. Att vi som samhällskollektiv tillsammans skapar reella förändringar som gör att vi kan dela samhället med alla de människor som faktiskt lever här, och när vi delar behöver var och en också få bidra. Jag vill se en förändring av synen på olika funktionsuppsättningar, ändra uppfattningen till att alla har något att bidra med, sluta att dela upp vad som skulle vara mer eller mindre värdefullt.

 

När en tittar på scenkonst med kroppar som bryter mot normaten (ordet beskriver en person som kroppsligt och mentalt fungerar som den gemene personen oftast förväntas fungera) kan en undra varför vi som betraktare inte klarar av att bredda upplevelsen av vad som är estetik och konstnärlig kvalité i detta fall? Ser vi ens det konstnärliga uttrycket och låter oss fascineras av det vackra eller ger vi bara verket plats i form av fascination över konstnärens funktion med en sympatiserande ‘klapp på huvudet’?

Vem är då konsten nära och vem brister i sin konstnärliga förmåga. De flesta inom konstområdet uttrycker att de vill utveckla konsten, föra den framåt. Ändå blir ofta frågorna kring funktion och tillgänglighet ett politiskt pålägg istället för en konstnärlig nyfikenhet kring nya möjligheter.

 

Jag önskar att fler får uppleva vad som händer när vi breddar begrepp kring konstnärligt uttryck, form och teknikerna bakom. Lyfta fram det som faktiskt skapas när vi som scenkonstnärer går bortom det förväntade. Förväntningar som även har en grund i normer kring vad som är god konstnärlig kvalité, hur det ser ut, låter, upplevs. Som scenkonstnärer har vi dem med oss från ung ålder, genom utbildning och yrkesliv. På så vis letar en kanske redan efter en form, förväntar sig hur den ska gestaltas, och får kanske därför inte alltid hela konstupplevelsen.

När en väl inkluderar fler i skapandet av konsten är det lätt att bara utgå från de normer konsten redan innehar istället för att se att det faktiskt finns nya sätt för konstuttrycket att ta form. En nöjer sig med att ”en får vara med” precis som en inom branschen förut nöjt sig med att en ”får ta del av men inte utöva konsten”. Som utövare inom konsten behöver en få utmanas, få tillgång till utbildning och utveckla sitt eget konstnärliga uttryck och sina förmågor. Först då kan en säkerställa kvalitén.

 

Jag vill lyfta debatten till att stå konsten allra närmst, behålla ett mod i den konstnärliga nyfikenheten som spränger oss förbi stigman och normer för att utveckla konstupplevelsen. Jag vill att vi som scenkonstutövare ska lyfta konstens inneboende möjligheter att visa på den förändring som också är möjlig i samhället. Låt oss gå från ord till praktik.

 

FAKTARUTA SPINNVÄXA & SPINNUNGA

SpinnVäxa & SpinnUnga är Danskompaniet Spinns utbildningsverksamhet för personer med och utan funktionsvariationer. I verksamheten ingår en gräsrotsrörelse, kunskapsspridning och opinionsbildning i frågor kring kultur och mänskliga rättigheter med fokus på funktionsnormer. Sedan hösten 2015 är detta ett Arvsfondsprojekt under ledning av Danskompaniet Spinn och Studieförbundet Bilda.

 

Bild i bannern: Dansarna Felicia Sparrström och Mira Jägemar från SpinnUnga, Foto: Ulrika Ölund

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *