banner_himlaspelet

”Varför har du gjort världen så ond?”


Karin Noomi Karlsson återvänder till Himlaspelet i Leksand och skriver om vikten av att hitta former för bygdespelens överlevnad, en viktig del av den folkliga teaterkulturen.

Ibland får man en så stark upplevelse av att ha sett en föreställning att man känner sig nödd och tvungen att se den igen. Nu tänker kanske de flesta att det i så fall handlar om något som ges vid landets stora operahus och teatrar. Det är väl klart att man har sett Phantom of the Opera, Cats eller Les Miserables i flera olika uppsättningar, speciellt om man är en van kulturkonsument. Shakespeares och Molières pjäser tål väl att ses mer än en gång innan det känns alltför välbekant? Men gäller samma sak för de svenska bygdespelen?

2016 var första gången jag såg Himlaspelet uppföras på scen och den känsla som föreställningen väckte i mig gjorde att jag även i år drog iväg uppåt landet för att bevittna Rune Lindströms nu 76-åriga klassiker i regi av Birgit Carlstén.

Som tidigare spelas Mats Ersson av Joacim Hedman, Marit Knutsdotter av Freija Carlstén och Kurbitsmålaren som slår följe med Mats av Täpp Lars Arnesson. Årets föreställning hade en del nya deltagare. Pelle Lindström hade efter 19 år som Gammel Jerk lämnat över till musikalartisten Glenn Edell som iklädde sig den rykande hatten. Kung Salomo spelades av Rasmus Dahlstedt. Och den kanske största överraskningen var att Vår Herre nu tolkades av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd.

Dynamiken blev en helt annan i årets uppsättning. Samspelet mellan Mats Ersson och Gammel Jerk blev intensivare, och ju galnare Gammel Jerk betedde sig, desto vänare och oskyldigare framstod Mats som. Det fanns en intensitet i årets föreställning som kändes ny och uppdaterad. Marit och Mats kärlekshistoria kändes innerligare och ömmare.

Jag fick en pratstund med Anders Wejryd efter att ha besökt Leksand och sett föreställningen. Valet av Vår Herre kändes för mig lite speciellt med tanke på att Anders är ärkebiskop emeritus och att hans valspråk är Parate Viam Domini (Bereden väg för Herran). För Anders kändes rollen helt naturlig. Dels stämmer Himlaspelets teologiska grundsyn väl överens med hans egen, dels ikläder man sig en slags roll när man är verksam som biskop. Och framför allt har det varit en rolig och intensiv upplevelse för hela ensemblen att repetera och uppföra Sveriges kanske äldsta fortfarande spelade bygdespel.

Anders tror dock att den moderna publiken riskerar att missa en dimension av pjäsen eftersom de flesta idag inte förstår vare sig de religiösa eller världsliga referenser som texten är fylld av. Jag nämner att Stora Stöten sades ligga på berget Carmel och då skrattar han gott och sa: -”Jaså, det la du märke till ja”. Sedan får jag ett stycke dalamålningshistoria förklarat för mig, att det i dalamåleriet alltid har blandats in lokala byggnader, händelser och företeelser med de religiösa motsvarigheterna; att ett tempel exempelvis kunde avbildas i form av den lokala gruvans huvudkontor. Lindström har helt enkelt fortsatt i den traditionen när han skrev Himlaspelet som bygger på sex dalamålningar, sex scener som spelas upp för publiken.

Nu behöver man inte vara expert på vare sig religion, konsthistoria eller äldre litteratur för att kunna få ett utbyte av Himlaspelet. Man kan se det som en sedelärande historia, om hur lätt det är att i sin jakt på svaret riskerar att göra avsteg från det som är rätt och sant. Om hur människan i alla tider har skadat varandra för att man är rädd för det som är främmande och den som avviker från den härskande normen. Det är tankar som är värda att tänkas en gång till.

Behövs då den här typen av teater i ett modernt samhälle? Svaret måste bli ett tveklöst ja. Det gäller att hitta former för dess överlevnad, annars riskerar en viktig del av den mer folkliga teaterkulturen att somna in. Kanske kan detta bygdespel få fortleva om man kan presentera det i en kontext som är lättare att ta till sig för en publik av idag? Att man kan använda dess tankegods i undervisningen av exempelvis konfirmander eller skolelever när man pratar om kyrkans historia och betydelse och om människans ansvar med en koppling mot det som händer idag på olika platser i världen. Den fråga som Marit med all rätt ställer till Vår Herre, den om varför han har gjort världen så ond, är en fråga som säkerligen många ställer sig idag. I Himlaspelet kliver Vår Herre ner till jorden och ställer allt till rätta så att Mats får återförenas med sin Marit när han väl har somnat in.

Om du har möjlighet att titta på något av de många bygdespel som uppförs på olika platser i landet så gör det. De är en del av kulturarvet, de behandlar såväl lokalhistoria som etiska frågeställningar och framför allt – du kan få en teaterupplevelse som du sent ska glömma.

 

Läs mer:

Ett Spel om en Wäg som till Himla bär – Rune Lindströms Himlaspelet fyller 75 år

Himlaspelet Leksand

 

Himlaspelet 2017

Spelades vid fem tillfällen 19-22 juli i Sveasalen i Leksand

Omslagsbild: Fyra av de sex tavlorna som illustrerar Himlaspelets akter. Av Rune Lindström.


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *