leviathan_featured

”Var det på riktigt?”


Oscar Steen ifrågasätter verkligheten och sina egna känslor under sitt deltagande i Kamratföreningen Leviathan av Poste Restante på Inkonst i Malmö.

 

Jag mår konstigt. När jag står här utanför Inkonst strax innan midnatt och den vita skåpbilen töms på folk så slås jag av hur annorlunda allting känns. Som om världen har blivit lite mindre. Eller jag själv blivit lite större. Men innan det här, innan örfilar och kyssar, innan linssoppa och ritualer, hoppade jag av min cykel på Bergsgatan i Malmö med följande förutsättningar; Transport till okänd plats, publikfokuserad scenkonst och att jag skulle vara borta ”några timmar”. Jag var en av fem fick den sedvanliga informationen om att videofilmning och foto inte var tillåtna, men också att allt vi skriver, säger och gör kommer behandlas konfidentiellt och förstöras efter föreställningen. Vi sätter oss tillsammans i en bil och åker iväg med en stoisk chaufför. Och redan innan första korsningen märker jag att något håller på att hända med mig. Staden som utanför förändras samtidigt som röster börjar höras ifrån bilens högtalare. Ett samtal, mellan två eller tre personer, om hur allt började.

Jag vet inte hur mycket mer jag bör berätta om verket för även om Poste Restante har gjort fantastiskt jobb i fråga om rumsbyggande och fiktion, så är Kamratföreningen Leviathan ett verk som framför allt utspelades inom mig själv, och mellan mina medresenärer. Eller medakolyter. Att ge en alltför målande bild över verket tror jag varken kommer hjälpa ur konsumentupplysande synpunkt eller bygga någon närmare förståelse för min subjektiva upplevelse. Huvudsaken är att Poste Restante utnyttjar formen för den här typen av scenkonst oerhört väl. De använder sig utav en stark avgränsning mellan den yttre verkligheten och verkets, men gränsen går att överträda och för mig som träder in i denna alternativa plats ställs inga krav på att spela med. Snarare är jag hjälpt utav motsatsen. Det finns ingen handling med dramatiska bågar som på givna signaler skall portioneras ut, inga oväntade vändningar som vill servera mig en lättuggad moral. Allt jag ser och hör bidrar till att sätta mig själv som huvudperson i en sekteristisk thriller där ingen nämnvärt händer. Men jag tror mig ha sett allting förut, jag tror att jag är Edward Norton i Fight Club, eller Marlowe i Heart of darkness, eller någon stackare som värvats av scientologerna. Jag vet inte ens varför de här tankarna kommer flygande till mig. Kanske är det för att jag vet att det är ett scenkonstverk och att något MÅSTE vara fel. Vad är annars meningen med allting! Eller så är det nästintill gestaltningslösa arbetet som våra ledsagare utför, som omfamnar mig så till den milda grad att verklighetsuppfattningen ryker all världens väg i utvalda ögonblick.

Foto: Patriez van der Wens

Foto: Patriez van der Wens

Under andra immersiva scenkonstbesök har jag ofta blivit frånstött verket genom ängsligt berättande, eller alltför stor klyfta mellan verkets ton och publikens verklighet. Kamratföreningen Leviathan lider av ingetdera utan står stadigt på en grund av lätthet och tillgänglighet, där jag som besökare kastas mellan att vara lojt negligerad, entusiastiskt inkluderad, fasansfullt avspänd och bekvämt vettskrämd men aldrig bortglömd. Jag upplever att jag har frihet att göra vad jag vill men ändå ger jag upp den här friheten för att passa in och vara duktig. Kamratföreningen väcker en sällsynt upptäckarglädje inom mig och transformerar en annars ganska cynisk besökare till en lättmanövrerad kamrat. Och jag älskar det!

Inför verket gick jag in som ett så tomt blad jag kunde förmå, och jag skriver den här texten som en direkt reflektion över vad jag upplevde under de där fyra timmarna, jag fick göra saker, lämna över min mobil, fylla i formulär, få en örfil utav en främling och ge den tillbaka, äta linssoppa vid ett styrelsebord, svära en ed, gå med i en kult… ursäkta. Kamratförening. Ville jag göra allt detta? Jag vet inte. Men jag gjorde det. Var jag mig själv? Ja. Och jag älskade det. Var det på riktigt? Ja, jag tror det. Jag mår konstigt.

 

Foto: Patriez van der Wens


Om Oscar Steen

Oscar Steen är en 29-årig scenkonstnär som studerar Teaterns teori och praktik vid Teaterhögskolan i Malmö. Han bosatte sig i staden 2007 har sedan dess hållit ett finger på både kulturpolitik, scenkonsten och Malmös resa till en internationellt präglad konstnärsstad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *