IMG_4973

Vad är det som lockar med att äga Håkan Hellströms slitna skinnjacka?


Vad är det som lockar med att äga Håkan Hellströms slitna skinnjacka eller Beethovens gåspenna? Matilda Johansson skriver om fascinationen för original och tipsar om Scenkonstguidens kommande rekonstruktion.

Varför lockas så många av att äga ett original? Vad är det för känsla av tillfredsställelse som kommer av att äga ett originalobjekt? Känner vi historiens vingslag, kommer vi närmare ikonen bakom?  Att ett original skapar känslor och är värdefullt ser vi många exempel på i vår samtid. Titta bara på konstaktioner och förbluffas över summorna.

I dagarna har filmen om Stefan Zweig haft svensk premiär på folkets bio, Farväl Europa. När jag läste hans självbiografiska bok Världen av igår – en europés minnen drabbades jag starkt av hans vurm för original och samlande. En självutnämnd bevarare som tar på sig att samla böcker och artefakter för framtiden. När Stefan Zweig sedan får se sina original spridas för vinden under andra världskriget, då fäller jag inte bara en tår utan många. Ibland har jag själv också drabbats av samlarinstinkten, böcker om teater från 70-talet och andra tidevarv har jag länge sett som en självklarhet att ta hand om. Detta pågick fram till att min lägenhet blev alldeles för liten och bokhyllorna för trånga. Jag lugnade mig själv om att det inte kan vara mitt ansvar att arkivera dessa, det finns ju bibliotek… Det måste ju vara någon annans ansvar att ta vara på denna teaterhistoria, eller (biter på naglarna än idag för nu ligger böckerna i någon loppishög eller kanske i någon annan samlares bokhylla)?

Så visst känner jag av fascinationen även i mitt bröst, men jag kan ännu inte förklara den, förstå den. Ibland har jag tänkt att det är lite som att bygga upp en livslögn, att genom en artefakt kan jag lura mig själv att jag är del av någonting större. Genom att hålla Elvis mick i min hand kanske hans storhet även smittar av sig på mig. Men är det verkligen en lögn, vi är ju del av något större? När jag står på kanten av Grand Canyon känner jag mig ödmjuk, jag känner att jag är en liten människa som är del av något storslaget. Den ödmjukheten kan jag också känna inför ett konstverk som får vingslag inom mig.

När jag på torsdag den 24 augusti äntrar Göteborgs konstmuseums stora portar är det just dessa frågor som jag kanske kommer komma närmre ett svar på.

Framför P.S. Krøyers orginalmålning Hip, Hip, Hurra! ska Scenkonstguiden och Teater Nu skapa en levande rekonstruktion av målningen. En tavla som är både ett porträtt av Skagenmålarna och en ikonisk bild över sekelskiftets konstnärsliv. Motivet låter oss kliva rakt in i en konstnärsfest och vara ett med de stora målarna. 

Kommer vi komma närmre Skagenmålarna genom att rekonstruera målningen? Vilken inverkan kommer originalet ha på dem som skapar ett nytt i nuet?

 

Rekonstruktionen

Likt en performance kan en bevittna när målningen Hip Hip Hurra tar verklig gestalt. Personal från museet kommer också vara på plats och berätta mer om bakgrunden kring den ikoniska målningen.

 

Torsdag 24 augusti, 16.30

Göteborgs Konstmuseum, Fürstenbergska galleriet IV (Sal 19)

Inträde: Som ett vanligt museumbesök (40kr eller årskort)

 

Rekonstruktionen är en del av en undersökande process inför Teater Nu:s kommande föreställning Konstkolonin som tar oss tillbaka till 1900-talets början och sekelskiftets konstnärskolonier. Genom koreografi, dramatisering, installation och middag kommer de rekonstruera mytomspunna konstnärskolonier på plats i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Föreställningen spelas vid nio tillfällen i september.

Foto: Sara Östebro

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *