budskapethansmalm-ber_banner

Triangeldrama mellan människa, medmänniska och Gud


“Är det meningen att man ska se en ängel därborta i hörnet vid rad 12?” Veronika Gustafson har sett Budskapet till Maria på Dramaten. Insvept i dimma, lyssnandes till mysmystiskt yoga-soundtrack och monotona röster frågar hon sig vad meningen egentligen är.

Föreställ dig en bunt sexåringar som leker medeltid. Några är ädla riddare, andra väna jungfrur. De talar med högtidligt stel, fåtonig röst för att imitera det allvar de tror att man hade på den tiden och använder sina krångligaste ord, lite skevt inputtade i orimligt långa meningar. Ungefär så talade skådespelarna i Budskapet till Maria (med ett undantag!), vilket under större delen av pjäsen gjorde det svårt att leva sig in i händelseförloppet. Diktionen ekade manus, på något vis. Men vill man så går det, och vill gör man, då storyn är både märklig och stark. Till att börja med går det ju så spännande dåligt för katedralbyggaren Pierre de Craon (Johan Holmberg)…

Först blir han spetälsk, sedan får han för sig att våldta och mörda bondflickan Violaine (Maria Salomaa) vilket han under oklara omständigheter misslyckas med. När de möts nästa dag är Pierre ytterst betryckt, medan en segerviss Violaine fått för sig att Gud vakar över henne extra noga. ”Världen är så vacker – jag är så lycklig”, säger Violaine på sitt karakteristiskt stela vis och strålar stint mot publiken.  ”Världen är så vacker – jag är så olycklig”, ekar Pierre buttert – varpå Violaine kysser honom rakt på munnen och trugar på honom sin förlovningsring. Efter att ha tackat för sig hävdar han att de aldrig skall återse varandra och går för att söka mening i det Heliga Landet. Så gick det till när Violaine frälste Pierre de Craon. Men istället för att beklaga sig när spetälskan bryter ut tolkar hon lidandet som sin livsuppgift – en gudomlig mening.

Budskapet till Maria, ett drama om medeltida meningssökande, drivs dels av det religiösa sökandet efter mening, dels av sökandet efter mening i medmänniskan, men kanske mest av dynamiken som uppstår när dessa visar sig vara oförenliga. Violaine letar mening genom att ta på sig spetälskan i tron att hon på så vis frälser Pierre, men av spetälskan tvingas hon lämna sin fästman Jacques Hury (Otto Hargne). ”Himmelen åt de himmelska och jorden åt de jordiska”, utbrister han i ett förtvivlat försök att få Violaine mer jordnära, Jacques-nära – men förgäves. Jacques söker sin ljuva Violaine, världfrånvända Violaine har bara gud på hjärnan. Även Violaines far, Anne Vercors (Claes Ljungmark), vill söka för att finna, men till skillnad från Violaine yttrar sig hans sökande i en rumslig resa. Till familjens förskräckelse förkunnar han att han är trött på ett delat Frankrike, en delad kyrka – och trött på att vara lycklig. Han söker en beständig mening att lita på, och den finns i Jerusalem, tror han.  “Här finner jag ingen mening”, konstaterar fadern och packar väskan.  ”Om du går tar du min mening ifrån mig”, hulkar modern (briljant gestaltad av Gunnel Fred) tyst. Två meningssökanden ställs emot varandra, det ena vänt mot människan, det andra mot en gud som kanske varken ser eller existerar – bort från den rödgråtna medmänniskan som står och hulkar mitt framför näsan på en. Resultatet blir ett högstämt triangeldrama mellan människa, medmänniska och Gud, där Gud vinner människans kärleksfokus och medmänniskan tillåts vänta i periferin.

budskapethansmalm-0656

Johan Holmberg, Maria Salomaa. Foto: Hans Malm.

Vid det här laget har det hunnit bildas en kör av frustrerade recensenter som frågar sig vilket budskap Budskapet till Maria bär på. Om pjäsen vore skriven av en nutida samhällskritiker, eller någon med en uttalad skepsis till kristen dogmatism, hade jag antagit att pjäsens syfte var att illustrera ett skräckexempel på fanatism och få oss att reflektera kring det farliga i att låta sig ledas av tron på öde, plats och mening. Nu är pjäsen författad år 1912 av en fransk katolik, Paul Claudel (1868-1955), som klassificerade verket som ett ”mystère”. Pjäsen är alltså ett erkänt, självutnämnt mysterium. Vad vill då regissör Wilhelm Carlsson, professor i musikdramatisk gestaltning, far till Robyn och sedan 2012 turkisk medborgare (”av kärlek och koppling till landet”), med att sätta upp denna mystiska pjäs?

Om pjäsen är menad som ett parodierande skräckexempel på meningssökande eller inte är oklart. I sin framtoning verkar pjäsen föga kritisk. Agerandet är stramt och replikerna stiliserade, romantiserande ett asketiskt ödmjukhetsideal där människan ska finna sig i allt och tacksamt genomlida det. Det finns ingen dovt mullrande musik i bakgrunden, snarare mässande; Gregoriansk sång möter modernt mysmystiskt yoga-soundtrack – salve Regina. Antingen är pjäsen lika missionerande nu som när den skrevs, eller ett uppriktigt försök att skildra fanatism från de fanatiskas perspektiv, där Carlsson ser till att den sätts upp som den är och lämnar oss att grunna fram vår egen kritik. För att kritiken inte ska slå mot en halmdocka krävs det att pjäsen presenteras med alla fanatiska tendenser ärligt gestaltade, utan vare sig överdrift eller underdrift.

Samtidigt ligger det en gåta i att diktionen är så stel, särskilt då den verkar stelast för de mest fanatiska, och rörligast för de minst fanatiska. Violaines röst är fåtonig på gränsen till monoton, medan moderns tal stundtals nästan övergår i sång. Även om det inte finns tillstymmelse till ironi i deras röster – snarare baxnar de av allvar och hänförelse – är det något raljerande i att låta de fanatiskas repliker framföras med såpass märkbar stelhet. Kanske instruerades skådespelarna att låta röstens stelhet stå i proportion till karaktärens fanatism?

Även castingen verkar smått raljerande. Väna Violaine, den goda och gudfruktiga, spelas av blonda och blåögda Maria Salomaa, medan missunnsamma Mara, Violaines hetlevrade syster, spelas av mörka Jennie Silfverhjelm. Blid, blond och blåögd står mot morsk, mörk och knipögd. Vad excentriske professor Carlsson har för agenda förblir en gåta.

budskapethansmalm-1331

Claes Ljungmark, Jennie Silfverhjelm, Maria Salomaa, Otto Hargne. Foto: Hans Malm.

Under intervallet passar jag på att tjuvlyssna till besökarnas spontana recensioner av pjäsen. En tant med munnen full av kokosboll och champagne utbrister att hon “har noll koll på vad som händer på scen, men älskar ljussättningen”. Någon mumlar att ”Dramaten äntligen satt upp en fin pjäs för teologer”. ”Fånigt och högtravande”, fnyser en annan. Men alla verkar ha något smålyriskt att säga om scenografin. Även jag: scenografin är enkel men lysande! Ett bord, en bok, en deg. Skarpt ljus som får vika sig när enorma mängder rök bolmar fram och väller ut över scenkanten, över publiken, så att man knappt ser om de långa plankorna hängande från taket nuddar golvet. Det är svårt att värja sig från intrycket att man hamnat i en kokong av dimma, men det är mysigt och inger en känsla av att man är på scenen – eller att scenen är där man själv är, och lite varstans där dimman luddar till rummets konturer. Är det meningen att man ska se en ängel därborta i hörnet vid rad 12, månntro? Vadsomhelst kan hända varsomhelst, om man inte ser så noga.

I slutet visar sig Violaines stela diktion vara passande, då den framställer henne precis så oberörd av jordiska problem  som krävs för att hennes agerande ska bli trovärdigt. När Mara kommer rusande till de spetälskas håla med sitt döda spädbarn för att be Violaine att återuppliva det, framstår Violaines vägran att agera helgon och återuppliva Maras barn som rimlig – på gränsen till väntad – vilket kanske inte hade varit fallet om hon visat större känsla inför livets fånerier och katastrofer. När hon på nästan robotliknande finlandssvenska värjer sig inför Maras sorg med ursäkten att det är upp till Gud att råda över liv och död, utan att ens försöka sig på ett mirakel för sin stackars systers skull, känns det naturligt. Så förlösande snillrikt att ge stelheten en funktion, tänker jag. Uppgivet ger Mara bort liket till Violaine.

Men se där! Plötsligt sker mirakler: barnet lever – och Pierre tillfrisknar! Här infinner sig ett scenografiskt klimax, med effekter som ger intryck av att en sky av glassplitter virvlar runt Violaine och barnet, upp mot himlen. Ner virvlar minnet av pjäsens inledande händelser. När Pierre försöker tvinga till sig Violaines kärlek misslyckas han, men när han ger upp får han sin kyss. När Mara försöker tvinga den döende Violaine till att återuppliva hennes barn vägrar hon, men när Mara uppgivet skänker liket till henne väcks det till liv. Sensmoral? Ödmjukhet och underkastelse. Den som väntar på något gott…

…bör inte vänta sig något?

 

Budskapet till Maria

Spelas 16 & 17 maj samt 26-27 maj

Dramaten

Av: Paul Claudel
Översättning: Maria Björkman
Regi: Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Markus Granqvist
Musik: Gustav Lindsten
Peruk och mask: Nathalie Pujol
I rollerna: Maria Salomaa (Violaine), Johan Holmberg (Pierre de Craon), Jennie Silfverhjelm (Mara), Otto Hargne (Jacques Hury), Claes Ljungmark (Anne Vercors), Gunnel Fred (modern)

 

Omslagsfoto: Maria Salomaa. Foto: Hans Malm. Visas här beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *