fotmontagethesound

The Sound – ett tillåtande landskap av kropp och ljud


“En manifestation av fysisk intimitet och av självständig dansglädje – ett landskap man vill vara i” Anne Vigeland har sett The Sound på MDT i Stockholm. Linda Blomqvists verk bjuder in till ett reflekterande kring den mjuka feminismens förkroppsligande och ett tillåtande av den dansanta kroppens utrymme i en audivisuell värld.

Hur inverkar egentligen ljud på vårt sätt att röra oss i världen? Hur formar hörseln vårt agerande? Linda Blomqvists verk The Sound är ett verk som utforskar ljudets olika möjligheter som material, som landskap och som koreografisk vägledare. När Blomqvist tillsammans med sina dansare Madeleine Lindh och Sandra Lolax mjukt och varsamt ledde publiken till ett avslut, tog emot applådtacken och lämnade scenrummet satt jag kvar med en stark upplevelse av både uppfylldhet och ro, av sentimentalitet även. För detta är ett koreografiskt verk som omtänksamt bäddar in en, som tar ens hand och leder in en i en särskild värld av audivisuellt undersökande, av felande såväl som yttersta precision. Med ett ljudlandskap som växer och ständigt ändrar skepnad och ett rörelsematerial som både forsar och sipprar fram, manifesterar Blomqvist, Lindh och Lolax sin rätt att vara och agera i världen utifrån sina egna historier. Detta är den mjuka feminismens förkroppsligande, ett tillåtande av den kvinnliga kroppens utrymme utifrån allt den har burit på, handskats med och lärt sig.

Längst fram på scenkanten ligger ett stort, rosa sidentyg. Dess textur och färg kontrasterar kraftigt till den hårda, svarta dansmattan under. På sidentyget har en rad olika föremål placerats: vinglas fyllda med vatten, hårspray, en trumma, kiwifrukter, en trumpet, kedjor, en tom påse chips, en cigarr, flaskor med tonic, vatten och sprit, en bunt persilja. Jag tänker på performancecverket Rythm 0 (1975) av Marina Abramović, där konstnären placerade 72 föremål på ett dukbeklätt bord och uppmanade publiken att manipulera hennes passiva kropp med hjälp av dessa objekt som uppmuntrade till både njutning och smärta. Verket illustrerade med grymma medel vad en total, kroppslig passivitet kan resultera i, och delade publiken mellan de som önskade skada och de som önskade hjälpa henne. Men, (kommer det visa sig) den väldiga passivitet och de grymma påföljande konsekvenserna som Rythm 0 pekade på måste placeras på en helt annan konstvetenskaplig hylla än The Sound. På MDT ikväll närvarar ingen apati eller inaktivitet, inget överlämnande av kontroll. Dansarna äger dessa föremål, deras kroppar hanterar, manipulerar och utforskar deras möjligheter som instrument, deras potential som ljudbärare som vore det i ett självklart manér.

När dansarna först gör inträde på scen, ställer de sig på rad med ryggen vänt mot publiken och faller in i ett flödande rörelsemönster, tidvis synkront, andra gånger inte. Det är behagligt att ta del av, deras tekniska skicklighet är påtaglig och deras kännedom till varandras ageranden, rörelsedynamik och rumsliga förflyttningar omisskännlig. I The Sound tillåter Blomqvist, Lindh och Lolax sig själva att framlägga den bildning de bär på, de vågar röra sig på ett sätt de är till synes bekväma med. Det kanske kan verka bisarrt eller främmande att något annat skulle vara normen i det danskonstnärliga fältet, men som utbildad dansare själv kan jag bekräfta att så inte alltid är fallet. Min erfarenhet som kvinna i denna bransch är att uppmuntran om att ”ta för sig” ofta blir synonymt med att röra sig på ett särskilt sätt, på ett sätt som uttrycker kraftfullhet, explosivitet eller rentav aggressivitet. Jag har aldrig varit en kraftfull eller explosiv dansare, jag har alltid dragits mot de milda, de formbara, de taktila rörelserna. Och för det har jag fått ta mycket skit. Att därför få ta del av ett koreografiskt verk som tillåter bekvämlighet, glädje och ömhet kvinnliga kroppar emellan är både befriande och gripande. Inte minst är det tröstande att se att mjukheten får ta plats som feministisk strategi, oavsett om intentionen ligger där eller inte.

Under de närmare 90 minuter som The Sound pågår glider dansarna in och ut ur sina roller som dansanta kroppar och sina roller som ljudskapare. Kanske är inte skillnaden särskilt stor heller, för vart går egentligen gränsen mellan rörelse och ljud? När det som är hörbart för oss ebbar ut, vad händer då med det som är kvar, vart blir det av de vibrationer, av den energi som ljudet lämnar efter sig? I The Sound blir ljud dans, dans blir musik, musik blir kropp. Det är ett ständigt överlappande av figurativa och abstrakta uttryck som smälter ihop till både en alldaglig och en unik konfrontation med de ting som omger oss, med den kropp vi bebor. Ljudet av sugrörsbubblor i ett glas med vatten och sprayandet från en flaska torrschampo återkommer under lång tid med hjälp av en loopmaskin, för att sedan transformeras till en manifestation av fysisk intimitet, av självständig dansglädje, ackompanjerat av en annans sjungande röst. Ett komplext, men tillåtande landskap av ljud och rörelse, av kropp och föremål vecklar ut sig, och det är ett landskap man vill vara i.

Den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty skrev att människan lever i ett förkroppsligat varande, att vår upplevelse av världen är beroende av våra kroppsliga erfarenheter och minnen, och av den interaktion och kommunikation vi ständigt delar med andra kroppar (Phenomenology of Perception, 1945). Likt hans reflektioner är The Sound ett verk som talar till mig på en fundamentalt personlig nivå. Dansarna berör genom ett uppvisande av de fysiska erfarenheter och minnen som vi delar, och pekar ut och lägger fram det som skiljer oss åt, det som gör oss till individer. Kanske är utforskandet av ljudet och rörelserna, skapandet av musiken och dansen egentligen sekundärt. Kanske är det helt enkelt delaktigheten, den fysiska närvaron i rummet och den sociala gemenskapen som är central. Här vill i alla fall jag var med min kropp och allt den har burit på, handskats med och lärt sig, som kvinna och som människa.

Linda Blomqvist visar sitt verk Circle LUX 9 på Danscentrum Stockholm 14/4 samt The Sound Unplugged – An Interactive Installation 21/4, också det på Danscentrum Stockholm.

Länkar till föreställningarna:

Circle LUX 9

The Sound Unplugged – An Interactive Installation

Bild i bannern: foto från föreställning, foto: Cillian O’Neil, bildmontage: Scenkonstguiden.


Om Anne Vigeland

Utbildad dansare vid Nasjonalballettens skola i Oslo, Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm och P.A.R.T.S. i Bryssel. Anne studerar för nuvarande konstvetenskap och curating vid Stockholms Universitet med inriktning på performativa konstformer.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *