tfss-7fa57267-0c09-4c28-96b7-835bff87b7ec-Aleksa Lundberg_webb

Ta inte in de röster som kräver din tystnad


Aleksa Lundberg är skådespelare, regissör och dramatiker. Hon är också transaktivist med jäkligt skarpt vokabulär, smart retorik och glödande tangentbord. Hon skriver bland annat för den maktkritiska sajten Politism och för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Förutom allt detta är hon också nu aktuell som konferencier för Scenkonstgalan 2014! Fantastiskt ju. Jag passade på att ställa några frågor.

Hej Aleksa! Du utbildade dig till skådespelare på scenskolan här i Göteborg – hur medveten var scenskolan då kring transpersoner och vilka erfarenheter som syns på teaterscenerna?

Det fanns inte någon erfarenhet överhuvudtaget. Jag är den första skådespelaren som är öppen med min transidentitet i Sverige och blir därför den som upplyser branschen om att de brister på alla sätt när det gäller transperspektivet. Fram tills idag har transpersoner oftast använts som skämtsamma inslag på teaterscenerna i farser och komedier. Ännu syns inga tecken på att de professionella teatrarna eller scenskolorna är intresserade av att inkludera transidentifierade konstnärer. Jag känner inte till att någon ytterligare scenskola tagit in en öppet transidentifierad elev. Det är mer än anmärkningsvärt med tanke på att var 16:e medborgare är transperson, rent statistiskt. Media är intresserade av transperspektivet, som journalist är jag översköljd med uppdrag. Men från teatrarnas håll är det tyst. När jag skapar konst ur ett transperspektiv blir det i egen regi. Så ser läget ut för transidentifierade scenkonstnärer.

Har du sett att det skett en förändring kring hur de konstnärliga utbildningarna ser på och arbetar med intersektionalitet och makt?

Inte på allvar. När jag gick på skolan pågick projektet “Att gestalta kön”. Det var ett viktigt projekt som på allvar ville belysa de patriarkala maktförhållandena. Främst mellan cismän och ciskvinnor i min upplevelse. Teatervärlden har sedan länge somnat av och gått i dvala tillsammans med de, sedan länge bortgångna, dramatikerna Strindberg, Ibsen, Shakespeare och gubbarna. I en sådan kontext blir ett projekt som “Att gestalta kön” revolutionerande. Även om det i min mening inte var särskilt revolutionerande alls. Snarare en början på en frigörelse som kräver långt mycket mer än vita cisfeministiska analyser.

Det var länge sedan vi hade en glödande, revolutionär och samhällskritisk teaterscen i Sverige. Frigrupperna har kostat på sig att vara lite mer politiska än institutionerna men aldrig ur ett intersektionellt perspektiv. Teater Tribunalen är ett bra exempel på en frigrupp som fått rykte om sig att vara en spjutspets inom den politiska teatern trots att de aldrig rört sig utanför cisnormer och funktionalitetsnormer, och sällan utanför vithets- och heteronormer. Ribban ligger väldigt lågt helt enkelt.

Det känns som din aktivism och din konst går hand i hand. På vilket sätt tycker du att scenkonst kan vara ett verktyg för att föra kampen om ett diskrimineringsfritt samhälle?

Alltså, scenkonsten är det främsta demokratimedlet vi har! Det är nästan skamligt att vi inte förstår det. I en tid, då rasister kräver gehör för sin fascistiska ideologi och hotar hela det politiska systemet med att säga att de ska rösta ned varenda budget som inte stryper anslagen för invandring, behövs vi scenkonstnärer mer än någonsin. Vårt jobb är inte att säga det som faller vår publik i smaken så att de sedan röstar på oss. Vårt jobb är att gestalta det vi ser eller i våra hjärtan vet är sant. Vi har möjligheten att måla upp fiktiva scenarion som en spegel mot omvärlden för att visa det absurda i att vi gör skillnad på varandras värde som människor. Som om det fanns någon på jordens yta som visste varför hen är här och vad som kommer hända när hen dör. Som skulle vara fullkomlig till skillnad från oss andra ofullkomliga. Ingen av oss vet vad livet handlar om eller varför vi ens lever.

Det finns ingen som kan säga att den vet varför någon ska behandlas bättre eller sämre än någon annan. Konstens uppgift är att vara en ständig käpp i samhällshjulet, vilket tror att det bara kan rulla på. Konsten blir farlig om den inte gör det. Om konsten börjar gå normens ärenden blir den snarare propaganda. Vi är lite farligt nära propaganda-konst idag när vi inte vill se hela mänskligheten, alla aspekter av att vara människa. Transpersoner exkluderas – ibland skrattas åt, rasifierade används ofta i en vit kontext och får sällan gestalta ur det egna perspektivet, så kallat funktionsnedsatta ska inte befinna sig på scenen eftersom de “saknar förmåga” rent fysiskt och ciskvinnor får ofta spela komplement till cismän. Denna människosyn är direkt sprungen ur fascismen. Hitler ville införa och lagstadga om den i det tyska samhället på 30- och 40-talet. Idag är det SD som vill föra oss åt det hållet. Därför måste vi inom konsten vara motpolen, de som vägrar bekräfta bilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Det känns lite som att vänsterrörelsen reagerar likadant nu gentemot transrörelsen som arbetarrörelsen mot kvinnorättsrörelsen – “ta det lugnt, en sak i taget, meh va inte så jobbig, splittra inte vänstern!-reaktionen”. Har du några tips på mantran, övningar eller strategier som frustrerade vänsterpersoner med undergångstankar kan använda sig av?

Till dem som drabbas av den här attityden rekommenderar jag is i magen. Det är stressande och lite panikartat att bli påhoppad som den som splittrar en hel rörelse. Särskilt när en försöker lyfta fram ett perspektiv som redan är förtryckt. Det gäller att förstå vad det egentligen är som händer. När en tyst grupp börjar göra väsen om sig behöver resten av rörelsen göra rum för dem som tidigare inte krävt någon plats. Detta upplevs ofta som provocerande eftersom ingen vill få sin plattform krympt. De som blir provocerade behöver dock förstå att de inte får ta plats på någon annans bekostnad. Det är inte en plattform värt namnet frihetsrörelse om den kräver någon annans tystnad och krökta nacke. Så transaktivister, det som händer är att röreslen ger ifrån sig klagorop på grund av växtvärk. Är rörelsen sund och kreativ tystnar dessa rop snart. Om inte har rörelsen dömt ut sig själv att vara gårdagens skåpmat. Ta inte in de röster som kräver din tystnad. Det är din egen röst allt för viktig för.

Och så ett tvärt hopp till nästa fråga! Nu på lördag är du konferencier för Scenkonstgalan 2014 – på vilket sätt har du förberett dig på uppgiften?

Jag har skrivit en helt ny text till Lill-Babs gamla dänga “Tuff brud”. Den heter numera “Teatersverige”. Hehe, mer säger jag inte! Jag ser fram emot en kväll i konstens, humorns, allvarets och definitivt transperspektivets tecken.

———–

Scenkonstgalan 2014

6 december

Brewhouse, Göteborg

Mer information finner du i eventet här i appen eller på hemsidan

Läs mer av Aleksa Lundberg på:

Politism

Feministiskt Perspektiv

———-

Sara Östebro

Foto: Nina Ramsby

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *