banner

Svanevit – “Greppa strindbergsmustaschen”


Matilda Johansson har åkt till Skillinge teater och sett ett lyriskt sagospel av Strindberg. 

Sommarteater hör ju sommaren till, men lika så hör klassikerna till sommarenteatern. När jag skumpade fram i Skåneland på väg mot Skillinge teater, som minsann firar 20 år i år, hade jag vissa förutfattade meningar om vad jag skulle få se.

Svanevit, ett Strindbergsdrama? Nej faktiskt inte, utan ett Strindbergskt sagospel som sägs vara något av det mest lyriska som Strindberg skrivit. Då inte att folk var lyriska över pjäsen utan stilen.

Okej, tillbaka till fördomsträsket. Sommarteater som spelar i en lada, för det är något alldeles speciellt det, (under bar himmel så kan jag rada upp några andra förutfattade meningar istället) – det betyder för mig kulturtanternas mecka. Kuttrandes tror jag att jag ska hitta dem i flock, njuta av en högaktad, välspelad klassiker och denna gång till och med i kulturtanternas högborg Österlen. Detta är inget jag värjer mig mot, nädå, jag kan rent av tycka det är mysigt, lite tryggt så där. Det handlar snarare om att jag tror att jag redan vet vad ska få.

Gissningarna var ju inte helt fel, publiken teatervan och den pittoreska miljön var mitt i prick – men pjäsen, vilken pjäs… Eller nää, Strindberg var faktiskt helt ute och cyklade i en gubbsaga, där prinsessan satt inlåst med den elak styvmoder vaktandes utanför. MEN, teamet hade gjort den till något helt annat.

Istället för ett passificerande prinssesdrama landade uppsättningen i mig som frigörelsen som måste göras. Den som jag så känner igen mig i från tonåren, hur en har blivit inmålad i ett hörn men behovet att åla sig ut och sen kanske behovet att måla sig in igen.

För mig var det allt annat än klassiskt, det var rysningar på armen, parningsdans mellan påfåglar och den bultande tonårskåtheten gick att ta på i rummet. Den första kärleken som gör så där förjävligt ont likväl om den är lycklig eller olycklig, den där första kärleken som är på och av och väldigt känslig för små nycker.

Inte nog med mitt-i-prickkänslan i tonårskärlek och identitetssökande utan dessutom hade de luckrat upp dramat och plötsligt äntrade Harriet Bosse och självaste herr Strindberg scenen. Så jädrans lekfullt att jag själv var på väg att greppa min strindbergsmustasch och ge mig in i leken.

Döm av min förvåning, det blev inget klassiker-frosseri trots valet av författare, snarare ett ifrågasättande av Strindberg och ett uppbrott mot alla normgivande burar. Att få se det här på Skillinge teater var inte det jag hade förväntat mig (måste bara tillägga att det trots allt var första gången jag var där…) och tur är väl det för jag älskar att få mina förutfattade meningar krossade. Dessutom jublar jag när ungdomstematik spelas för vuxenpublik, vi behöver det. För precis som vi värnar om närvaron av vårt inre barn behöver vi ta hand om vår inre tonåring.

Jag älskar att se ungdomsteater, för när det är bra så är det så jävla bra – oftast mycket bättre än ett välspelat renommerat klassiskt drama.

En eloge till hela det konstnärliga teamet. Love!

Foto: Ludde Falk

Regi: Nils Peder Holm, Skådespelare: Natalie Sundelin och Ronja Svedmark.
Foto: Ludde Falk 

Spelas 5 augusti och 7 augusti kl 20.00 på Skillinge teater.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *