fule_banner

Such a lovely face   Nytt!


På Folkteatern i Göteborg spelas just nu Den Fule, skriven av dramatikern Marius von Mayenburg. En pjäs regisserad av Nora Nilsson som i komisk tappning utforskar jaget och samhällets skönhetsfixering. Märta Jungerfelt har sett den.

 

Den Fule handlar om den sällsynt fula Lette, fint spelad av Benjamin Moliner, som efter insikten om sin fulhet genomgår en skönhetsoperation. Resultatet blir lyckat. Den redan tillgivna hustrun Fanny (Dasha Nikiforova) blir än mer hängiven och maktpositionerna mellan Lette, chefen Scheffler (Pelle Grytt) och kollegan Karlmann (Dejmis Rustom Bustos) förändras till hans fördel. Lette, som först avsmakas av omgivningens nya bemötande, blir småningom bekväm och förvandlas till en Ulf Lundell:sk figur med en uppsjö pengar och kvinnor. Men lyckan blir kortvarig. Snart imiteras Lette av andra män och får sin position prövad. Vi följer med i ett hysteriskt sökande efter Lettes verkliga jag som verkar suddats ut efter den totala inlevelsen av spegeljaget.

Pjäsen utspelas i ett scenrum som liknar en kontorslokal, enkel i sin utsmyckning, där bord och stolar får skifta funktion och mening mellan scener. Golvet är klätt i beige papper, något som jag lite fyndigt trodde ville symbolisera en slät, perfekt hud. Den teorin föll så snart det blev klart att vattendrickande och annat vätskeorienterat levererades i buskisanda och alltså fanns där av ett mer skyddsenligt ändamål.

Den Fule Card01 13

Foto: Jeanette Frank och Jonas Nyström, Each and Other

Pjäsen verkar vilja berätta att samhället vi lever i är osunt. Den talar om att det är bra med olikheter, dåligt med skönhetsoperationer och att vi ska värna om våra unika sätt. Att jag upplever denna moraliska pekpinne beror på att Lette är snäll som ful, men som snygg blir en odräglig översittare och senare också olycklig. Så vad vill pjäsen lära oss? Att skönhetsidealen är skeva och att vi duger som vi är? Jo tack, de argumenten matas vi med dagligen. Frågan är bara hur mottagliga vi egentligen är för den sortens, kanske urvattnade, budskap.

Tempot och skådespeleriet går ständigt på högvarv och jag kunde längta efter att texten skulle bli mer tagen på allvar för att ge klarare blick åt gestalternas öden. Tydligast blev det för mig i Dasha Nikiforovas rolltolkningar, som genomgående mellan växlandet av olika kvinnliga karaktärer nästan jämt var kåt och i full beundran av männen. Schabloniseringen av kvinnan gör att karaktärerna tappar sin komplexitet och blir något nyanslösa, än dock underhållande stundtals.

Den Fule Card01 1943

Foto: Jeanette Frank och Jonas Nyström, Each and Other

I Den Fule dras allt till ytterligheternas spets och absurditeten gör att föreställningen liknar en fars. Den ena scenen mer grotesk än den andra. Överspelet gör mig något avtrubbad, texten och den inte så brännande heta tematiken landar inte hos mig. En ljuspunkt kom dock mot slutet då Lelle desperat vill ha tillbaka sitt gamla ansikte. Där väcktes en längtan i mig att få återuppleva relationen till det egna ansiktet vi har som barn, innan vi vet om vi bedöms som fula eller söta. Pjäsen klingar av till tonerna av Eagles ”Hotel California”, och min inställning till yttre skönhet är nästan densamma som för en stund sen. Such a lovely place, such a lovely face.

 

Den fule

Folkteatern, Göteborg

Spelas tom 14 januari 2018

 

Omslagsbild: Jeanette Frank och Jonas Nyström, Each and Other

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *