EMP_DenOändligaHistorien_Press_0634

Små tassande steg och en mardrömsspindel


EliSophie Andrée har sett Den oändliga historien på Malmö Stadsteater och känner sig snuvad och dumförklarad men ser en scenografi som sitter som en smäck.

Okej.

Jag ska erkänna.

Jag har aldrig sett filmen ”Den oändliga historien” eller rättare sagt ”The neverending stooooryyyy”.

Jag har endast hört låten. Och självklart hört om hur mina vänner, när vi gick i lågstadiet, blev traumatiserade av hur en viss häst sjönk genom dyn och försvann. En referens som jag aldrig har kunnat koppla, trots mina x antal poäng i filmvetenskap, fram tills idag.

För mig finns det alltså inga nostalgipoäng att kunna plocka hem hos när jag kollar in Malmö Stadsteaters ”Den oändliga historien” – vilket är på både gott och ont. Någonting som jag nog även kan säga med säkerhet att större delen av den väldigt unga publiken kan känna igen sig i.

Hur som helst, jag var och såg den otroliga föreställningen ”Rapunzel” på Helsingborgs Stadsteater tidigare i år, vilken jag även recenserade, och gick ut därifrån och kände mig sedd, både ur ett perspektiv som 21-åring och som sjuåring i hjärtat. När jag gick utifrån ”Den oändliga historien” kände jag mig snuvad.

Jag kände mig rättare sagt dumförklarad.

Eller,

Jag kände mig dumförklarad åt mitt sjuåriga hjärtas skull men även åt alla andra barn i publikens skull.

Någonting för mig som manusförfattare och regissör är att behandla sin publik med respekt, att tro på deras intelligens och deras driv och framförallt: att tro på att barn inte är dumma i huvudet.

I denna uppsättningen behandlas barnen som att de är lite blåsta, som om att det inte är nödvändigt att lägga ner tid på barnens intellekt och fantasiförmåga. Vilket självklart även märks på kidsen i publiken. Allt för ofta hör jag små tassande steg som lämnar salongen för att de ”måste kissa” eller fråga ”vad har vi till lunch idag”. Allt för ofta lyser deras små telefoner och deras uppmärksamhet brister. Tyvärr. Och där är egentligen betyget redan satt för denna familjeföreställning.

Någonting som även är otroligt viktigt för mig är teatermagin. Den magin som äter upp hela rummet, som fullkomligt slukar en och som så lätt avbryts. Speciellt när det ska ske ett byte eller en ändring i scenografin och medan skådespelarna fortfarande gör sitt bästa för att lyfta föreställningen och behålla teatermagin så kommer det in svartklädda scenarbetare med stora arbetarbyxor som skramlar och kliar sig i huvudet som om att det är en öppen repetition.

Men visst finns det ljusglimtar, som till exempel de två stora nallebjörnarna, där sätter det egentligen igång på riktigt och blir ett flyt i pjäsen och en sprakande underhållande kemi mellan skådespelarna. Hela publiken fnissar i takt och jag likaså.

Även spindeln, gestaltad av tre olika skådespelare, ser ut som någonting taget direkt ur mina värsta mardrömmar och det skapas en intensitet i salongen som jag vill spara och ta fram på regniga dagar. Där sitter scenografin som en smäck.

Men trots ljusglimtarna som då och då skymtar förbi under föreställningens gång så är den för rörig och känns slarvigt gjord. Exempelvis scenerna som upprepas säkert fyra gånger med hur föreställningens hjälte ska rida på både hästar, drakar och diverse andra föremål för att ta sig framåt.

Stryk. Genast.

Hade jag iallafall sagt som dramaturg.

Men självklart är det en finstämd föreställning och förmodligen härlig för nostalgiker att titta på, men det känns här som om att Malmö Stadsteater hade behövt ett studiebesök till Helsingborgs Stadsteater och lyssnat på tystnaden som sprider sig bland barnen under Rapunzels föreställningar. En föreställning som dessutom var en timme och tjugo minuter längre…

 

Fotograf, omslagsbild: Emmalisa Pauly


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *