himmel_omslag

SÄPO-änglar i trenchcoats


På Angereds Teater spelas just nu ett sjuttiofem minuter långt drömförlopp i betongmiljö. Yolanta Schultz Rigtorp har varit där.

 

Himmel över Göteborg är skriven av Nicolas Kolovos, fritt efter Wim Wenders kultfilm Himmel över Berlin från 1987. Regi och scenbild (storslagen, rökfylld, surrealistiskt konkret) undertecknas Eleftheria Gerofoka.

Med andan i halsen (jag är precis i tid) tar jag mig stolpigt och hastigt in med det sista av den sorlande publiken, förbi en kvinna med en sådan hjälpmedelspinne som blinda har; trevandes framför sig. Hon frågar efter Angereds Centrum – hon vill ha hjälp att hitta dit. I handen har hon en pappersmugg, och på kroppen lager på lager av sjalar och tröjor, och en lång kjol.

Jag sätter mig på en plats i utkanten av gradängen. Ljuset förändras. Det blir vitt, och rummet rökfyllt. Vi har äntrat änglarnas parallella universum. Den blinda kvinnan tar sin plats på en (vit) utemöbel på scen, som en del av den överblicksbild över staden som Himmel över Göteborg någonstans ämnar vara. Hon är ju en av de karaktärer vi ofta går förbi på stadsgatorna, vilket gör henne till en ganska optimal sammanhangsmarkör i vår tid. Jag väntar med spänning medan föreställningen tar sin början.

 

Vi får följa änglarna Damiel och Cassiel (det bör sägas att dessa änglar inte har vingar, utan svarta trenchcoats; SÄPO-änglar), vilka bevakat världen (Göteborg) och dess inneboende människor (nyanlända och sedan länge hemmastadda) allt sedan begynnelsen. Sett människans uppkomst, och skrivit ner dess historia. I detalj:

 

“Hur många gånger studsade stenen mot vattenytan? Elva, tolv? Nej, tretton gånger.”

 

Vi introduceras också till ett cirkussällskap vilket utgörs av människor som flytt och till sist hamnat i Göteborg. Luftakrobaten heter Marion. Hon flyger på scen bland tygrep och trapetser, som den mest graciösa av änglar, och för Damiel är förälskelsen ett faktum. Men som ängel ska Damiel observera. Inte känna, inte agera. Därför ser han inget annat val än att avsäga sig sina vingar (läs: sin svarta trenchcoat) för att få leva ett mänskligt liv.

 

Damiel har observerat människan i en evighet, och vill nu få tillgång till vad han sett. Men vad exakt är det? Under sjuttiofem minuter formulerar vi för oss själva vad det innebär att vara människa – i ett samhälle som gör tydlig skillnad på människor och människor.

 

En ängel stannar upp vid en person i publiken, och ur högtalarna ekar dennes tankar i stil med:

 

“700 kronor kostade den här frisyren. Och hon frågade om jag sovit dåligt.”

 

En kostymklädd man meddelar cirkusen att de måste lägga ner; att de inte kan stanna här, och de berättar om båtar på medelhavet och en familjemedlem död i någons famn. Vardagliga problem ställs mot en människas berättelse om flykt, vilket både visar på den skarpa skiljelinjen mellan olika slags problem, men också på likheterna i de känslor som de framkallar. Denna insikt om likhet knyter fint ihop som gemensam nämnare för människan som sådan. Cassiel och änglarna förkroppsligar även bra det omänskliga i att bara observera; inte känna, inte agera, när vi i vår vardag konstant konfronteras med personers så brutalt olika öden. Ett subtilt och snyggt sätt att knyta Wenders historia till Sverige 2015 och omforma den till en kommentar av samtiden. Känslan av att flera av skådespelarna själva upplevt flykt som den de berättar om är stark, vilket tillför en ärlighet som får föreställningen att sticka ut i sin temamässiga kategori.

 

Ensemblen möter stående ovationer under applådtacket. Scenografi, musik, ljus och ljud är nästintill oklanderligt utformat. Enkelt; träffande. Tematiken är angelägen, och Wenders historia ett smart verktyg för att framhäva den. Visst; stundtals gick regin att ifrågasätta. Visst; karaktären Damiel får på grund av sin extrema intensitet och besatthet vid Marion lätt psykotiska drag, på ett sätt som inte tillför någonting bra till helhetsintrycket. Och ja, det kom till en punkt då jag frågade mig själv varför det alltid (ofta) måste vara så himla, himla heterosexuell stämning på teater. När Marion berättade om hur någonting saknats i hennes liv, och vi i kontexten förstår att detta något är Damiel (den impulsiva och känslostyrda mannen) så kändes det som om jag möjligtvis sett det förut.

 

Jag upplevde också att nackdelen med att det satsades så hårt på de sceniska, koreografiska, poetiska – ja; mer abstrakta uttrycken i föreställningen, blev att själva historien hamnade lite i skymundan. Detta i sin tur banade väg för en ganska hackig dramaturgi*, som också kom mycket av att karaktärerna överlag var ganska endimensionella, vilket lämnade mig mindre känslomässigt berörd än vad jag hade önskat. Låt exempelvis Damiels maniska fascination vid människan ta lite, lite mindre plats så att i alla fall något annat personlighetsdrag kan få finnas med. Så att vi kan få se en hel person, med inre konflikter att relatera till och därigenom beröras av.

 

Men slutligen så går det inte (trots de småpräktiga klagomål jag kan tänkas mana fram) att förneka att när jag väl hämtat andan efter min stressade sprint från spårvagnen till Blå Stället så var jag genuint glad att jag hunnit dit. Efter att ha sjunkit ner en bit i publikstolen medan rökmaskinerna pumpade rummet fullt av vita moln så uppskattade jag varje ny scenbild; varje ny visuell gestaltning av människans förunderligt kraftfulla känsloliv som ensemblen slängde min väg. Och det räcker långt för att göra mig inspirerad och eftertänksam – vilket är det enda jag kräver av ett konstverk för att bedöma det som ”bra”. I den här tiden, när problem med skev människosyn och brist på allmänt medmänskligt agerande verkligen har dragits till sin spets så blir Himmel över Göteborg en nödvändig påminnelse om orimligheten i sakernas tillstånd, och jag hade önskat att alla (särskilt högstadie- och gymnasieelever, kommunpolitiker och tjänstemän, och varför inte typ människor som läser SFI**) i staden med omnejd kunde pallra sig ner till Blå Stället och se detta surrealistiskt realistiska, och visuellt/ljudmässigt svinsnygga scenkonstverk. Sen gör också Angeredsteatern ett viktigt jobb när det gäller att bredda vem som får stå på scen i det här landet (alltså inte 95% spökvita stockholmare).

 

Himmel över Göteborg spelas på Angereds Teater till 4 december. Biljetter bokas på http://www.angeredsteater.se/.

 

*Wikipedia: ”Dramaturgi handlar om hur en berättelse är uppbyggd rent strukturellt”

**svenska för invandrare

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *