kvinnor_featured

Samlade sammanbrott på scenen


”Det känns i hjärtat att den framtida återväxten av musikalartister i landet är säkrad.” Karin Noomi Karlsson har sett musikaltreorna på Balettakademien i Göteborgs uppsättning av Pedro Almodovars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

1988 gjorde Pedro Almodovar filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott där man får följa Pepas liv i Madrid i slutet av 1980-talet, ett liv som är en berg- och dalbana av känslosvall, utbrott och sammanbrott. Filmen kändes då som en nytt grepp i det i övrigt rätt strömlinjeformade utbudet av filmer från USA,och det var många av oss som då upptäckte en ny värld på den vita duken tack vare Almodovars mästerverk. Så småningom kom filmen att bli musikal som spelades på både Broadway och i West End, men trots detta är den kanske för det stora flertalet inte lika känd som sin förlaga. I Sverige är det faktiskt  bara tredje gången som den spelas och nu sätts den upp av musikaltreorna på Balettakademien i Göteborg i regi av Emelie Sigelius och koreografi av Rebecca Evanne.

Musikalen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott efter Pedro Almodovars bejublade film  gör sig bra på scenen.  Samma explosion av färger och personligheter som vi ser i Almodovars filmer återfinner vi här. Redan i öppningsnumret anar vi vart detta kommer att ta vägen. Skådespelarna lyckas med konststycket att stå ut som individer från första stund och detaljerna lockar ögat. Taxichaufförens bil (en stor krinolin som dekorerats med såväl bak- som framlyktor), de mångfärgade skumgummiklädda papiljotterna och terroristens utrustning som hamnar på sängen efter en lycklig herdestund, allt detta bidrar till en helhet lika sprudlande som den i Almodovars filmer. För att alla ska få sin stund på scenen görs första och andra akten av två olika ensembler som byts av i pausen, ett grepp som fungerar bra eftersom karaktärerna fortfarande är lika igenkännbara på sin klädsel.

balett

Foto: Harald Nilsson

Det är en föreställning som blandar dramatiska ögonblick med farsartade uttryck, och skratten från publiken är många och hjärtliga. Det är inte en död minut under de dryga två timmarna som föreställningen tar att framföra. Det känns kanske extra bra att man har valt att framföra en föreställning där de kvinnliga karaktärerna får stå i fokus och där de manliga karaktärerna inte ges riktigt lika mycket utrymme. Precis som Almodovar är det damerna som står i första rummet. Telefonsvararmeddelanden, gazpacho spetsad med valium och en jagad terrorist kryddar berättelsen som ändå slutar lyckligt för alla inblandande – utom för terroristen.

Jag hann få en pratstund efter föreställningen med två av eleverna, Louise Lindhe och Henrik Jingåker. Balettakademien fyller i år 50 år, drivs av Folkuniversitetet och är en av Sveriges skolor som utbildar professionella musikalartister och dansare. Både Louise och Henrik nämner vikten av att ha engagerade lärare under utbildningen. Lärarna är själva, eller har varit, yrkesverksamma inom musikal och dans och det fungerar så klart som en förebild för en snart färdig musikalartist som befinner sig i startgroparna för att börja gå på auditions. Det märks på eleverna att lärarkåren är mycket omtyckt.

-Vi får träning i auditions, säger Louise. Allt för att kunna prestera så bra som möjligt och för att man ska veta vad som förväntas av en.

För både Louise och Henrik har Balettakademien varit en dröm som nu går i uppfyllelse. Skolan har ett genuint gott rykte i branschen och båda två hade redan tidigt siktet inställt på att söka hit. Men att de skulle komma in på utbildningen var inte en självklarhet för någon av dem. Man anar ett ett visst mått av ödmjukhet inför att ha blivit utvald. Vi pratar en del om föreställningen och hur det har varit att arbeta med den, vad som har varit lätt och svårt med en sån här produktion.

-Det svåraste var nog att vi gör allt själva, säger Henrik. Du kanske tänkte på att vi bygger upp en hel lägenhet på scenen av olika delar som vi rullar in. Allt det har vi gjort själva. Och det är svårt att hinna med allt detta samtidigt som man repeterar in sina roller.

Intrycket av premiärkvällen då? Jag lämnar lokalerna i Gamlestan mer än nöjd. Eleverna gör sitt yttersta för att glädja och roa sin publik. Av premiärnerverna märktes ingenting på scenen där det var full fart från start till mål. Det imponerar att eleverna  på egen hand har gjort allt inför föreställningen, fixat scendekor och rekvisita, ordnat med kläder och smink och byggt upp och repeterat in sina rollkaraktärer på samma gång. Och slitet har lönat sig. Det är en explosion av färg och galna karaktärer som kliver fram på scenen i musikaltreornas föreställning. Det känns i hjärtat att den framtida återväxten av musikalartister i landet är säkrad, för på den här scenen föds inga framtida stjärnor av en slump; här växer de fram av hårt arbete inför våra ögon.

 

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Spelas 27-30 september

Balettakademien, Göteborg

 

Omslagsfoto: Harald Nilsson


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *