Foto: Rafael Oliveira Rodrigues

Reflektioner från São Paulo


Att vara konstnär i Brasilien skiljer sig en del från att vara konstnär i Sverige. Li Molnár Kronlid, en del av Scenkonstgalans jury, delar med sig av reflektioner från ett hett São Paulo och ställer begrepp som professionalitet och provokation i ett nytt ljus. 

En het vinter

Jag är en kroppslig varelse. Både i livet och när det kommer till scenkonst. Alla typer av fysiska uttryck har alltid drabbar mig hårt och ohämmat; händelseförlopp och konflikter i mindre utsträckning. Fastän jag alltid älskat att skriva så har jag tänkt att verbalitet inte riktigt är min grej; att jag kommunicerar bäst när jag också får understödja med kroppen. Det var först när jag som vuxen lärde mig ett nytt språk (mitt tredje efter svenska och engelska) som jag upptäckte hur kroppsligt det var. Att verbalitet ju är en fysisk upplevelse! Bara hur det får min mun och mina stämband att kännas annorlunda, min kropp att röra sig på ett annat vis. Men också hur nya ord öppnar nya sätt att tänka, nya banor i hjärnan (som ju också i slutändan är en kroppslig entitet).

Jag gjorde förra året ett halvårs utbyte i São Paulo, Brasilien, och det var då jag lärde mig (både för att jag var tvungen och för att jag var nyfiken) portugisiska. Jag pluggade fysisk och komisk skådespeleri, vilket innebar att jag också upptäckte teater på ett nytt språk och sätt. Saker tedde sig helt plötsligt annorlunda. Både jag och hur jag såg på teater förändrades. Vilket i och för sig inte bara har med språket att göra; teatervärlden i São Paulo skiljer sig väsentligt från teatervärlden i Stockholm där jag vanligen verkar och studerar.

foto: André Stefano, Li i mitten.

foto: André Stefano, Li står i mitten.

Efter ett halvår tillbaka på svensk mark så befinner jag mig nu i São Paulo igen; mitt i toppen av den brasilianska vintern. Det är cirka 30 grader varmt dagtid och efter en veckas vistelse här har jag redan lyckas bränna mig x antal gånger. Saker verkar inte ha förändrats avsevärt sen jag lämnade landet i december. Den kroppsliga verbalitet som jag hittade här kom tillbaka på nolltid; kroppen minns orden, gesterna, tankarna. Att jag har lärt mig ett nytt språk har fått mig att inse hur lite jag vet och hur mycket jag tagit för givet. En lätt skiftning av kroppen och ordens betydelse fick mig att känna på helt andra nyanser av sånt jag redan trodde att jag visste; både om teater och livet.

Enkla exempel är ord som definierar, och också förändrar (skulle jag vilja påstå) sakers tillstånd på olika sätt. Till exempel svenskans är kontra portugisiskans ser och estar. Liksom i spanska använder portugisiskan två ord för att särskilja permanent varande från föränderligt. En svår skillnad för någon som mig som bara har pratat svenska och engelska i sitt liv! Är detta varande för alltid eller bara för stunden? Vilka egenskaper hos mig själv ser jag som föränderliga eller permanenta? Klurigt.

Ett annat sånt ord är provokation; på portugisiska provocação. Jag blev under mina lektioner i Brasilien överraskad av att ordet provokation endast användes som något positivt i relation till ett konstverk; att verket i fråga hade lyckats stimulera någonting i publiken såpass att de provocerades till någon typ av förändring (handling, annat sätt att tänka, starka känslor osv.) När jag däremot har stött på ordet i en svensk kontext är det nästan alltid som en negativ beskrivning. Som ett sätt att förklara en konstnärs intention att, meningslöst, vilja väcka ilska eller annan stark känsla hos en publik.

En annan skillnad mellan de två teatervärldarna, som har mindre med språk att göra, är möjligheten att jobba med konst. Mina studiekamrater och kollegor i Brasilien har en liten chans att kunna försörja sig på teater när de studerat klart. I de allra flesta fall har de en annan utbildning på sidan; att göra konst är en passion och inte ett yrkesval. För mig ser det annorlunda ut; jag har stora chanser att kunna jobba heltid med scenkonst när jag pluggat färdigt.

Detta beror så klart framförallt på olika politiska och sociala situationer i de olika länderna. Den brasilianska regeringens vilja att satsa pengar på kultur är minimal och under den pågående politiska krisen i landet har den bara försämrats. Det är en ynnest för mig att bo i ett land där jag kan ägna mig heltid åt något som jag älskar att göra.

Å andra sidan så har det fått mig att tänka på den brasilianska kontextens positiva sidor. När jag har börjat leka med tanken att min konstnärlighet inte måste ha en karriärsinriktning, kanske inte ens professionalitet, så ger det mig också något av en lättnad. Om jag inte skulle behöva kämpa den kampen, den att tjäna tillräckligt med pengar på att stå på scenen för att överleva, så kanske jag skulle kunna fokusera mer på vilken konst det verkligen är jag vill göra och varför. Som min vän Gui frågade när han gjorde samma utbyte som mig fast inverterat (han åkte från Brasilien till Sverige); Vad är det som gör att folk vill skapa konst i Sverige egentligen? Jag förstår inte vad det är som driver er? Jag insåg att för honom så var konst alltid ett radikalt val (oavsett hur mycket eller lite politiskt motiverat), medan han i Sverige såg många fler scenkonstnärer som valt konst som en karriärsbana. I São Paulo verkar valet att utöva konst i sig som utmanande. Som att säga fuck you till själva arbetsmodellen; att kreativitet och skapande är något större och mera fundamentalt än så.

Att yrkesvillkoren för teater i olika länder påverkar den teater som produceras borde kanske vara självklart. Men för mig blev det så påtagligt, så kroppsligt, när jag fick uppleva det på plats. Och jag tänker att hur teater konsumeras också skiljer sig åt i de olika länderna. Kanske är det inte så konstigt att provokation ses som något negativt i ett land där teater skapas av en tydligt definierad yrkesgrupp och som något positivt i ett land där många av utövarna ser sig själva som revolutionära.

Foto: Rafael Oliveira Rodrigues


Om Li Molnár Kronlid

Li Molnár Kronlid är en del av Scenkonstgalans jury 2016. För tillfället pluggar hon mimskådespeleri. Hon har uppträtt sceninskt sen hon var fjorton då hon började med gatuteater och gyckel. Li har studerat både dans, teater och performance och uppträtt på scener så som Visby Länsteater, Uppsala Stadsteater, Skogen och GöteborgsOperan. Hennes passion är att skapa och delta i intensiva scenkonstverk med mycket fysikalitet och revolutionerande estetik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *