rapunzel_banner

Rapunzel räddar sig själv


EliSophie Andrée har besökt Helsingborgs stadsteater och sett en trovärdig Rapunzel som styr sitt eget liv, släcker sin kunskapstörst och sjunger så att väggarna skakar.

 

Om hur det är att vänta. Och längta. Om att bli både bortbytt och bortskämd. Om att ha världens längsta fläta, men världens minsta röst. Tills man börjar sjunga, så tornet man är inmurad i skakar. Och sen kan vad som helst hända.

– Ur introduktionen till Rapunzel, Helsingsborgs stadsteater

Jag är en teater, film och litteratur-nörd.

För de flesta är det en pina att gå och se diverse föreställningar tillsammans med mig, eller bio eller ens prata om en bok som båda två har läst. Detta beror främst på att jag är duktig på att klaga. Hur jag inte gillade den där delen, eller tyckte det där var slarvigt gjort eller att det där inte passade alls in i karaktärens tonfall och ingång, eller “hade det varit jag som gjort det, då hade jag aldrig i livet gjort sådär – jag hade gjort såhär istället” och sedan ett lång utläggning på minst en kvart.

När jag gick ut från Helsingborgs Stadsteater efter att ha sett deras familjeföreställning Rapunzel kände jag ingenting av detta.

Jag var istället upphöjd av teatermagi, för Rapunzel är en utav de bästa föreställningarna jag har sett i hela mitt liv – och detta säger jag helt utan överdrift. Det känns aldrig klyschigt, aldrig töntigt eller slarvigt gjort. Manuset är väl genomarbetat och de små rim som genomsyrar föreställningen ger en rolig och vacker poesi-twist.

Det är den klassiska Bröderna Grimm-sagan om Rapunzel, en ung flicka som spärras in i ett torn av sin elaka styvmamma (med fyndiga namnen “Go”, “Tho” och “Hell”) och sedan möter en konungason. Men Giertz har följt trenden vi ser i Disney-filmer så som Frozen och Moana där fokuset ligger på vänskap istället för en kärlekshistoria där mannen räddar prinsessan i nöd. Här räddar Rapunzel sig själv och frågar inte om konungasonen utan “Jag frågar om världen” vilket är en fin feministisk nickning jag är helt här för.

Lisa Larsson i rollen som Rapunzel har en scennärvaro som fullständigt lyser. Hon är Rapunzel, hon spelar inte. Lisa Larsson har även en av Sveriges, nej, Nordens bästa sångröster vilket gör att trovärdigheten gällande Rapunzel (som om att den inte redan var på topp) förstärks ytterligare. Jag vill ha ett helt album med endast Lisa Larsson! Och jag vill ha hela Rapunzel-soundtracket på spotify så att jag kan lära mig varenda ton utantill.

Alexander Abdallah och Lisa Larsson. Foto: Malin Arnesson

Alexander Abdallah och Lisa Larsson. Foto: Malin Arnesson

Scenografin är otroligt vacker och genomtänkt. Det är glittrande blommor som lyser likt neonskyltar i taket och runt om scenen. Det är roligt och jag underhålls av de smarta förändringarna av såsom skådespelare till ballonger som berättar hur Rapunzel åldras och blir allt mer uttråkad av att inte få lära sig mer och inte kunna släcka sin kunskapstörst.

Om det är något litet, nästintill obetydligt, som ska anmärkas på så är det hur det ibland i andra akten kan försiktigt försöka dras över till det där larviga och barnsliga som jag avskyr vid familjeföreställningar. Barn är inte dumma i huvudet, behandla då inte heller föreställningar, film och litteratur som om att de skulle vara det.

Men kanske är det allra bästa betyget när publiken nästintill endast består av barn och unga – den svåraste publiken av dem alla – och alla sitter knäpptysta. Att få dagens barn och unga som är vana vid snabba netflix-tv-serier, snapchat, instagram och dylikt gör att det blir otroligt intressant att se när inte en enda telefon lyser i salen utan alla sitter som förtrollade framför scenen och fullkomligt sugs in i det fantastiska som är föreställningen om Rapunzel. Jag skulle kunna hylla denna otroliga föreställningen i evigheter men det bästa jag kan säga är egentligen att gå och se den. Genast. Så fort som möjligt. Detta är något av det bästa scenkonst-Sverige har att bjuda på.

Rapunzel är en välgjord, välskriven och välregisserad föreställning för alla åldrar. Kajsa Giertz har överträffat sig själv i denna symfoniorkester av cirkusinslag, musik, teater och akrobatik.

Jag ser mycket fram emot vad Helsingborgs stadsteater har att erbjuda i framtiden, för jag har på känn att det kommer bara att fortsätta in på denna fantastiska vägen.

 

Rapunzel

Helsingborgs Stadsteater

Spelas tom 3 februari

I rollerna: Alexander Abdallah, Evamaria Björk, Nils Dernevik, Hanna Englund, Oldoz Javidi, Lisa Larsson, Emma Mehonic, Robert Olofsson, Nicholas Kingo.

Av: Giertz/Steinmo fritt efter bröderna Grimms saga

Text: Marina Steinmo

Regi och koreografi: Kajsa Giertz

Scenografi och kostym: Helle Damgaard

Ljus: Mikael Sylvest

Musik: Jeanette Albeck

Dramaturg: Tom Silkeberg

Åldersgräns: från 7 år

 

 

Omslagsbild: Rapunzel. Regi: Kajsa Giertz. På bilden: Hanna Englund, Nicolas Kingo, Evamaria Björk, Lisa Larsson, Nils Dernevik, Oldoz Javidi. Foto: Malin Arnesson


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *