ProcessenPressbild1FotoAmeliaBordahl

Processen – Ett steg in i Kafkas huvud


“Det blir som en samling zombies som bryter in lite här och var och som verkar driva handlingen  i nya riktningar”  Karin Noomi Karlsson har sett Processen på Borås Stadsteater och möter en tidlös berättelse om den lilla människan som mals ner av det byråkratiska maskineriet. 

”Revolutionen dunstar bort och kvar blir bara slammet av en ny byråkrati. Den plågade mänsklighetens fjättrar består av kansliskrivelser.” (Franz Kafka)

Mitt första möte med Processen skedde redan hösten 1984. Min oerhört ambitiöse och gruvligt beläste lärare i svenska och engelska tryckte Kafkas klassiker i näven på naturvetarklassen och uppmanade oss att läsa den för att vi skulle kunna diskutera den i klassen senare. När det var dags för redovisning skulle det visa sig att nästan ingen hade orkat läsa klart, och  någon hade gett upp redan på första sidan. Processen var svårerövrad för en nybliven gymnasist och det var inte utan viss möda som man kunde tillägna sig den. Eller kunde man verkligen det? När jag sedan läste om den i slutet av gymnasiet gav den mig ett helt annat intryck eftersom jag hade blivit mer mottaglig för dess fulländade byråkratlitterära form.

Alltsedan åttiotalets första trevande försök har jag uppskattat Kafkas litterära mästerverk för dess korthuggna, avskalade text och absurda humor. Det var med andra ord inte utan ett visst mått av nyfikenhet som jag begav mig till Borås för att ta del av scenkollektivet Nyxxx uppsättning av Kafkas Processen. Vilken upplevelse väntade mig i den kalla vårvinterkvällen? Skulle jag känna lika starkt för uppsättningen som jag alltjämt gör för romanen?

Viss förnyelse är alltid på sin plats och det har också skett när Nyxxx nu har tagit sig an verket. K är till att börja med inte längre Josef K, utan K, en kvinna utan något annat uttalat namn än just K. K har en till synes manlig sambo som intar en stöttande roll när processen inleds men som sakta men säkert börjar tvivla på att K verkligen är oskyldig. K vacklar mellan självsäkerhet och förtvivlan och griper så småningom efter varje halmstrå för att kunna få ett slut på processen som överskuggar allt. En märklig relation inleds med en av tjänstemännen vid domstolen, en kvinna som till en början verkar hysa starka känslor för K men som sen drar sig undan. Det är avskalat på ett sätt som man kan förvänta sig utifrån Kafkas originaltext.

Scenografin är enkel och ändå  så detaljerad som behövs för pjäsens genomförande. Stora buktande plexiglasväggar, som lätt svängs runt med handkraft, skapar rum och väggar i de olika scenerna och låter publiken ta del av vad som sker både på scenen och ”bakom” De buktande väggarna gör dessutom att man får ta del av ett parallellt skeende men det blir som att se in i en skrattspegel.Till skillnad från K har publiken förmånen att se vad som sker på andra sidan.

Det är en speciell känsla att se en pjäs där majoriteten av deltagarna på scenen är publik som aktivt deltar i skådespelet. Jag måste medge att jag blev aningen skeptisk till greppet när jag läste om det, men det fungerade förvånansvärt bra i pjäsen. Visst märks det att personerna som får instruktioner genom lurarna inte har någon direkt scenvana, men det ger ändå en extra dimension åt det absurda i pjäsen och bidrar till att förstärka det dubbla perspektivet som man vill föra fram.

Den samlade upplevelsen av framträdandet är bra. Nyxxx når i mitt tycke inte riktigt upp till den där absoluta hopplöshetskänslan som infinner sig när man läser Processen och man kunde sannolikt ha dragit det ett steg längre, men frågan är om det hade fungerat för en genomsnittlig teaterpublik? Jag är inte säker på att det hade varit den bästa lösningen. Att döma av en del spridda kommentarer från publiken i foajén på vägen ut så var det nog svårt att hänga med i vissa delar av pjäsen ändå. Många uttryckte en osäkerhet kring vad som egentligen hade utspelat sig på scenen. Men konst ska utmana, och ibland också göra lite ont. Är man ute efter lättsmält underhållning så finns det i mängder i varenda TV-kanal. Går jag på teater så vill jag bli berörd av det jag ser.  

Processen är ingen lättillgänglig berättelse, och att gestalta en sådan historia på scenen med bibehållen känsla av byråkratlitterär form måste vara riktigt svårt. Visserligen är stora delar av originaltexten monologer och dialoger som i sig påminner om en slags regianvisningar, men den absurda helheten som uppstår utifrån texten är inget man utan besvär kan iscensätta. Greppet att involvera publiken i pjäsen gillar jag skarpt. Det blir som en samling zombies som bryter in lite här och var och som verkar driva handlingen  i nya riktningar, även om allt naturligtvis är mycket välplanerat.

Spoiler alert om du inte läst Processen. 

Det smärtsamma slutet när bara förtvivlan återstår och K låter sig avrättas utan motstånd påverkar publiken märkbart. Avrättningen är utdragen, abstrakt och stilfullt genomförd. Döden kommer dock inte som en befriare eftersom man inser att K bara har varit en i den långa raden som dras in i det omänskliga maskineriet som dömer folk på högst oklara grunder. Det finns inget slut på processen. Det kommer att fortsätta med nästa peson. Och nästa. Och nästa… 

Processen är sevärd. Det är en tidlös berättelse om hur den lilla människan mals ner till intet av det byråkratiska maskineriet som här har fått en ny fom och nya rollgestaltningar i och med att man har vänt på en del av rollerna. Trots att historien har nästan hundra år på nacken känns det inte daterat, och det är lätt att placera händelserna i vilken tidsperiod som helst. En rekommendation är dock att man åtminstonde är lite påläst så att man vet i stora drag hur historien är. Det underlättar när man ska hänga med i det som utspelar sig på och ”bakom” scenen. Speciellt imponerad blir jag över Viktoria Folkessons tolkning av K och David Lindströms domstolsrepresentant. Dynamiken mellan dem blir rent komisk, när K försöker sätta sig på tvären och möts av en oresonlig, iskall vägg till domstolsrepresentant. Jag blir klart nyfiken på Nyxxx och kommer sannolikt att försöka se fler föreställningar med dem framöver.

 

Processen spelas på Borås Stadsteater till den 13 april. Till föreställningen –> Länk

Av: Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing, baserad på Franz Kafkas roman

Idè och regi: Ragna Wei

Hörlursmanus och samregi: Ebba Petrén och Gabriel Widing

Dramatisering: Tova Gerge

Scenografi och kostym: Erika Magnusson

Koreografi: Damjan Kecojevic

Skådespelare: Viktoria Folkesson, Mikael Dahl, Dasha Nikiforova, David

Lindström, Lisbeth Johansson

Foto i bannern, pressbild från föreställningen foto: Amelia Bordahl


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *