Får användas fritt i samband med artiklar etc om Kamraternas uppsättning av Kallskänken av Jenny Wrangborg. Regi Dan Turdén. Se www.kamraterna.com

Poetisk kabaré som träffar rätt


Publicerad 2018-10-22

EliSophie Andrée har sett Kamraternas Kallskänken, en poetisk kabaré efter Jenny Wrangborgs diktsamling.

 

Gällande den poetiska kabarén Kallskänken så är jag precis rätt målgrupp. Jag har i flera år jobbat inom café och restaurang. Eller, “slavat” kanske är rätt ord. Vissa jobb (där jag fortfarande är kvar) har varit fantastiska med fina kollegor och god stämning och schyssta löner – medan andra, har fått mig att gråta sekunden jag kommit hem innanför lägenhetsdörren. Så, redan där är jag uppenbarligen på rätt plats, som precis rätt publik.

Jag har även i flera år tävlat inom poetry slam. Både arrangerat, tävlat själv och stått på scen i otaliga uppträdanden och poetry slam-sammanhang. Jenny Wrangborg har jag sett flera gånger tidigare på scen, förmodligen tävlat emot också. Den svenska poetry slam-scenen är ju trots allt ganska liten.

Kallskänken är en kabaré som sprudlar av liv. Det är en politisk föreställning, fylld av smarta, kvicka och tänkvärda inslag men som samtidigt underhåller till maximal styrka. Det är synd och skam att den inte får spelas på större teatrar, för det förtjänar den verkligen. Jag tänker även på hur synd det känns, med att det är så pass få som går att få in i publiken och hur de fått kapa ner ordentligt på scenografin – förmodligen inte av stilistiska skäl utan för att hålla en tight budget (exempelvis den allt mer sviktande väggen som de springer ut och in mellan). Så scenografin är stram, sparsam och de använder sig av små medel för att få föreställningen att lyfta, men, det funkar. Tack vare hur tight ensemblen är och deras samspel.

Tyvärr blir det inte lika tight när Jenny Wrangborg själv ska in på scenen, då hennes spelstil och skådespelarerfarenhet skiljer sig från resterande ensemble. Wrangborgs poetry slam-dialekt gör att det skapas en direkt konflikt mellan vilket estetisk riktning och vision som föreställningen ska hålla sig i. Det är synd, för annars är det stundtals riktigt bra och riktigt underhållande. En timme är dessutom en alldeles perfekt tidsram för en kabaré, varken för långt eller för kort.

Kostymen och sminket är väl genomtänkt också. Det är slitna kläder, med smutsiga förkläden och svettiga pannor. Ringarna under ögonen hänger likt stora soppåsar.

Foto: Maximilian Mellfors

En som lyfter, hänför och förbluffar med sin råa talang är utan tvekan Johanna Lazcano. Det är inte bara hennes otroliga närvaro som får oss alla att kännas oss i ett stormigt restaurangkök utan hennes fantastiska sångröst. Jag skulle vilja ha låtarna som är med i föreställningen på Spotify och lyssna på under morgonens bussfärder. Och det är ju främst musikalnumren som är mina favoriter. Jag blir som ett barn på julafton, alldeles stormförtjust. Det är helt perfekt i dessa stunder.

Kallskänken är en underhållande föreställning, men jag undrar om vi alla i publiken hade liknande upplevelser. Kan en politiker, advokat eller yrkessoldat se samma föreställning och förstå hur tufft det är? Eller är det vi café- och restaurangpersonal som verkligen kan se föreställningen och ta den till oss? Oavsett vad så förtjänar den att turneras över Sverige, helst specialföreställningar för just café- och restaurangpersonal. Både för att efteråt kunna känna att man ska orka ta den där diskussionen med chefen men även för att bli underhållen, för någonting som träffar precis rätt.

Sammanfattningsvis, se den. Helst igår.

 

Kallskänken

Kamraterna

Spelas på Teater Brunnsgatan Fyra.

Spelas härnäst 26-28 oktober & 2-4 november

 

Av: Jenny Wrangborg

Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén

Regi: Dan Turdén

Scenografi: Marie Abildgaard Moberg

Dramaturg: Eva Sunmo

Musik: Safoura Safavi

Foto: Maximilian Mellfors

Marknadsföring: Eva Sunmo

På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

 

Omslagsfoto: Maximilian Mellfors


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *