Photograph 51, Credit: Johan Persson

Photograph 51 – bilden av West End som konventionellt mansdominerad


Therese Ramstedt, ambassadör för Scenkonstguiden, har varit på West End och sett föreställning Photograph 51.

För någon som hyser en oförskämt villkorslös kärlek till Baz Luhrmanns film Moulin Rouge var det knappast ens ett beslut som togs när det kom till att betala blott tio pund för att från sidobalkongen skymta Nicole Kidman på scen i Londons West End, närmare bestämt på Noël Coward Theatre. Photograph 51 är nutida amerikanska dramatikern Anna Zieglers pjäs som, här regisserad av Michael Grandages i det första brittiska uppförandet, är fokuserad kring omständigheterna under vilka brittiska kemisten Rosalind Franklin (Kidman) bedrev banbrytande forskning som kom att bidra till bestämmelsen av DNAs struktur. Forskning som, enligt allmän uppfattning och pjäsens händelseförlopp, rentav stals av hennes manliga forskarkolleger Maurice Wilkins (Stephen Campbell Moore), James Watson (Will Attenborough) och Francis Crick (Edward Bennett). Dessa tre kom senare att vinna Nobelpris i Medicin 1962, med forskning som tagit avstamp från en av Franklins röntgendiffraktionsbilder, känd som foto 51. Tre år innan detta Nobelpris vanns avled Rosalind Franklin i äggstockscancer, 37 år gammal.

 

På 95 minuter får vi en träffande och aktuell bild av åsidosättandet av kvinnor, som fortfarande är vardag inom så många områden. Så till den grad att jag knappt reagerar på att när Franklin presenterar sin forskning så gör kollegerna viskande analyser av hennes utseende snarare än att lyssna (min brist på reaktion kan bero på att jag upplevde att jag blev lätt skriven på näsan i just denna sekvens). På otaliga arbetsplatser dock, och säkert i högre grad här i Storbritannien jämfört med Sverige, är det män som syns och kvinnor som smälter in i bakgrunden. Oavsett kvalitet på individens arbete. Så Photograph 51 får full poäng för att lyckas skapa distans till detta problem med rapp och ofta komisk dialog, varvad med träffande reflekterande monologer från Franklin såväl som hennes forskarkolleger, som presenterar sin bild av händelseförloppet i retrospektiv. Från början till slut är navet i Rosalind Franklin själv, och det är kring henne övriga karaktärers historier kretsar. Franklin må ha fått nöja sig med baksätet i verkligheten, men i denna fiktiva värld är det hon som kör. Nicole Kidman bär upp rollen fantastiskt väl, och porträtterar Franklin som en både stencool och sårbar person som framför allt är vetenskapare före både kvinna och judinna och allt annat. De mest gripande ögonblicken för mig uppstår när Franklins nästan barnsliga nyfikenhet ställs mot hennes behov av fullkomlig kontroll över fakta och starka vilja att bevisa dem. Själva vetenskapen får för övrigt nästan en egen roll i pjäsen, och det blir väldigt intressant att se de välskrivna och välagerade karaktärerna motiveras av olika driv för att uppnå samma syfte. Vare sig det är Nobelpris, beundran inför andra forskares arbete eller rentav nyfikenhet och längtan efter att förstå. Att ge själva vetenskapen primärt fokus i föreställningen fungerar väldigt väl, då jag misstänker att denna pjäs i annan iscensättning kunnat göras irriterande övertydlig i sitt budskap.

 

Photograph 51, Credit: Johan Persson

Photograph 51, Credit: Johan Persson

 

Det är dock något som ligger och stör i denna sånär felfria föreställning. I en nyskriven pjäs som vill belysa åsidosättandet av kvinnor finns det sju roller för manliga skådespelare. Och för kvinnliga skådespelare? En roll. En bra sådan må sägas, men faktum kvarstår att när sju män får betalt för att spela i denna produktion så får bara en kvinna det. Om hon heter Nicole Kidman kanske hon visserligen får mer betalt än de sju männen tillsammans men det har knappast med saken att göra. Dock är det svårt att säga hur den här pjäsen hade kunnat skrivas på något annat sätt, och naturligtvis ser historien ut som den gör och det var inte många andra kvinnor som vandrade i korridorerna på Kings College under 1950-talet. Detta gör saken svår för mig, för det känns ändå bra ironiskt att genom att peka ut hur kvinnors möjligheter i så många fall fortfarande är begränsade, har Anna Ziegler just begränsat möjligheterna för kvinnor att spela i hennes pjäs. Att denna ironi, såvitt jag kunnat se, inte omnämnts i en enda recension av Photograph 51 fått gör mig helt enkelt bara irriterad. I West End, där så många av teatrarna är uppkallade efter den Brittiska teatervärldens stora män, är det fortfarande konvention och ”tradition” som vinner i det rent praktiska.

 

Missförstå mig rätt, självklart anser jag inte att vi ska sluta skriva roller för män. Men jag önskar att det skrevs långt fler bra teaterroller för kvinnor, och jag önskar att Londons teaterinstitutioner tog mer ansvar för att rollsätta kvinnor. Och att etablerade dramatiker, kanske i synnerhet kvinnliga sådana, aktivt gick in för att bidra till ökade möjligheter för kvinnor att få arbete genom deras verk. Konstnärlig kvotering? Starta i manusprocessen.

 

Photograph 51 spelas på Noël Coward Theatre till 21 November:
http://www.noelcowardtheatre.co.uk/

Fotot i banner är tagen av Johan Persson

 


Om Therese Ramstedt

Ambassadör och gästskribent för Scenkonstguiden. Therese Ramstedt är en svensk scenkonstnär bosatt i London sedan 2012, där hon arbetar med en mångfald av konstnärliga projekt inom teater och sång - till exempel på Barbican Centre och Edinburgh Fringe (där hon skapat och spelat i egna föreställningar på Gilded Balloon och Summerhall), som sångerska i London Contemporary Voices och nystartade internationella duon Wet Paint (med tyska teaterskaparen Zandile Darko). Skådespelarutbildad vid Rose Bruford College och med magister i teaterstudier från Göteborgs Universitet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *