41396841515_banner

Om det goda, det vackra och samhällsoperan


“Sällsamt nog, visade det sig att samhällsoperan hade lyckats med det omöjliga: Operahataren gillade den”. Veronika Gustafson har sett Monstret i labyrinten på GöteborgsOperan.

”Community opera”, råkade jag läsa på en hopskrynklad tidning på sätet bredvid. Vadå ”community”? Rafsade tag i pappret. Tåget rörde sig mot Manchester, och artikeln rörde sig om Monster in the Maze, ett internationellt jätteprojekt i syfte att knyta människor jorden runt närmare operan genom att specialanpassa operan till lokalbefolkningen – i samarbete med lokalbefolkningen; hundratals lokala amatörer skulle ingå i ensemblen varhelst verket skulle sättas upp. Allt på initiativ av den världskände dirigenten Sir Simon Rattle, sambeställt av Berliner Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Festival Aix-en-Provence, komponerat av Jonathan Dove och med libretto av Alasdair Middleton, baserat på den antika grekiska myten om det människoätande monstret Minotauros. Nu skulle det sättas upp i London, Berlin, Aix-en-Provence etc… På varje ställe skulle verket översättas till det lokala språket. Blev alldeles mållös.

Två år senare plockade jag upp en hopskrynklad tidning på en spårvagn i Göteborg och läste att det var audition till Monstret i labyrinten, göteborgsadaptionen av samhällsoperan Monster in the Maze, med premiär på Göteborgsoperan nästa vår. Tittade ut. ”Kan 180 sångare och 50 musiker besegra Minotauros?” kunde man läsa på Göteborgsoperans väggar.

Dagen för premiären hade mina ingrodda förväntningar hunnit stationera sig på rosa moln. Som sällskap hade jag släpat med den mest operahatande person jag kände, ett litet experiment för att se om en opera med syfte att locka till sig de icke redan operafrälsta skulle lyckas bryta ner motståndet hos en människa som aktivt avskytt opera efter första – och efter vad hon själv hoppades vara sista – besöket på Göteborgsoperan i sitt liv. Om Monstret i labyrinten kunde få denna person att smälta, förtjänade den att dyrkas.

Det började lovande…

En skallig jätte tornar upp sig över publiken och häver ur sig hotelser och hat: som straff för att atenarna trotsat honom, kung Minos, skall de vart nionde år offra sin framtid, sin ungdom, till att irra runt i en lång, mörk labyrint tills de hittas och slukas av monstret Minotauros. Framför Minos står stillbilder av människor; unga, gamla, i stilettklackar. Då och då skakar bilden eller jättens röst rejält, påminnande om skakiga hatmonologer på Youtube. Plötsligt bleknar skärmen bort, och stillbilderna övergår i hundratals verkliga, förtvivlande människor – atenarna.

Ett brokigt samhälle står på scenen, med hundratals medborgare från nio- till nittioårsåldern. Hundratals vänner och släktingar i publiken följer dem varsamt: ”titta, där är vår dotter”, hörs någon viska. En skärva Göteborg. Höjdpunkterna är när de får agera en smula okoordinerat, vilket förstärker trovärdigheten när atenarnas kollektiva sorg och glädje ska gestaltas då det ger en känsla av att gruppdynamiken på scenen får ett eget liv.

42251771562

Ensemble, Joachim Bäckström som Theseus. Foto: Tilo Stengel

Repetitionerna har enligt programbladet arrangerats som en sorts rollspel, där amatörerna konfronteras med situationer att ta ställning till; här är du. Vad gör du, hur känner du? Kanske möjliggör ett sådant upplägg större inlevelse, både på och utanför scenen. De sjunger med en slående uppriktighet, okonstlat enträget, som om publiken är med i rollspelet och måste övertalas till att göra något. Det funkar; titta inte på mig, känner jag.

I övrigt är jag rätt förbannad. Förutsägbar musik, ingen karaktärsfördjupning, och ett påfluget libretto som verkar ha översatts utan hänsyn till musiken. Gång på gång tvingar manuset sångarna att betona fel ord och stavelser, vilket saboterar rytm, flyt och får mig att se operan genom ett filter av irritation.

Och vad hände med Ariadne? I originalmyten är det den modiga Ariadne och hennes röda tråd (japp, därifrån kommer alla uttryck om att ha eller inte ha en röd tråd) som hjälper Theseus att hitta runt i labyrinten och därmed räddar dem alla. En samhällelig och feministisk förebild som säkert hade platsat i en samhällsopera. Men här ersätts Ariadne av en lyktförsedd gubbe och en överbeskyddande mamma som sätter sig på tvären när hennes käcke son ska ut och rädda ungdomar från att bli uppätna av Minotauros. Mer behövs inte för att hitta runt, då Thomas Sjöstedts sparsamma scenografi har förvandlat den ökända labyrinten till några lättforcerade trekanter. Feministisk set back – och set forward, när det visar sig att Minotauros gestaltas av en karatekunnig kvinna. Den välkoreograferade kampen mellan Theseus och Minotauros ackompanjeras av hetsiga origamianimationer, och av kören, som ropar ”smack! Pang! Ouch! Skräll” för varje svärdstöt.

– Hoppas Minotauros vinner, väser Operahataren.

Scenerna kommer blockvis med noll suggestivitet, utan mjuka övergångar. Det är stor olycka, stor sorg, stor glädje, alltsammans utdraget och utan paus för reflektion, det är pang! Skriven på näsan. Ändå når det mig ej. Tydligheten blir en grå, lättläst mur mellan mig och dramat… Samtidigt kan man inte annat än smälta en smula när en barnkör sjunger ”u-usch, det luktar skiiiiit” med det innerligaste tonfall man kan tänka sig.

41396839735

Therese Fredriksson som Minotauros. Foto: Tilo Stengel

Efter föreställningen höll jag inne med min besvikelse, och sporrade mig själv till att ställa entusiastiska frågor till Operahataren om hur hon upplevde operan. Sällsamt nog, visade det sig att samhällsoperan hade lyckats med det omöjliga: Operahataren gillade den, och kunde därtill komma med skarpa belägg för varför.

Där jag hade förblindats av min irritation över librettots estetiska brister, såg hon dess praktiska styrkor. Att Ariadne ersattes av en omedgörlig mor var ett genidrag, då man därigenom gjorde samhällsoperan mer tillgänglig för barnfamiljer; både barn och föräldrar kunde känna igen sig i den tidlösa viljestriden mellan Theseus, det egensinniga barnet, och hans mor, den oroliga föräldern. Dessutom undveks den romantiska biten i den ursprungliga myten, där Theseus, efter att ha räddats av Ariadne och bedyrat henne sin eviga kärlek, lämnar henne på en öde ö. Istället kunde fokus läggas på hur omgivningen reagerade när Theseus bestämde sig för att riskera livet för att rädda ungdomarna som valts ut till att offras åt Minotauros. Moderns omedgörlighet i sitt beskydd av sin son belyser den tänkvärda konflikt som finns mellan värdet på den enskilde människans liv, och möjligheten att rädda flera människors liv genom att den enskilde sätter sitt eget på spel.

Eftertänksvis blir det jag stör mig mest på nyckeln till uppskattning av verket. Musiken känns som ett lapptäcke av klichéer, men den är effektiv och passande för ändamålet, likt en drös slitna ordspråk kan vara när man vill ta en genväg till att förmedla en luddig tanke. Librettot är dåligt översatt och rytmstörande, men det kanske får en att bli extra uppmärksam på innehållet; studier visar att ju mer svårläst typsnitt en text har, desto mindre risk är det att läsarna missuppfattar den, då typsnittets krånglighet gör att det tar längre tid att bearbeta texten och därigenom ökar chansen att upptäcka detaljer man annars sveper förbi. Att manuset låter så dåligt till musiken har nog samma effekt; det tar längre tid för publiken att bearbeta dess innehåll. För att det inte ska ta alltför lång tid är det väl nödvändigt att göra innehållet såpass tydligt att publiken skrivs på näsan, då själva mängden människor på scen är en potentiell förvirringsfaktor. Och förvirring kompenseras bäst med förenkling, vilket resulterar i mindre utrymme till karaktärsfördjupning, vilket är nödvändigt för att ge kollektivet plats att agera huvudroll, vilket det sällan får – vanligtvis är ju individen dramats fokalpunkt.

Samhällsopera är ett nytt(igt) och kittlande scenkonstkoncept med stor potential för brett engagemang. Från repetitionsbloggar och intervjuer från olika länders uppsättningar framgår det att amatörerna sprider en entusiasm för verket bland sina nära och kära, vilket förmodligen är ett av de kraftfullaste sätten att knyta lokalbefolkningen närmare operan, tillsammans med den fysiska närvaro på operan som krävs av den som vill se sina nära och kära medverka. Måhända hade många – liksom min medhavda operahatare – förkastat opera men tjatats dit och tvingats ompröva sina förutfattade meningar. Nästa gång vore det dock trevligare med ett mer interaktivt upplägg, där operabesökarna kanske delvis får styra handlingen i realtid, förslagsvis via twitteromröstningar. Eller varför inte låta det bli en serie? Avsnitt efter avsnitt med löpande auditioner där folk kan (om)anmäla sig när det passar och vara med i själva produktionsarbetet? Som under Almedalsveckan, vilken ofta anklagas för att vara ett politiskt spektakel – dvs samhällsscenkonst?

Upplevelsen var bara en försmak. Men tack vare samtalet med Operahataren upptäckte jag att Monstret i labyrinten har en spännande eftersmak, med många tänkvärda styrkor i fallgroparna. Operahataren å sin sida upptäckte att hon egentligen gillar opera. Tack, kära Operahatare. Och tack för att du pekade ut en märklig detalj i slutet: psykvårdarkläderna.

När Minotauros är död återkommer den besegrade kung Minos på bioduken, följd av två psykvårdare som tar ett fast grepp om hans armar och släpar iväg honom. Tänk, dömdes den sadistiske kungen till psykvård för sina brott? Eller utspelade sig allt i en dåres fantasi?

 

Monstret i labyrinten

GöteborgsOperan

Spelades 30 maj – 3 juni 2018

 

Omslagsbild: Ensemble, Joachim Bäckström som Theseus, Ann-Kristin Jones som Modern. Foto: Tilo Stengel. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *