Gest_banner

Ögonblickets obetänksamhet


“En slags moralisk thriller i den digitala eran”. Karin Noomi Karlsson pratar med ensemblen bakom Four Minutes Twelve Seconds som just nu spelas på GEST i Göteborg, och ser en engagerande föreställning om e-säkerhet, rättvisa och klasskamp.

 

 

“He says they all do it. These kids, you know, they’ve got their phones. Film everything. Can’t say I blame them. I would at that age.”

– David i Four Minutes Twelve Seconds

Låt oss börja med att konstatera en sak – vi lever i en tid där informationsspridningen går med en rasande hastighet. Aldrig förr har så många på så kort tid kunnat publicera så mycket material som vi kan idag. Och aldrig förr har vi kunnat nå ut till så många människor som vi gör via Instagram, Facebook, Snapchat, Twitter och övriga sociala medier. Om du vill dela med dig av ditt liv så är det gjort i ett nafs. Men vad händer egentligen efter att du har laddat upp den där filmsnutten? Vad får det för konsekvenser för dig och din omgivning? Hur ska man förhålla sig till den digitala erans blixtsnabba kommunikation för att slippa hamna i trubbel? Och är det förresten någon skillnad jämfört med tidigare generationer?

Alla dessa frågor får sina svar i pjäsen Four Minutes Twelve Seconds av James Fritz från 2014. Fritz är en mångfaldigt prisbelönt dramatiker från England och det är första gången något av hans verk spelas i Sverige. Trots att han numera ses som en stor pjäsförfattare i England är han i det närmaste okänd för den svenska publiken. Utmärkande för Fritz verk är att han sätter fokus på kvinnor och att det ofta förekommer starka kvinnliga karaktärer i hans berättelser.

För några veckor sen fick jag möjligheten att ha ett samtal med regissören Gary Whitaker och två av skådespelarna, Maia Watkins som spelar Cara och Makir Ahmed som gör rollen som Nick, inför GESTs premiär av Four Minutes Twelve Seconds. Alla tre är aningen hemlighetsfulla med vad som kommer att utspela sig på scenen. Gary vill inte förstöra upplevelsen genom att berätta alltför ingående, säger han. Pjäsen är tänkt att upplevas i stunden. Fair enough. Jag får hålla mig helt enkelt. Det blir istället ett samtal som kretsar kring bland annat förberedelserna inför uppsättningen och sociala mediers inverkan på människors liv.

Jag är inte alls bekant med James Fritz sedan tidigare. Vad är det här för typ av pjäs?

Gary – Det är en slags moralisk thriller i den digitala eran. Den är mörk och rolig på samma gång, med en vass dialog. Den innehåller så många lager. Det blir lite som att skala en lök. Det dyker hela tiden upp nya saker, vi får se nya sidor av händelserna. Man tror att saker är på ett sätt och sen visar det sig plötsligt att det är något helt annat som har hänt egentligen. Och det är en snabb handling, tempot är högt genom hela pjäsen.

Vad tyckte ni var mest intressant med den här pjäsen? Vad var det som lockade?

Makir – Det var detaljnivån. Det är späckat med detaljer i berättelsen. Det är kul att man får en chans att länka ihop de olika händelserna för allt hänger liksom ihop. Det gäller att koppla ihop allt till en gemensam berättelse.

Maia –Jag gillar hastigheten! Det går otroligt snabbt, dialogen är rapp och de olika skeendena avlöser varann i en rasande takt. Det gäller att hänga med!

Hur förbereder man sig inför en föreställning som denna?

Gary – För att få skådespelarna i rätt stämning, för att de verkligen ska lära känna sina karaktärer, så intervjuade jag dem i egenskap av deras respektive rollfigur. De får själva hjälpa till med att bygga sina karaktärer så att de får en egen bakgrund som gör dem mer levande.

Maia – Ja, det var lite speciellt att bli intervjuad som sin karaktär, men samtidigt gör det att jag lär känna henne så att jag sedan kan vara henne när jag är på scenen. Jag får göra karaktären till min egen. Jag hade ju fördelen av att vara bekant med den sortens miljöer som skildras i pjäsen. Jag har jobbat en del med utsatta ungdomar och det är en fördel  i arbetet med den här pjäsen.

Makir – Det är första gången jag jobbar med Gary och jag gillade att bli intervjuad som min karaktär. Det känns som att jag verkligen känner Nick nu. Jag vet vem han är, och hur han tänker och känner. Själv kommer jag från Isle of Wight och det är ju inte riktigt samma sak som London så det var en bra ingång till att forma Nick till den han ska vara i pjäsen.

Vad gillar ni bäst? Teater eller TV?

Maia – För mig var detta en ny miljö. Jag upplever teatern som mycket lättare än TV. Man får mer tid att lära känna både skådespelarna och regissören.

Makir – Det håller jag inte med om. Jag föredrar att göra TV framför teater.

Hur är er egen relation med sociala medier? Vad använder ni er av?

Maia – Jag använder bara Twitter. Jag brukar ta en längre paus ibland. Jag loggar inte in på två månader och när man loggar in på nytt så är det som om samma diskussion fortfarande pågår. Det känns inte som man har missat nåt, men när det är bra så är det rätt trevligt.

Makir – Jag använder också Twitter. Det gör alla mina vänner.

Maia – Man måste ju vara medveten om att det man skriver på nätet finns kvar hela tiden. Man måste tänka efter vad man publicerar. Fast det handlar inte om att döma folk efter hur man använder den nya tekniken, utan att man kanske snarare måste vara noga med att utbilda ungdomar i E-Safety. Det gör man i de flesta skolor från årskurs 7 i England.

Gary – Skillnaden mellan när jag växte upp och idag är att allt finns kvar på nätet. Allt loggas. Det försvinner aldrig. Det behövde man inte oroa sig för tidigare. Själv använder jag Facebook men det är klart att man tänker sig för innan man postar någonting där. Och man ska ju vara medveten om att sociala medier inte ger en bild av verkligheten utan en putsad version av folk. Man får ta det för vad det är.

Finns det någon medveten koppling till #MeToo i pjäsen? Har ni valt att ta med något från detta i er uppsättning?

Gary – Pjäsen har egentligen ingen koppling till #MeToo alls. Den skrevs långt innan och vi har inte något fokus på den debatten även om man kan göra jämförelser emellan dem. Det är väl klart att publiken kommer att göra en koppling. Det är ju lite samma typ av tema.

Vad ska jag som publik vara beredd på när jag ser föreställningen?

Gary – Pjäsen kommer att dröja sig kvar hos publiken. Du kommer att förstå vad jag menar när du har sett den.

Maia Watkins Kristina Branden Whitaker

Maia Watkins och Kristina Brändén Whitaker. Foto: Lina Ikse

Och det var med de orden i bakhuvudet som jag äntrade GESTs lokal vid Champmans torg för att se premiären av Four Minutes Twelve Seconds den 10 april. Publiken kastas rakt in i händelsernas centrum. Något har hänt, oklart vad. Att det inte är någon positiv händelse inser man snabbt, men informationen kring det hela är förvirrad och motsägelsefull. Det är rykten i svang och det ska snart visa sig att det finns en film som har laddats upp på nätet av någon. Filmen sprids snabbt i sociala medier och blir snart det stora samtalsämnet i samhället. Det är Davids och Dis son som är iblandad i något och det är nu de stora sprickorna börjar visa sig.

Men vem är egentligen den skyldige? Det beror på vem du talar med. Klart är i alla fall att den vita medelklasspojkens framtid som juridikstuderande väger tyngre än  den rasifierade flickan från den nedgångna förorten. Hon har väl ändå inget att förlora på detta? Det är bara att glömma och gå vidare. Han däremot, han kan få hela sin framtid raserad om övergreppet kommer till polisens kännedom. Och var det egentligen så farligt, det som hände? Det tycker i alla fall inte pojkens far, David. Di, pojkens mor, är mer kluven. Som kvinna identifierar hon sig med Cara. Kanske har hon råkat illa ut själv någon gång tidigare i livet. Helt säkert känner hon någon kvinna som har liknande erfarenheter. Hon slits mellan att göra det rätta (gå till polisen) och det som skulle kunna rädda pojkens framtid men ändå låta honom få sitt straff (att låta Caras familj banka skiten ur honom). Di söker information hos sonens vän, Nick. Hon försöker hitta en framkomlig väg och när hon slutligen bestämmer sig för den mer gammaltestamentliga metoden – öga för öga – och erbjuder Cara detta som kompensation, möts hon av ett ifrågasättande. Hur skulle det hjälpa Cara att hennes förrövare får stryk? Det ger henne inte upprättelse på något sätt. Kvar står Di med sin ilska och sin förtvivlan och hennes son går fri och opåverkad ur det hela.

Det är flera olika kamper som pågår framför våra ögon. Klasskampen är tydlig. Ungdomarna från den slitna förortsmiljön kämpar på för att få en bättre tillvaro. Där är det inte tal om vidare studier utan fokus ligger kanske på att få ett jobb direkt efter gymnasiet. Det är tydligt att allt kan raseras på ett ögonblick. Detta ställs mot sonen från den vita medelklassfamiljen vars framtid, trots en del misstag som han har gjort, är utstakad. Det är juridikstudier som gäller och det är viktigt hur man blir uppfattad av sin omgivning. Det pågår också en kamp mellan könen. Mellan Di och David, där deras vitt skilda syn på sonens oförrätter blir alltmer uppenbar ju längre tiden går. Mellan Cara och hennes förrövare, där Cara verkar finna sig i sitt öde hur orättvist hon än tycker att det är. Det finns en kamp mellan ont och gott här men det är inte helt säkert att vi vet vem som är ond och vem som är god. Och den kanske allvarligaste kampen blir den inre kamp som pågår hos alla medverkande. Skulle de ha agerat annorlunda? Får man skylla sig själv? Ska man göra det känslomässigt rätta eller det lagligt rätta? Och vad har man själv för ansvar för sina handlingar?

Max Gold Kristina Brändén Whitaker

Max Gold och Kristina Brändén Whitaker. Foto: Lina Ikse

Scenografin är mycket sparsmakad och består av några videoskärmar på väggarna, en kant med inbyggd belysning runt scengolvet och en trappformation klädd i grått. Det är ljussättningen och dialogen som sätter stämningen och förflyttar publiken till de olika scenerna. När vi befinner oss i den nedgångna förorten flimrar fragment av grafitti förbi på skärmarna för att ge oss en känsla av att vi har lämnat det trygga medelklasshemmet. Övergångarna mellan scenerna markeras genom flimrande ljus som om strömmen höll på att brytas och det fungerar lite som en markör över att vi inte ska känna oss alltför bekväma inför det som händer på scenen.

Jag lämnar salongen med en liten tagg i hjärtat. Jag hade velat veta hur det gick för Cara. Den frågan lämnas obesvarad i pjäsen, men det är lätt att föreställa sig hur historien kan ha slutat för hennes del. Det här är inget obekant scenario. Det är i allra högsta grad aktuellt i vår tid, och än mer så sedan #Metoo startade i höstas. Men det är inte heller en ny fråga för precis just så här har det gått till i alla tider. En kvinna som utsätts för ett övergrepp blir inte trodd eller får höra att det inte är så farligt och sedan straffas hon dubbelt upp när någon sprider information, bilder eller film från övergreppet. På en sekund – med några enkla knapptryck – har filmsnutten setts av mer än en halv miljon personer och vi påminns om hastigheten varmed filmen sprids genom siffror som tickar upp i allt snabbare takt i bakgrunden. Four Minutes Twelve Seconds är en högaktuell pjäs och en viktig påminnelse till alla som använder sig av sociala medier att det gäller att vara försiktig med vad man publicerar.

Den rappa och smarta dialogen är det som imponerar mest med GESTs uppsättning. Det gäller att hänga med i svängarna för här går det fort, och då har regissören ändå valt att dra ner på såväl hastighet som dialekt för att ge publiken en chans att kunna följa med i berättelsen. Skådespelarinsatserna lämnar inget övrigt att önska. Som publik på GEST är man hela tiden väldigt nära scenen, men trots den fysiska närheten får man en tydlig känsla av att man betraktar händelserna från utsidan.

Gary hade rätt. Jag ligger länge och funderar över pjäsen när jag har gått och lagt mig för kvällen. Den vill inte riktigt lämna mig ifred. Hur gick det för dessa människor i fortsättningen? Fick övergreppet några konsekvenser för den i pjäsen blott omtalade sonen? Vad hände med Cara? Så många frågor bubblar upp i tankarna att det dröjer ett bra tag innan jag kommer till ro. Och det är ju så det är med dramatik när den är som bäst, när berättelsen stannar hos publiken långt efter det  att ridån har fallit och applåderna har klingat ut.

 

Four Minutes Twelve Seconds

av  James Fritz

Spelas på Gothenburg English Studio Theatre fram till den 8 maj.

Pjäsen framförs på engelska.

 

Medverkande:

Regi: Gary Whitaker

Cara: Maia Watkins

Nick: Makir Ahmed

David: Max Gold

Di: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi, kostym och ljusdesign: Fredrik Glahns

Ljuddesign: Karl Wassholm

Regiassistent: Åsa Hedlund

Regiassistent: Angie Sohlberg

Video: Otto Båth

Bygg: Peter Isaksson

Mjukvara: Henrik Smederöd

Teaterdesign: Ger Olde Monnikhof

Teknik: Amanda Nord och Elizabeth Neale

Foto och trailer: Lina Ikse

Grafisk design: Lisa Berg-Svedin

Praktikant: Alyssa Briteramos

Projektledare kreativt lärande: Sarah Johansson

Producent: Lisa Berg-Svedin

 

 

Omslagsbild: Makir Ahmed och Kristina Brändén Whitaker. Foto: Lina Ikse


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *