Djuphavsfisken_Lanna Olsson_banner

“Mycket av det hon skrev brändes på nazisternas bokbål”


Rasmus Klamas har pratat med Hjalmar Wide från TeaterTillsammans, som sätter upp Djuphavsfisken av Marie Fleißer på Kulturhuset Stadsteatern.

Frigruppen TeaterTillsammans har verkat sedan 2011, och har sedan starten haft siktet inställt på att arbeta långsiktigt för samhällsengagemang genom tyskspråkig dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige. Nu är de aktuella på Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern där det vankas premiär för Djuphavsfisken, en pjäs som både tar sig an konstnärlig frihet, patriarkala strukturer och politisk styrning, liksom en privat relation som sätts på prov.

Jag pratar med regissören Hjalmar Wide och frågar mer om TeaterTillsammans och föreställningen.

TeaterTillsammans ”grej” har ju blivit att spela tysk dramatik skriven av kvinnliga dramatiker. Hur kommer det sig?

– Ja, det började med att TeaterTillsammans bara spelade tysk dramatik. Eller snarare tyskspråkig dramatik som sällan eller aldrig har spelats i Sverige. Detta gjorde vi för att den konstnärliga ledaren och grundaren av TeaterTillsammans, Julia Beil Amarilla, är från Tyskland och hade tillgång till en massa pjäser som inte många andra frigrupper hade. Det var ett sätt för oss att sticka ut på.

Detta ledde sedan till att vi insåg att vi nästan bara satte upp pjäser skrivna av män. Vi insåg att vi måste aktivt välja kvinnliga dramatiker för att kunna se oss själva som en jämställd teatergrupp. Så under 2016 och 2017 tog vi beslutet att bara sätta upp tyska kvinnliga dramatiker under några år framöver. Startskottet till detta var produktionen Dramatikerinnen, som betyder kvinnliga dramatiker på tyska. Dramatikerinnen var upplagt lite som melodifestivalen då vi gjorde fem scener från fem olika pjäser skrivna av fem olika kvinnliga dramatiker. Sedan fick publiken rösta fram den pjäs de ville se hösten efter. Det blev då Hysterikon skriven av Ingrid Lausund som vann och vi satte upp den hösten 2017.

Du har ju tidigare regisserat Folkmord eller min lever är meningslös för TeaterTillsammans och nu jobbar du med samma ljuddesigner. Är ljud ett viktigt element för dig?

– Ja precis, jag jobbar med ljuddesignern och musikern Andreas Huumonen. Han är en otroligt begåvad musiker och konstnär som har ett stort driv. Han och jag samarbetade första gången i pjäsen Djurens rike av Roland Schimmelpfennig. Då var jag skådespelare och han var med i bandet som vi hade på scenen. Vi fann varandra ganska snabbt i att vi har samma inställning till musik och scenkonst och att vi kunde hjälpa varandra genom att samarbeta.

I Folkmord eller Min lever är meningslös jobbade vi på ett sätt där han fyllde ut rummet med ljud fån huset där pjäsen utspelade sig och han satte också rytmen i pjäsen. Han jobbar mycket med elektronisk musik och han följer skådespelarna och det som händer på scenen live.

Ljud är ett väldigt viktigt element för mig. Likaså ljus och scenografi, då det bidrar till helheten i skapandet av en föreställning. Om ljud, ljus, scenbild och skådespeleri samarbetar så gynnas de av varandra och det kan göra att föreställningen blir fantastisk.

Hur skulle du beskriva din registil?

– Jag skulle beskriva min registil som väldigt öppen och tillåtande. Eftersom att jag är skådespelare i grunden så vet jag hur jag själv vill bli regisserad och jag försöker applicera detta i min registil. Jag har oftast en idé om vart jag vill att en scen ska ta vägen men jag vill att skådespelarna ska hitta dit själva. Jag blir också jätteglad om en skådespelare eller om min regiassistent kommer på en bättre idé, då tar vi det istället.
Jag ser på regissören som den som ska leda arbetet framåt och se till så att alla har det de behöver för att kunna förverkliga sina konstnärliga ambitioner och sedan i slutändan få alla komponenter att passa ihop.

Djuphavsfisken pressbild 2 foto: Lanna Olsson

Anna Eklund och Rasmus Gisby i Djuphavsfisken. Foto: Lanna Olsson

Vad var det som fick er/dig att fastna för just den här pjäsen?

– Det som fick mig att fastna för Djuphavsfisken är texten. Jag vet inte om jag har läst bättre skriven dialog tidigare. Det är en pjäs för skådespelare plus att den också är oerhört aktuell.

Det är viktigt att sätta upp den här pjäsen nu i en tid då patriarkala maktstrukturer ifrågasätts i det offentliga och när vi har ett politiskt val då högerextrema partier har möjlighet att utöka sin makt. Pjäsen utspelar sig i ett Tyskland där den politiska polariseringen i mycket påminner om den polarisering vi kan se i europeiska länder idag.

Djuphavsfisken är en självbiografisk pjäs som är skriven delvis under 1930-talet och avslutades många år senare när Marieluise Fließer var i 70-års åldern. Mycket av det hon skrev brändes på nazisternas bokbål.
Jag vill att belysa likheterna mellan nu och då och förhoppningsvis så lär vi oss något.

Kan du beskriva lite vad pjäsen handlar om?

– Pjäsen handlar om ett författar par som lever i 30-talets Tyskland. Det går bättre i karriären för Gesine, kvinnan i relationen, än för Laurenz, mannen. Då deras förlag har skilda ideologiska inriktningar får det politiska läget stor påverkan på deras möjligheter i yrket. Relationen sätts på prov och Gesine söker egna svar bortom förlagens patriarkala maktstrukturer och Laurenz självupptagenhet och destruktiva livsåskådning.
Vi jobbar mycket med tema makt och hur den kan se ut i olika former. Till exempel vem som har makt i en relation och maktstrukturer på en arbetsplats.

 

Djuphavsfisken

Premiär 14 maj, 19.00

Spelas därefter 16-18 maj, 21-23 maj och 25-27 maj

Fri scen, Kilen

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

 

Omslagsfoto: Lanna Olsson. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *