AMANDA_omslag

Mitt skrivbord flyger – intervju med Amanda Högberg


Publicerades 2019-07-27

“Tonläget går ner när hon pratar om att lusten kan sina” Achillea Dahl har träffat Amanda Högberg, prisbelönt manusförfattare och dramaturg, för att prata om hur en hanterar en kreativ yrkesroll i relation till vardagen.

Amanda Högberg är manusförfattare och dramaturg. Hon har studerat filmmanus på Stockholms dramatiska högskola och skriver idag både för film, TV och scen. Hon är född i Gagnef men bor i Stockholm och har en bakgrund som dansare, skådespelare och koreograf. Jag möter Amanda för att prata om hennes yrke och framförallt hennes blick på sitt yrke i relation med hennes vardag. Jag är intresserad av att utforska balansgången som det innebär att vara konstnär med rörliga tider och flex under ansvar.

Hennes skrivbord flyger. Förflyttar sig genom tid och rum, dyker upp på ett café, i en trappuppgång, på bänken i parken, under strålarna i duschen. Klockan 01.00, 22.00, 13.00, 17.00 och ibland, när hon vill vara lite som alla andra; 07.30. Det har handlat om att hitta sin egen väg i en annars ganska snårig skog med mycket pinnar. Pekpinnar. För många är råden och normen är tydlig, den som genomsyrar hela vårt arbetstänk inte bara hennes; Jobba 9-5, sitt på en plats, var på ett ställe, koncentrera dig på en sak. Inget hon per definition motsätter sig men det är också hennes liv och hon måste få hitta sitt sätt att ta sig fram, både för stunden men också för den framtid hon lägger grunden för. Den som ska passa henne idag och imorgon.

Amanda är i början av sin karriär. Det har knappt gått ett år sedan hon stod i Hollywood och fick ta emot en Oscar för bästa internationella kortfilm – Get ready with me –  på Student Acadamy Award,  manuset skrev hon tillsammans med Axel Stjärne. Självklart hände det mycket efter priset och besluten har varit många. Det har fått henne att snabbt behöva börja planera och ta  hänsyn till ögonblicket men också hela tiden jobba med ett längre perspektiv för att kunna arbeta mycket och länge. Hållbarheten är genomgående i alla valen tillsammans med det hon kallar för hantverk. Det handlar om val för att kunna hålla och må så bra som möjligt i processen. Där hon har behövt utforska sin arbetsroll på ett intensivt och detaljerat sätt.

För att själv kunna få en insyn till vad hon menar med de olika termerna kring hennes yrke ber jag henne berätta vad hon gör idag. – Just nu jobbar jag med ett långfilmsprojekt om punkbandet Noice. Där är min främsta uppgift för tillfället är att hitta storyn, vilka perspektiv vi ska ha och vilka teman som är intressanta. Jag har fortsatt jobba med Axel Stjärne och vi utvecklar en tv-serie tillsammans för Warner Brothers. Sedan sitter jag även med en adaption av en bok som kommer bli en romantisk komedi som är lite som en coming of age, fast i trettioårsåldern. Jag börjar själv närmar mig den siffran och i och med det intressera mig för den typen av frågor och har börjat utveckla ett radiodrama som handlar om just trettioårskrisen.

Jag ställer en ledande fråga och twistar den eftersom jag redan anar svaret. “Hur ser en normal arbetsvecka ut eller hur ser en onormal arbetsvecka ut?” Hon ler igenkännande, mitt i prick. – Jag har inga normala arbetsveckor. Det som är liknande är mina skrivtimmar, jag kallar de för “mina heliga timmar” och de måste planeras in någonstans varje dag. De måste bokas upp för att de ska bli av. Resten av tiden går åt väldigt mycket till att hitta inspiration och gå på möten.

AMANDA ORANGE

När de traditionella ramarna inte funkade. När de där pinnarna ramlade ner i huvudet på henne som talade om att hon borde jobba på ett visst sätt blev hon hård mot sig själv. Tankarna på att hon var odisciplinerad och dålig florerade.

– Jag är inte professionell nog, det var den slutsatsen jag drog. Men sedan  mindes jag vad en lärare hade sagt, hon pratade om att vara accepterande mot processen och att det går i perioder. Det kan vara så kämpigt med skrivande överlag och då är det så viktigt att vara tillåtande med vad som fungerar. Jag tror att det är en klassiker att man som författare känner ett motstånd till att skriva. Och det handlar inte om att man inte tycker om det utan mer om att det är svårt. Det jag har märkt funkar är att få ut en  första version ganska fort för att först då finns det något att jobba med.

Det blir tydligt att det är ett utforskande och att sinnet behöver vara öppet för alternativa arbetssätt och nydanande möjligheter. Bara skriva med x antal promille i blodet a-la-Jan-Guillou passar inte alls. Inte heller regelstyrda arbetstider. Jag lägger märke till viljan att tolerera processen även om den inte är traditionellt “rätt”. Att försöka vara vaken nog att märka att det som alla andra sa var universellt inte passar in på henne. Och det handlar inte om något rebellisk uppror mot gamla hederliga åtta-timmars-arbetsdag utan mer om att hitta det optimala utgångsläget. Och för att göra det hela ännu mera spännande, gissa vad? Det varierar.

– Jag kan se en dramaturgi i alla uppdrag jag gör. I början är det att närma sig berättelsen, läsa olika material, jobba ganska fritt med hela storyn. Ju närmare deadline jag kommer går jag in i detalj och arbetet blir mer intensivt. Det handlar mycket om att ta beslut. Och att våga ta beslut för att hela tiden kunna ta nya beslut.

Det har funnits stunder då hon tvivlat och undrat hur hon ska ta sig vidare och när jag frågar henne om hur hon hanterat de situationerna så är det skrivandet som ett hantverk som räddat henne.

– Precis som i vilken konstnärlig process som helst så går man ner i en svacka och då är det väldigt lätt att bli hård mot sig själv för att det inte blir sådär som man vill eller man kör fast. Om man då inte kan greppa att man är i en dålig period och kan gå tillbaka till vad för metoder man har som brukar funka blir det väldigt svårt att jobba vidare. Har jag inte hantverket så blir det bara upp till mig som person. Då tar jag ju slut där. Då blir det ingenting. Det är inte ett arbete. Jag vill kunna hålla länge och jag vill hela tiden bli bättre. Det är livsviktigt att ha mitt hantverk att luta mig mot.

“Hantverk”, ett abstrakt begrepp som hon tydligt har definerat.

– Hur. Hantverk för mig är “hur?”. Hur ska jag hitta berättelsen? Hur ska berättelsen förmedlas på bästa sätt? Vilka perspektiv ska jag ha för att få fram det där “vadet”? Hur ska jag göra? Hur ska jag lägga upp processen?  Hur ska jag färdigställa materialet? Allt det där är hantverk. Och när jag har ramen kan jag vara fri i den och använda verktyg från det jag lärt mig under utbildning eller det jag uppfattade i den där boken eller det jag förstått via att jag jobbat. Utan “huret” så blir det ingenting. Utan hantverket blir det ingenting.

Varför behövs det undrar jag?

– Hantverk är ett sätt att vara hållbar. Alltifrån att man kan lägga upp sin process till att man slipper “gå och vänta på inspiration”. När jag letar efter inspiration så gör jag det aktivt. Jag är medveten om vart jag söker mig. Annars blir det att man måste gå och hoppas på att en speciell känsla infinner sig för att man ska kunna skriva. Skulle jag behöva göra det varje gång skulle jag inte klara av det här jobbet för jag skulle varken kunna planera min tid eller hålla deadlines och pressen på mig som kreatör skulle vara alldeles för stor.

När jag frågar henne vart hon skulle vara idag om hon inte hade sitt hantverk svarar hon på uppstuds – Jag skulle ha mycket mera ångest än vad jag redan har över mitt skrivande. Jag skulle inte veta vad jag håller på med. Jag skulle tappa bort mig. Sedan skulle det inte bli bra, jag skulle behöva tur för att det skulle bli bra. Jag skulle kanske kunna skriva en viss typ av stil och berättelse för att den ligger så grundad i mig, det kanske jag skulle kunna göra, men det skulle vara väldigt många jobb jag inte skulle kunna ta. Det hade kanske blivit en bra långfilm, för att jag har den i kroppen men sedan inget mer.

Finns rädslan att du ska slita ut dig? – Ja. Ett enkelt ja. Tyst, fast tydligt. Rädslan finns där. Har du varit nära på det? – Mm. Tydligare den här gången, inte lika tyst. Har det berott på avsaknaden av hantverk? – Ja det har nog varit en kombination av att jag inte hittat vad som funkar för mig eftersom jag fortfarande är i början av min karriär. Sedan har jag också jobbat väldigt mycket och det blir en lärdom i sig; hur många projekt kan jag ha igång samtidigt? Det kan bli väldigt svårt kreativt att prestera även om lusten finns där. Jag har alltid en lust till att skriva men alla delar i processen är inte lika roliga. Jag tvivlar aldrig på att det är värt det men det jag kan bli rädd för att jag ska bli kreativt slut. Och det är där det blir viktigt att jag inte blir personligt ansvarig för mitt skapande utan kan luta mig tillbaka på metoder, på mitt hantverk.

Tonläget går ner när hon pratar om att lusten kan sina. En medvetenhet om att det inte bara är att köra på. Hon vet det. Har varit nära det läget när det rinner över.  Det finns en genomsyrad stress att det är nu eller aldrig som gäller. Att allt är livsavgörande och den pressen blir ohållbar. – Allt är inte nu. Det kommer fler skepp. Den vetskapen är också ett typ av hantverk för det långsiktiga perspektivet. När jag har velat mellan att ta ett jobb och på så sätt också riskerat att arbeta för mycket har det varit oerhört viktigt att gå tillbaka till varför jag gör det här. Jag vill skapa, berätta, förmedla. Och då kan jag inte kompromissa med min hälsa för att göra så många arbeten som möjligt och bara tacka ja till allting. Att tacka  nej kan vara nog så viktigt, även fast det kanske inte känns så.

AMANDA PORTRÄTT

Det har varit ett år av att söka;  Hur ska mitt konstnärskap se ut? – Det är svårt att sitta i förväg och sia om hur det ska gå. Jag gjorde en lista innan jag blev klar med min utbildning och det är mycket på den som stämmer men det mesta har jag insett genom resans gång. Efter det här året ska jag göra en ny lista.

Bland annat stod det på den listan att hon borde skaffa sig en hobby. Något hon fortfarande säger är viktigt. Det behövs en plats där prestation inte är nödvändigt, där man bara gör det för att det är roligt och för att man brinner för det. Hon älskar att skriva, men skrivandet är inte en hobby det är ett jobb. I ett högpresterande samhälle är det viktigt med platser där vi kan få andas och vara tillräckliga endast genom vårt varande. Slippa vara duktiga. – En hobby skulle jag ha för att det är kul, jag skulle inte behöva vara bra i det.

Så skrivbordet flyger, precis som hennes utforskande och jag hoppas att hon kommer fortsätta låta de få göra det. Landa på det ställena där hon finner det mest värdeskapande för att sedan flyga vidare. Konstnärskapet är skört och hon vill hålla länge och har bestämt sig för att lyssna på det hennes kropp talar om för henne och den instinkten hon känner. Ibland kanske den leder henne fel men då är det ett misstag som måste göras för att samma misstag inte ska göras igen. Ramarna är snäva men hon är inte det. De har fått luckras upp i kanterna, kontrasterna har suddats ut, bildar fortfarande en ställning att stå på men mer formbar, medgörlig. För henne att skapa, balansera och växa på. Hela tiden är det nuet kontra imorgon. En vacker blandning mellan att både leva i stunden men också tänka på framtiden. Hur då? Hantverk!

– Allt är nu men allt är inte nu.


Om Achillea Dahl

Achillea Dahl, 30 år och uppvuxen på västkusten men bosatt i huvudstaden. Älskar att skriva, stå på scen och sitta på balkongen med gitarren och äta choklad tills jag är mer choklad än människa.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *