miominmio_omslag

Mio min Mio


Scenkonstguidens ambassadör EliSophie Andrée skriver om sin upplevelse av Mio min Mio som just nu spelas på Helsingborgs Stadsteater.

Det går inte att bortse från att Helsingborg stadsteaters uppsättning av Mio min Mio utan tvekan är en av de vackraste och mest estetiska pjäserna jag sett. Scenografin är smart, fyndig och fångar en på precis rätt sätt och får en att känna precis rätt saker vid precis rätt tillfällen. Samma sak gäller för kostymen. Det är kostym som fångar ögat och får publiken att dra efter andan och det känns lite grann som att kika in i ett riktigt sagoland långt bort i fjärran med en stark önskan om att få lov att följa med. Men sedan tappar föreställningen på en hel del annat. Det är någonting som inte riktigt får det att smälta ihop med det andra, men jag kan inte bestämma mig för om det är faktumet att det är repliker som det sluddras på eller trovärdigheten som det tappas på.

mio
Något som alltid är svårt för en regissör när den ska ta sig an ett Astrid Lindgren-verk är det stenhårda greppet som sitter om manuset och hur det inte får lov att tolkas om eller ändras om allt för mycket, vilket egentligen Mio min Mio hade behövt för att kunna klicka så bra med allt det andra runt om som är så fantastiskt bra. Det är inte lätt att trolla fram en häst som Miramis på en teaterscen och det är sannerligen inte lätt att heller få det att se seriöst ut. Khalil som den graciöse och otrolige dansaren Miramis gör sitt bästa för att ge rollen som häst seriositet men jag förlorar det någonstans när Mio och Jum-Jum ska springa bakom likt något som syns på dagis.

Första akten är det som manuset hade behövt en uppknyckning till och det gör mig ledsen att se skådespelar-talanger som inte får lov att spela ut med allt som de har. Självklart så har Mio och Jum-Jum alla chanser i världen att spela ut sina roller och Larsens Mio är den typiska gladlynta pojken som aldrig verkar slås ner av några hinder (även om jag gärna hade sett mer vemod i vissa scener).

Foto: David Skoog

Foto: David Skoog

Resultatet blir då att det är först i andra akten som det verkligen drar igång och mitt intresse fångas starkt och det blir en spännande och rusande handling. Den snygga och lätta koreografin med Riddare Catos väpnare som blandas med Gedeons musik skapar teatermagi och får mig att luta mig tillbaka och bara njuta av resten av föreställningen som kompenserar för den mindre bättre första akten. Det verkar nästan som att alla skådespelare fått varsin energibar och bara öser på och det är trovärdigt, starkt och fascinerande att kolla på. Framförallt striden mellan Mio och Riddare Cato med de hängande förvandlade barnen i taket ger en perfekt mix av känslorna panik, hopp och rädsla. Men som alltid så vinner det goda med starka kontraster vilket även syns i sceneriet och kostymerna och publikens jubel går inte att ta fel på när en ska fråga sig om denna föreställning går hem eller inte. Jo, det gör den.

 

Betyg: 3 stjärnor av 5

stjarnastjarnastjarna

 

I ROLLERNA
Tuva B. Larsen, Evamaria Björk, Vilhelm Blomgren*, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Omar Khalil, Annika Kofoed, Thomas Stokke* och elever från Lunds dans- och musikalgymnasium
*Praktikanter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Dennis Sandin
Scenografi och kostym Marie í Dali
Musik och sångtexter Erik Gedeon
Ljus och videodesign Ulrik Gad

Foto: David Skoog


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *