london_omslag1

Londonteatrar engagerar


Block: #londonteatrars scenkonstsupport, nr 1

Therese Ramstedt djupdyker ner i Londons kreativa mylla där teaterhusen banar väg för framtidens scenkonstnärer. I fem reportage kommer vi få veta mer om hur framstående Londonteatrar aktivt jobbar med utveckling och support av morgondagens teaterskapare.

Sedan jag flyttade till London år 2012 har jag debuterat som burleskartist, spelat sketchkomedi på en av de ledande teatrarna för komedi och cabaret och kommer inom en månad även att framföra stand up för första gången (att säga att jag är skräckslagen är en lätt underdrift).

Samtliga dessa är saker som jag inte hade kommit mig för att göra om det inte hade varit för att majoriteten av nyproducerande teatrar i denna teaterns huvudstad (fritt fram att säga emot!) har någon form av program speciellt inriktade antingen mot unga aspirerande scenkonstnärer, eller ett community company för intressenter av alla åldrar. Eller rättare sagt, jag hade absolut tänkt på att prova på allt detta, men steget från tanke till scen är inte alltid självklart att ta utan att börja med någon form av strukturerad kurs där det finns möjlighet att få stöd och rådgivning från professionellt verksamma. Åtminstone inte för alla.

I samtidens London finns det alltså en mängd väletablerade teatrar och kompanier som satsar stort på det som ofta refereras till som creative engagement eller artist development (lite beroende på vad teatern eller gruppen ifråga har som främsta fokus!). Framför allt gäller detta teatrar som arbetar med nya pjästexter och föreställningar, som exempelvis Soho, Royal Court och Arcola Theatre, men även större institutioner som National Theatre, Barbican och Old Vic erbjuder möjligheter för emerging artists.

Jag tänker att detta är obetalbart för hittills oetablerade dramatiker, komiker, författare och scenkonstnärer. Möjligheten att få jobba med etablerade och kunniga proffs, knutna till de faktiska teaterhusen och scenerna där man så småningom hoppas att få göra sitt eget arbete. För mig personligen, som har lite av en kärleksaffär med Soho Theatre (inte helt hundra på att den är besvarad – ännu i alla fall) har det garanterat varit enormt värdefullt att som medlem i teaterns Young Company få arbeta och workshoppa regelbundet med några av de främsta scenkonstnärerna, komikerna och dramatikerna som är verksamma på Sohos scener idag. Att de olika kurserna och programmen jag deltagit i faktiskt äger rum på Soho Theatre gör att jag på allvar vågar tro på att det är jag som en dag kommer att premiera en pjäs där, eller bli engagerad för att ta en one woman show till Edinburgh. Och så vidare.

Foto: Zbigniew Tomasz Kotkiewicz

Foto: Zbigniew Tomasz Kotkiewicz

På Arcola Theatre upplevde jag samma stöd och engagemang från teatern; dock deltog jag där i en sex veckor lång kurs i burlesk och cabaret med underbara Rubyyy (“that’s with three y’s”) Jones. Ungefär hälften av kursdeltagarna var medlemmar i Arcolas 60+ grupp. Jag behöver väl knappast ens säga att det var helt fantastiskt?! Arcola är ytterligare en off West End-teater som har gjort stora satsningar på att supporta ännu ej etablerade artister.

Att ha haft möjlighet att delta i den här typen av satsningar har väckt en stor fascination inför arbetet som bevisligen kan göras för att involvera unga konstnärer eller samhället runtomkring i teaterverksamheten. Och jag känner att detta arbete ju egentligen borde vara helt självklart för framåttänkande institutioner som vill etablera kontakt och arbete med morgondagens scenkonstnärer.

För mig personligen har dessa möjligheter väckt nya passioner och intressen inom scenkonsten, och fått mig att utmana mig själv i mitt eget skapande. Burlesk hade exempelvis inte varit något som jag i första hand hoppat på om jag inte hade haft möjlighet att prova på en teater vars konstnärliga arbete jag sätter stor tillit till. Och att skapa min egen fem minuters performanceakt, utlämnad och sårbar (ja, lite naket var det) men samtidigt ofantligt mäktig på Arcolas scen, var fantastiskt. Jag passade dessutom på att göra en inspelning av en låt jag själv skrivit, och mimade till den. Responsen var otrolig, vilket såklart kändes härligt, men det viktigaste jag fick med mig var den färdiga produkten som jag inte hade en aning om att jag kunde skapa. Detta har i sin tur lett till att jag nu vågar mig på stand up (jag SKA boka in en open mic night snart…) samt att jag letar ställen där jag kan vidareutveckla burlesknumret jag körde på Arcola i höstas. Så kan det gå!

Så under de kommande månaderna tänkte jag att jag skulle titta lite närmare på några av mina favoritteatrar här i London och hur de själva ser på sitt arbete med det som jag väljer att kalla creative engagement (kanske främst för att det pirrar härligt i hela kroppen när jag säger det!). Frågorna jag kommer att utsätta mina intervjuobjekt kommer att kretsa kring vilken typ av satsningar de gör för creative engagement, vad tanken är bakom att ha just de processer och program de har och – inte minst – varför är detta arbete viktigt?

 

Omslagsbild: Zbigniew Tomasz Kotkiewicz

 


Om Therese Ramstedt

Ambassadör och gästskribent för Scenkonstguiden. Therese Ramstedt är en svensk scenkonstnär bosatt i London sedan 2012, där hon arbetar med en mångfald av konstnärliga projekt inom teater och sång - till exempel på Barbican Centre och Edinburgh Fringe (där hon skapat och spelat i egna föreställningar på Gilded Balloon och Summerhall), som sångerska i London Contemporary Voices och nystartade internationella duon Wet Paint (med tyska teaterskaparen Zandile Darko). Skådespelarutbildad vid Rose Bruford College och med magister i teaterstudier från Göteborgs Universitet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *