LA TRAVIATA: Johan Björk, Marco Gonzales, Jonathan Fortes, Henrik Johansson, Jesper Lindgren (ensemble), foto: Markus Gårder

Lite sång, lite dans och mycket naket


Jessica Svefors, ambassadör och skribent på Scenkonstguiden har varit och sett La Traviata på Folkoperan i Stockholm.

Jag gick och såg La Traviata på Folkoperan. Jag går väldigt sällan på opera, desto oftare på teater, men Folkoperans höstsuccé verkade som något man inte fick missa.

Det började med marknadsföring i form av nakenaffischer som refuserades av SL. Sedan började rökande män i klackskor och kroppstrumpor dyka upp utanför sceningången på Brännkyrkagatan när jag passerade på väg hem om kvällarna. I en artikel i DN inför premiären sa föreställningens regissör att hon ”vill destabilisera traditionella genusrelationer”, och enligt hemsidan skulle föreställningen ”undersöka normer, stereotyper och sexualitet.”

Så kom det sig att jag befann mig i publiken till denna omskrivna uppsättning av en av världens mest spelade operor en afton i oktober, och dessutom med höga förväntningar.

Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja införa en parameter i mina scenkonstomdömen efter hur högt mina ögonbryn hissas. Vi kan väl helt enkelt mynta det här och nu, och ge La Traviatas öppningsscen fem uppspärrade ögon av fem möjliga. På scenen står/ligger/juckar ett 15-tal personer, varav 8 är spritt språngande nakna. 7 av dem är kvinnor. Ovan nämnda män i kroppsstrumpor är också där, vissa med strap-on-dildos i högsta hugg.

LA TRAVIATA: Ensemble, foto: Markus Gårder

LA TRAVIATA: Ensemble, foto: Markus Gårder

Här kan man tänka sig att ögonbrynen efter en stund skulle ha sänkt sig. Naket har man väl sett förr. Men den ursprungliga förvåningen gav inte vika. Den fylldes på med frågor. Varför har regissören gjort det här valet? Vad ska de nakna kvinnorna fylla för syfte? Inte kan de väl bara vara där som rekvisita för att chockera/signalera lust och lättja/öka biljettförsäljningen?

Den nakna mannen får snabbt på sig kläder, men de nakna kvinnorna är med i nästan hela föreställningen. De sitter i olika hörn och smeker varandra. Spritsar grädde på sina kroppar. De fyra statisterna som är kodade som transpersoner/dragqueens (dvs kroppsstrumporna) har ett liknande öde på scenen. Ingen av dem har har några repliker. De utför inga handlingar som driver berättelsen framåt. De är, ni kanske redan har gissat, objekt.

Nu sitter hon väl och är ogin, tänker ni. Det där måste väl kunna betraktas som en detalj i sammanhanget? Well, inte om sammanhanget är en berättelse om en ”fallen kvinna” som finner kärleken men sedan väljer att ge upp densamma pga samhällets normer. Som sedan straffas ytterligare genom att dö i tuberkulos. Det vill säga en i grunden sexistisk berättelse, som på folkoperan berättas rakt upp och ner, medan nakna kvinnor och transkodade personer är med som rekvisita och allmänt spektakel.

Sedan har vi hjältens far. Han representerar i La Traviata ovan nämnda samhällsnormer genom att övertala hjältinnan Violetta att ge upp sin kärlek till hjälten för att skona hans familj från skandal. Han är i denna uppsättning av någon obegriplig anledning klädd som muslim. Fräscht.

Så där satt jag med mina upphissade ögonbryn och tänkte på hur spännande det hade varit om de hade destabiliserat genusrelationerna på riktigt. Kanske (jag vet, simpelt, men ändå) bytt kön på hjälten och hjältinnan? Eller om de åtminstone ändrat på slutet, låtit Violetta slippa bli ett offer, och låtit henne och hennes lössläppta nakna gäng dansa in i evigheten.

Då hade föreställningen fått mig med på sina noter. Kanske hade jag till och med släppt ner ögonbrynen.


Om Jessica Svefors

Ambassadör och skribent på Scenkonstguiden. Jessica Svefors bor i Stockholm. Hon är läkare och som publik gillar hon både tysk introspektiv prettoteater och normkreativ, genreglidande scenkonst. Annars gillar hon att resa och lyssna på musik med många instrument. Om det senare skriver hon ibland på skivkoll.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *