boms_MB-0908

Längtan efter Book of mormon 2!


Rasmus Klamas har sett Book of mormon på Chinateatern i Stockholm. Han älskar birollerna, är kluven till en del skämt och visualiserar hur uppföljaren skulle se ut.

För drygt ett år sedan så såg jag Book of mormon på Prince of Wales Theatre i London och mina förväntningar kunde inte ha varit så mycket högre. Musikalen har kammat hem hela 9 Tonys och 4 Olivier Awards och kostar både en och två skjortor om en ska se den på Broadway. Trots denna himmelshöga pepp så gick jag ut i London-kvällen väldigt nöjd, föreställningen balanserade precis på gränsen för vad jag tyckte var okej men föll aldrig över på fel sida. Snusk och bög-skämten och den stereotypa och fördomsfulla bilden av svarta funkar för att den slog mot den vita människans (mannens) bild av homosexuella och personer som rasifieras. Så när jag för ett par veckor sedan gick in på Chinateatern, så höll jag tummarna för att föreställningen skulle ha lika bra balans som sin brittiska broder. Låt oss se hur det blev, men först lite fakta om musikalen.

Det är South Park-skaparna Trey Parker och Matt Stone som slagit sig ihop med den komiska kompositören Robert Lopez (Avenue Q) och gjort en musikal om mormoner. Vi får följa den stora missionärstjärnan Elder Price (Linus Wahlgren) och hans lite töntiga sidekick Elder Cunningham (Per Andersson) när de åker på uppdrag till Uganda för att frälsa befolkningen. Väl där träffar de några missionärskollegor med Elder McKinley (Anton Lundqvist) i spetsen samt såklart byborna och framförallt far och dotter Nabulungi (Samantha Gurah) och Mafala Hatimbi (Peter Gardiner). Missionärerna som redan är på plats har inte lyckats döpa en enda person och hoppet sätts till duon Price/Cunningham att lösa detta.

Innan jag skulle se föreställningen i Stockholm så föll jag över en Facebook-tråd om föreställningen där en svensk skådis skrev att det var den mest rasistiska föreställning hon sett någonsin. Det blir en väldigt bra och fin diskussion i kommentarsfältet där det kastas ömsom kärlek, ömsom kritik på föreställningen. Jag tror att det var bra att jag läste denna tråd innan jag gick in i salongen, för annars hade jag bara haft de superhyllande tidningsrecensionerna i bakhuvudet. Facebook-tråden gjorde att jag liksom varken hade höga eller låga förväntningar på vad jag skulle få se.

Så, tycker jag som tidningsrecensenterna eller som skådisen på fejjan? Jag är nog någonstans i mitten när det gäller den här frågan. För mig funkar satiren på många plan, exempelvis när Elder Cunningham (Andersson) ska lära byborna om Mormons bok, eller när byborna sjunger att 80% av dem har aids. Där spelar föreställningen med västvärldens fördomar och vi som publik tvingas att se det absurda och fruktansvärda i västvärldens bild av “Afrika”. Däremot finns det en del partier där balansgången inte riktigt går vägen, där jag tycker det blir osmakligt och helt enkelt inte roligt. Det är framförallt på ställen där det sägs vad jag kan kalla för “rytmen i blodet”-repliker, där det inte längre är absurt och överdrivet utan det sägs “vanligt”. Till exempel när Elder Cunningham påpekar hur en av byborna har en så fin svart nyans och typ verkar god att smaka på, då blir det bara förminskande. Men på det hela taget så tuffar föreställningen på med några få gropar på vägen.

En av anledningarna till att jag gillade Book of mormon så mycket i London var på grund av Robert Lopez musik och de fantastiska sångarna, då speciellt Andrew Rannells (Elder Price) och Josh Gad (Elder Cunningham). Jag tycker att Linus Wahlgren och Per Andersson gör ett habilt jobb och de leder storyn fint framåt, men tyvärr så lyfter inte låtar som “Man Up” och “You and me (But mostly me)”. Jag sitter lite och längtar efter att sånginsatserna skulle vara bättre, vilket är synd. Men sånginsatserna är däremot helt briljanta på biroll-sidan, Samantha Gurah som Nabulungi Hatimbi sjunger mig till ståpäls i “Sal Tlay Ka Siti” och Alexander Larsson som Doktorn har ett kort men sjukt naggande gott solo när han undersöker en rumpa. Peter Gardiner som pappa Hatimbi är så himla fin, han adderar så mycket värme till den karaktären att jag drömmer mig bort till en Book of mormon 2 som handlar om familjen Hatimbi.

Book of Mormon i Stockholm är på det stora hela en bra uppsättning som bjuder på nästan 3 timmar total underhållning. Ensemblen är otroligt samspelt och lyckas göra en version som nästan matchar det mästerliga originalet. Jag går ifrån teatern glad för att svensk musikal kan vara relevant, rivig och rolig på samma gång.

 

Book of mormon

Chinateatern

Spelas fram till jul

 

Fotograf, omslagsbild: Mats Bäcker

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *