mmebutterfly2_banner

Lagom kritisk eller alltför kontroversiell?


Publicerades 2018-10-17

Här får vi del ett av Veronika Gustafsons närstudie av Puccinis opera Madame Butterfly, både dess historia och hur den tedde sig på GöteborgsOperan kontra hur den ter sig Kungliga Operan i Stockholm. Göteborgs vs Stockholm, Paris vs Brescia. Upp till operakamp!

År 1904, Italien, Milano. Premiären på La Scala går inte bra. Giacomo Puccinis älsklingsopera Madame Butterfly sällar sig till tidernas största operafiaskon, och den ursinniga Puccini drar redan efter första föreställningen tillbaka verket för ytterligare bearbetning. Kulturkrockarna, den frätande uppgörelsen med kolonialistisk sexturism och fräckheten att låta en tenor axla skurkrollen istället för den sedvanligt skumma barytonen blir för mycket för publiken.

Några månader senare har operan premiär igen, i Brescia. Modifikationerna ger utdelning. Med en tudelad andra akt, ett mindre generöst myller av sidoroller, och något blygsammare social kritik blir mottagandet utomordentligt; 32 ridåfall och sju bisseringar! Men fortfarande ses den som alltför kontroversiell. Tre år senare, efter ännu en omarbetning, har operan sin tredje premiär i Paris. Nu är den alldeles lagom kritisk och nedtonad, redo att bli en av tidernas mest älskade och spelade operor.

Lagom passar bra för Kungliga Operan, som nu har nypremiär för sin variant. Men lagom är inget för GöteborgsOperan och regissör Yoshi Oïda, som djärvt nog valde att sätta upp den snäppet fränare Bresciaversionen.

Låt oss kika närmare på GöteborgsOperans version

Det är en förkrossande opera. Vacker som få, både musikaliskt, dramatiskt och scenografiskt. Med en avskalad scenografi bestående av stålgrå byggnadsställningar, krukväxter, blomblad och parasoll, målas ett brechtianskt landskap upp som gränslar både realism och absurdism.

Löjtnant F.B. Pinkerton (Aaron Cawley), vivör och charmör, anländer till Japan och tänker att det vore skoj att gifta sig. Med Japans slappare äktenskapslagar kan han ju dra direkt efter bröllopsnatten. Offer blir den femtonåriga geishan Cio-cio-san, ’fröken fjäril’ på japanska, Karah Son på scen. Förförelsen går fort, då hennes fascination för hans udda beteende får henne att bli passionerat förälskad i honom – såpass att hon i hemlighet konverterar till kristendomen, resulterande i att släkt, vänkrets och bröllopsgäster förskjuter henne när sveket uppdagas på bröllopsdagen. Men det gör henne inget – hon har ju Pinkerton, bara Pinkerton.

Det sägs att Puccini närde ett så starkt hat mot Pinkerton att librettisterna fick böna och be om att få lägga till repliker som skulle få honom att framstå som mer mänsklig och spelbar, och inte avskräcka alla tenorer från rollen.

Och repliker lades till. Operan väjer inte för det djupt osmakliga i relationen mellan Pinkerton och Butterfly, och Göteborgsoperan har inte tonat ner det. I den cyniska replikväxlingen mellan Sharpless (Daniel Hällström) och Pinkerton, där Sharpless påpekar att Butterflys ålder är för till för lek, tillägger Pinkerton ”och bröllopstårtor”. När den femtonåriga Butterfly under bröllopsnattsscenen lägger sig på rygg framför Pinkerton, som sedan lägger sig ovanpå (var det verkligen nödvändigt att ha med det där, Yoshi?), får jag gåshud av äckel och obehag.

mmebutterfly1

Foto: Mats Bäcker

Även översättningarna vållar gåshud. Det känns som om jag exponeras för tre vitt skilda verk: ett på scenen på italienska, ett annat på högra textmaskinen på engelska, och ett tredje på den vänstra textmaskinen på svenska – med vilt konkurrerande innebörder. Blicken tvingas jäkta runt i mussepiggmönster. Enligt de svenska översättarna räcker det med “åttahundra gudomligheter”. Alltför blygsamt, tycker de engelska översättarna och skruvar upp det till “eight hundred thousand gods”. Jag lämnas med den knepiga uppgiften att triangulera fram en rimlig kompromiss.

De smäktande stråkarna får stryka på foten för att ge plats åt mer drivande, nästan perkussiva melodier i den musikaliska presentationen av Butterfly. Detta kan både förklaras med Puccinis vilja att hämta inspiration från japansk musikdramatik, och ambitionen att nyansera favoritkaraktären Butterfly. Hennes närvaro på scenen åtföljs både av skönhet och skavsår, exempelvis när hon i arian ”Bimba, bimba, non piangere” problematiserar sin egen naivitet genom att påpeka för Pinkerton att hon känner till det amerikanska bruket att sticka nålar i fjärilar de vill ha.

Även hennes frånvaro utgör något extraordinärt: i denna uppsättning får vi inte se Butterfly i själva dödsögonblicket – istället får vi nöja oss med att se henne ta fram sin fars harakiridolk. Begränsningen blir en invit: det är upp till vår fantasi att avgöra vad hon ska göra med dolken. Men att döma av det skärande dissonanta slutackordet…

 

Madame Butterfly

GöteborgsOperan

Spelades 1 september4 oktober 2018

 

Musik: Giacomo Puccini

Libretto: Giuseppe Giocosa, Luigi Illica

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi: Yoshi Oïda

Scenografi: Tom Schenk

Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck

Ljusdesign: Fabrice Kebour

I rollerna: Karah Son (Butterfly), Aaron Cawley (Pinkerton), Katarina Giotas (Suzuki), Daniel Hällström (Sharpless), Ann-Kristin Jones (Kate Pinkerton), Daniel Ralphsson (Goro), Åke Zetterström (Prins Yamadori), Jonas Landström (Bonzen)

 

Var med och recensera!

Såg du GöteborgsOperans version och vill tillägga något till Veronikas text? Hör av dig i kommentarsfältet eller maila info@scenkonstguiden.se.

Kommer du se Kungliga Operans version och vill få din recension publicerad på Scenkonstguiden? Tror du kanske att Veronika blev så förtjust i GöteborgsOperans produktion att hon har ett mindre gott öga till Kungliga Operans försök? Skicka in din minirecension till info@scenkonstguiden.se eller via DM till Scenkonstguiden på Facebook senast den 25/10.

 

Omslagsfoto: Mats Bäcker. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *