skog

Konst som motstånd


Anna Ostrowski sommarskriver om konst som motstånd. 

Jag har varit med mina vänner på festival i Botnik, en plats i norr Bohuslän som har växt fram runt en konstskola, Gerlesborgskolan. På en magisk plats under en dramatisk bergvägg byggs det – en stor scen, en stor rund dom, en stor tipi, en bar, några mindre scener och också flera matcontainrar. Festivalens artister är världsartister, de kommer från så många platser på jorden – Mali, Colombia, Etopien, Portugal, Angola, Göteborg, Sudan, Japan, Danmark mm. Men det finns också artister från andra platser, tex de urbana hiphopbotanikerna från den franska underjorden Dj Nix ón & Al`tarba med sina egendomliga mixar och samplingar.

Detta är festivalen där en inte behöver räkna – antal kvinnlig artister, etnicitet, sexuell läggning osv. Här har det redan hänt, här är en bortom de kulturpolitikens mångfaldsbegrepp och mål.

Musiken går inte riktigt att genrebestämma, den är ofta sammansmältningar av det moderna urbana och det traditionella. Den globala tidens möte mellan människor som av olika anledningar flytt eller flyttat på sig, en fusion av olikheter och stilar. Jag har fått många fantastiska musikupplevelser – jävulusisk transjazz av fyra väldigt unga danska tjejer, Bamakos (med ursprung i Mali)distade koraspel och Litte Dragons electronica i natten. Men jag kommer nog alltid att minnas BATIDA, en multimedial partymaskin bestående av videokonstnärer, fotografer, dansare, grafiker och musiker. Från Portugal och dess forna koloni Angola. Med en liten röd mixers hjälp kopplar grundaren Pedro Coquenao samman platser, tid och musik. Musikerna på scenen spelar tex ihop med filmade rappare i Angola, politiska texter om Angolas ickedemokratiska utveckling blandas med fräck grafik och dans och världens partymusik! Och publiken jublar bort regnet och vinden och kylan!

Clandestino betyder illegal, underjordisk, gömd. Det är därför ingen tillfällighet att festivalen visar filmen FÖRVARET, en film av Anna Persson och Shaon Chakraborty. En dokumentär inifrån Migrationsverkets låsta förvar i Flen, där människor frihetsberövas i väntan på tvångsavvisning. Vi följer bl a Aina, 47, som skilts från sina barn och hålls inlåst i 8månader i väntan på utvisning. För att Aina inte ska gömma sig om hon släpps ut. Trots att det inte är några kriminella personer avhumaniseras de med nummer istället för namn, deras celler kollas varje dag så de är rymningssäkra, idiotiska byråkratiska regler måste följas, personalen får kritik om de är ”för” vänliga, advokater finns inte på annat sätt än via skype. Jag gråter! Gråter över att människor behandlas helt ovärdigt och inhumant!

För mig blir det så tydligt att konsten är viktig, att den kan skapa medvetenhet och vara är ett led i kampen mot orättvisor, våld och förtryck. När den vill. Och när den gör det och samtidigt kan få människor att dansa och skratta och ha det himla fint är det oslagbart! Jag älskar Clandestinofestivalen!

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *