ozan_banenr

En för alla och alla för en… förutom för de andra


”Därför måste vi leva därefter, hellre än att bara inkludera de som kan tänka och bete sig som vi önskar.” Ozan Yapisan i en krönika om exkluderande utopier, konstvärlden, passiv aggressivitet och förhoppningen om att det går att göra bättre.

En nära vän berättade ett tag sen om ett community nånstans i Europas skogar (ni får ursäkta att jag inte minns vilket land) där alla var välkomna att gå med och leva i harmoni med varandra under somrarna. De levde i tält, hyddor, utomhus om så vädret tillät det, dessa nudister, hippies, konstnärer och likartade, öppensinnade individer som tror på kärlek före våld och aggressivitet.

I en annan del av världen, vilket jag inte heller minns, fanns en bråkstake, vars namn jag inte har någon aning om.

Någonting med vad som utlovades av communityn kliade bråkstaken på fel sätt. Han kunde inte tro det till den gränsen att han kände sig utmanad att själv åka dit och antagonisera dessa människor.

Kanske var det avundsjuka för att han själv inte kunnat finna harmoni inom sig, kanske var det för att han trodde dessa människor vara lika onda som han själv var inombords, bara att de var mer disciplinerade lögnare. Hur som så smider han planen och tar första bästa chans att gå med.

Icke-våldsamma. Icke-konfronterande. Icke-aggressiva. Ett passivt utopia. Varje sekund hos dessa människor väckte mer och mer irritation hos bråkstaken. Men detta var en bra sak, för bråkstaken använde detta som bränsle för att egga, egga alla i sin väg.

Med ankaret att de i princip har som regel att inte kasta ut medlemmar som inte går på eget bevåg, gör han vad han kom dit för. Han retar upp invånarna, petar på deras egon och är allmänt stökig. Han petar och petar men de gör inte mer än att ignorera honom, vilket inspirerar honom att peta lite till.

För gruppen blir det ett stort problem, de vill få bort bråkstaken men vill hålla fast vid sina principer. Passivt-aggressiva som de är, så som alla som hävdar sig vara utan aggressioner, finner de lösningen i att överrösta honom. Inte på hans sätt men deras egna. Passiv aggressivitet mot aggressivitet.

Den ena börjar humma högt och basigt, den andre förstår vad denne sysslar med och hoppar in. Efter ett tag hummar hela gruppen i samklang, hela gruppen förutom bråkstaken, som desperat försöker göra sig hörd, men det funkar inte längre. Han tål inte mer och lämnar besviket deras samhälle.

Så som det låter skulle man tycka att han misslyckades. De bevisade honom fel, ondskan fanns inte i deras hjärta. Men var deras lösning verkligen det ideala? De använde inte våld eller sårande ord, men ändå fann de ett sätt att såra på.

Elitismen är i princip tanken på att en del av oss är värda och de som inte är, är parasiter som behöver exkluderas.

Visst, den rika eliten är en minoritet, och exkluderar många fler än vad denna fredfulla grupp gör, och jag glömmer definitivt inte heller att deras metodik är mycket råare än gruppens, närmre ”vem förtjänar att leva och vem förtjänar att dö?”-tänk, men skiljer sig den fredfulla gruppen så långt från den rika eliten? Och nu när vi ändå är på detta spår, hur mycket skiljer sig konst och kulturvärlden från detta tänk?

Min käre vän som berättar historien om bråkstaken för mig, ler brett och självsäkert över att hon förklarat för mig att ett idealt samhälle existerar, men jag själv kände inte för att le. Jag kunde relatera mer till bråkstaken än någon annan i den historien.

Den rika eliten gör det knappast till en hemlis att vi andra inte är välkomna, och på nåt sätt respekterar jag denna genomskinlighet. För inga folkgrupper har förvirrat mig mer i mitt liv än dem som brukar anses mer åt det liberala hållet, som konstnärer, hippies, hipsters och andra med liknande nischer, som gillar att förespråka fred och förståelse, oftast så länge det är enkelt, och då det inte är det går man tillbaka till samma exklusion som alla andra grupper.

Bråkstaken är ingen parasit, utan lika mycket människa som du och jag, fast med andra förutsättningar och omständigheter som format denna annorlunda. Visst, vi kan följa elitismens spår och välja att exkludera denna, den enkla lösningen. Eller så kan vi ta det svåra valet, kavlar upp våra ärmar och använda hårdhandskarna för att hitta ett sätt att inkludera alla istället.

För min del har konst och kulturvärlden känts jävligt bekant och hemma, jag har gillat de flesta människorna jag mött, men det är deras bemötande när det gäller de som inte passar in lika naturligt som eggat mig. En passivt aggressiv exklusion, inte långt från hummandet i skogen.

Från mitt trångsynta perspektiv har jag fått bilden av en grupp människor som gillar att applådera varandra och klappa varandra på axeln, och så fort någon säger annorlunda, är de redo, så som den fredfulla gruppen, att passivt aggressivt dumförklara och exkludera ens röst.

En vän som har djupt fäste i konst och kultur i Göteborg frågade varför jag sätter dessa höga standards på oss och inte andra? För att det inte är jag, utan alla vi som satt dessa standards på oss själva, och därför måste vi leva därefter, hellre än att bara inkludera de som kan tänka och bete sig som vi önskar.

 

Omslagsbild: Pixabay. Creative Commons CC0

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *