Fodringsagare_banner

Konfrontationer på mjuka schäslonger


Publicerades 2018-11-16

“Det jag såg, kommer ni aldrig att få se.” Veronika Gustafson ser en makalös Fordringsägare på Teater Galeasen och får bitterljuv ångest av teaterkonstens flyktighet.

 

”Jag vill respektera henne högre än mig själf, vill att hon skall vara mitt bättre jag!”

– Adolf

 

Åh, Strindberg, igen. Tvetydiga spänningar, trevande dubbelspel och lirkande konfrontationer på mjuka schäslonger.

Under vissa scenkonstföreställningar drabbas jag av en oerhörd ångest, särskilt när, eller kanske just eftersom, skådespelarna går så starkt in i sina roller att svetten porlar i deras illande röda nackar, och talet drar iväg tills man knappt kan urskilja replikerna. Det blir en så underbart medryckande intensitet, att jag blir plågsamt medveten om att den kanske aldrig kommer att upprepas. Som nu.

Nu är konstnären Adolf förtvivlad. Hans konstnärskarriär är på nedgång, de sinande tankarna krånglar och Tekla, hans framgångsrika, polyamorösa författarfru, kallar honom ”lillebror”. Knallröd och flackande med blicken sitter han på en stolskant och kliar sig tafatt i huvudet medan hans nyfunne vän leder in honom på rätt tankar: Adolfs karriär ska spira när han överger måleriet för skulpterandet, tankarna styvna av manligt umgänge, och äktenskapet komma i form så fort han slutar dyrka sin hustru och inser att hon är ett tomt kärl som parasiterar på hans idéer – och att hon aldrig älskat honom. Här inser Adolf att han är döende.

August Strindberg är en mästare på att svänga ihop psykofilosofiska dramer där karaktärerna kolliderar och krackelerar i underfundiga dilemman. Att försöka tolka dem är därför lite som att gå på ett intensivt men subtilt minfält. Liksom nu. Vad gör man när ett rafflande triangeldrama mellan tacksamhetsskuld, skam och förlåtelse vecklar ut sig framför ett snedställt draperi? Med påståenden om att kvinnor älskar genom att ta medan männens kärlek yttrar sig i givande, att kvinnan i själva verket är en kannibal och orättmätigt tillskansar sig mannens mentala resurser… Att Teater Galeasen, en av Stockholms främsta indieteatrar, väljer att sätta upp Fordringsägare är rätt djärvt.

Fodringsägare©SthlmPortraitFactory__73211

Lina Englund, Anders Berg, Carl Magnus Dellow Foto: John Gripenholm

Tekla betraktas av både make och exmake som frukten av deras uppfostran; något som börjar som ett kärl men allteftersom de fyller henne med sina tankar och lärdomar, själv lär sig tänka. Något som för att bli någon ska fyllas med mannens tankar, för vilka hon är skyldig tacksamhet. ”Förlåt mig för att du vanärade mig”, fräser Gustav, listigt gestaltad av Carl Magnus Dellow. Sedan får man döma själv, när Lina Englund spelar fram en värdig, kalkylerande Tekla med en rejäl dos integritet.

Det är en märklig situation där mannen först anstränger sig för att göra hustrun till en del av sig själv, sitt bättre jag. Men när hon sedan agerar som detta bättre jag, med framgång och självständighet, är hon plötsligt hans förrymda ”inälvor” som egenmäktigt strövat iväg med sin tacksamhetsskuld, orsakande hans död. Tja, vad är skuld?

Kan man förlåta något man egentligen förväntar sig tacksamhet för? Kan man vara tacksam mot någon för något som denne inte gjorde för ens egen skull? Kan man begära tacksamhet från någon som fått, utan att be?

Ett förlåt förlöser en från förväntningen om utbyte av erkännanden, vare sig det gäller tacksamhet eller skuldkänslor. ”Jag förlåter dig för att jag lärde dig att läsa”, behöver därmed inte ses som ett bittert, ironiskt påpekande om innestående tacksamhetsskuld, utan att man inte längre förväntar sig ett erkännande av sina insatser. Fordringsägaren är löst – och dör.

I slutet väller publiken ner på scenen för att vimla runt med varandra och skådespelarna över ett glas gratis prosecco och en och annan selfie. Osäkert går jag fram mot skådespelarna – på näthinnan ser jag fortfarande deras lysande nackar och blanka ögon. Jag har något jag bara måste fråga om, men vet inte hur jag ska formulera frågan. Det är vag, gigantisk undran kring känslor kontra roll och i vilken ordning det ena tvingar fram det andra, hur beroende rollen är av självupplevda känslor och i vilken mån man kan och måste känna karaktärens känslor för att inte misslyckas.

Tillslut går jag fram och funderar högt. Det är något organiskt, rollen förändras för varje framträdande, svarar Carl Magnus Dellow, som spelade Gustaf. Med andra ord: det jag såg, kommer ni aldrig att få se. Men kanske kommer nästa föreställning att bli ännu bättre.

Så skynda en isande kväll över Skeppsholmsbron vetja, ta ett glas på Galeasen, luta er mot scenen och ta gärna med ett litet anteckningsblock för att skriva ner sådant som tål att funderas vidare på. Det är en makalös pjäs, och med största sannolikhet en minnesvärd föreställning.

 

Fordringsägare

Teater Galeasen

Spelas tom 23 november

 

Av: August Strindberg

I rollerna: Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Anders Berg

Regi: Johan Wahlström

Musik: Fabian Grytt

Ljus: Jonatan Winbo

Rum: Joakim Bayoumi Karlsson

Kostym: Matilda Hyttsten

Mask: Anna Olofson

Rekvisita: Yvonne Brax Kjellström

 

Omslagsbild: Carl Magnus Dellow, Lina Englund, Anders Berg. Foto: John Gripenholm. Bilden visas här något beskuren.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *