eternity

Kärlekens obarmhärtighet


”Jag dras till tillfällena där mänskliga relationer är som svartast, banalast, fulast och sorgligast.” Julia Hagström har samtalat med Annika Nyman, aktuell med 37,2° – From her to eternity som nu gästspelar på Stockholms Stadsteater.

Jag har sett Teatr Weimars senaste verk 37,2° — From her to eternity, som spelades på Bryggeriteatern i Malmö mellan 22/9-7/10. En pjäs om kärlekens obarmhärtighet och ett finstämt drama som avhandlar flera allmängiltiga frågor om livet och relationer. Textförfattare till verket är Annika Nyman och Fredrik Haller som även står för regi.

Jag fick chansen att göra en intervju med den förstnämnda. Annika Nyman är en malmöbaserad dramatiker, med en fot i flertalet kulturinstanser i staden. Hon driver tillsammans med andra scenkonstnärer den fria teatergruppen och konstnärskollektivet Teater Mutation, vars syfte bla är att “utvidga vår dramatiska arbetsmetod och korsbefrukta den med kunskaper vi har av ljudverk, postdramatiskt arbete, koreografi, bildkonst, ljus och visualitet.”

Nyman har studerat dramatiskt skrivande på Teaterhögskolan i Malmö och tog sin masterexamen 2013. Hon har sedan dess uppfört ett imponerande antal pjäser i både egen och kollaborativ regi. Hon verkar även i samarbete med konstnärskollektivet Teatr Weimar, med vilka hon nu är aktuell med sitt senaste verk.

Nyman är i dagsläget doktorand vid Teaterhögskolan och föreställningen 37,2° — From her to eternity, är en del av hennes doktorandstudier.

Hur skulle du beskriva din dramatik?

Stor fråga. Den börjar omformas ganska mycket nu, från att ha varit mer textdriven, till att bli exempelvis landa i sådant som den här pjäsen som ju är mer traditionell och där massa av mina textsjok har fått stryka med. Det som i alla fall är grunden för min dramatik är att den bygger på relation. Dessutom försöker jag ta mig an det som jag inte vet vad jag ska tycka om, försöker vara i situationer som inte ger enkla svar, som utmanar mig (och i förlängningen andra) snarare än att försöka berätta vilken slags plats världen ska vara. Och så dras jag till tillfällena där mänskliga relationer är som svartast, banalast, fulast, sorgligast och så vidare.

Man kan ana att vissa händelser och skeenden i pjäsen är självupplevda eller liknande, att det till stor del bygger på personliga erfarenheter. Stämmer det?

Min dramatik är sällan eller aldrig självbiografisk på det sättet man kanske tänker sig självbiografi. Just 37,2° — From her to eternity är dessutom skriven tillsammans med Fredrik Haller och materialet har formats om till oigenkännlighet flera gånger i processen. Med det sagt så är ju mänskliga relationer dramatikens kärna och för att det ska bli meningsfullt för mig krävs det att jag går in i ett väldigt personligt engagemang och använder mig av alla möjliga erfarenheter, inhämtade från egna och andras liv, från fiktion och så kallad verklighet.

Filmen av Fred Zinnemann med titeln ”From here to eternity” (Härifrån till evigheten), från 1953, kretsar kring liknande scenarion och teman som i er pjäs, har den varit som någon slags förgrund för ert verk?

Jag har faktiskt inte sett Zinnemanns film. From her to eternity är en låt av Nick Cave som leker med Zinnemanns titel. För mig handlar referensen dels om låtens desperation, besatthet och galenskap, dels om just den där evigheten, det att allt fortsätter finnas, det förflutna och sårigheterna som är omöjliga att lämna bakom sig. På ett mer konkret plan finns det ju en absolut bindning, resten av livet, till den människa man får barn med.

Vad står ”37,2°” för i verkets titel?

37,2° är den temperatur en kvinnas kropp har i det ögonblick ägget blir befruktat. Verket har intertextuella kopplingar till den franska 80-talsklassikern Betty Blue, som ju bygger på romanen Betty Blue 37,2° på morgonen av Philippe Dijan.

Förutom till Betty Blue finns kopplingar till Tennessee Williams fantastiska Linje Lusta. I båda verken finns galenskapen, förälskelsen och naturligtvis graviditeten närvarande.

600x400

37,2° – From her to eternity

Jag har läst mig till att du gärna utgår från kända historier, personer eller verkliga händelser. Vad är det som lockar med det tillvägagångssättet? Den självklara frågan blir ju: begränsar inte det dig i ditt skapande?

Nej, tvärtom. Jag har inte särskilt mycket fantasi när det gäller att komma på egna narrativ eller hitta på figurer. Dessutom tror jag att allt konstskapande är att försöka fånga in dimensioner av livet eller verkligheten och att det är just i koncentrationen och återgivandet är som det skapande uppstår. Att tolka verk som redan finns är bland det bästa som finns, jag blir nyfiken och får en massa idéer. Och så blandar jag fritt med egna erfarenheter och upplevelse. ”Kan man förstå det på det här sättet? Eller det här?” Jag tror jag är hyfsad på att se sammanhang och förstå saker på ett lite vilt sätt.

Händelseförloppet i pjäsen utspelar sig under en längre tid. De återkommande intervallerna av hög musik, samt vackert komponerade visuella inslag skapar en naturlig tidsrymd, man känner att tiden flyter. Hur tänkte ni när ni skapade dessa tidsmellanrum?

Gällande de tidsmellanrum som du nämner så har inte jag varit med och skapat dem. I manus går ju tid mellan scenerna och där är de ju snarare klippta in i varandra. Den första längre pausen, som jag tycker funkar skitbra, kommer ju mitt i en scen. Sådant där går knappast att förutse i skrivandet, det måste komma från ett annat håll i repprocessen.

Du har samarbetat med Fredrik Haller i detta verk. Är du van vid och tycker du om att samarbeta med andra kulturutövare?

Teater bygger på samarbete, men just i skrivandet är det speciellt. Fredrik och jag har samma språk för processen samtidigt som vi har olika styrkor. Helhet och dramaturgi är han grym på och jag är bättre på replik och att befinna mig där och då i rummet i skrivsituationen. Då är det fantastiskt att samarbeta. Men att samarbeta kan vara det svåraste som finns också, beroende på inställning och förväntan på vad är en process är för något. Jag har en hel del vana av samarbeten på olika sätt och en del har varit riktigt slitsamma. Ibland kommer man framåt och det känns värt det, men det är inte alltid det slutar lyckligt.

Det råder en slags konsensus att samarbete mellan olika utövare är en nödvändighet i dagens kultursverige. Håller du med om det?

Jag har faktiskt dålig koll på det. Jag vet inte om det är samma sak, men ett stort fokus finns ju på interaktivitet mellan konstformer och jag har själv sysselsatt mig med det en hel del. Det finns mycket positivt som kan komma ur interdisciplinär verksamhet, men jag har svårt för när det blir ett egenvärde, på samma sätt som ”nyskapande” anses vara ett egenvärde. Det blir en slags önskan utifrån om vilken slags produkt konsten ska vara, det riskerar att bli lika meningslöst som den överdrivet traditionella hållning jag misstänker att man försöker komma ifrån.

I pjäsen ges alla sidor en röst, man får en chans att känna sympati med alla tre karaktärerna. Även om vissa har fler sympatiska drag än andra. Var det tanken? Att ingen skulle vara den självklara ”boven i dramat”?

Det är så jag engagerar mig i skrivandet. För mig är det bara intressant om jag verkligen försöker gå med mina figurer så långt som möjligt. Det är det dramatiken verkligen kan som konstform, att sätta sig in i det väldigt specifika, i den specifika relationen, under de specifika omständigheterna. Jag håller på alla lika mycket, men jag har hört bekanta gräla om vem av dem som är mest och minst sympatisk, vilket ju är härligt.

En sista fråga: Nick Cave & The bad seeds eller Iron Maiden?

Nick Cave & The bad seeds. Lätt.

 

 

37,2° — From her to eternity

Spelas härnäst på Fri Scen/Stockholms Stadsteater

Lördag 14 oktober – tisdag 17 oktober

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *