shake

Kan vi glömma Shakespeare en stund?


“Strindberg är en ökänd kvinnohatare och Shakespeares dramer smyger in både antisemitism och kolonialism.” Maja Svensson reflekterar fritt kring klassiker och ber på förhand om ursäkt för eventuellt ömma tår.

– Kan vi glömma Shakespeare en stund?

Ursäkta för alla teaterälskares tår jag nu eventuellt kommer trampa på, men jag vill få det sagt!

Javisst älskar vi de gamla klassikerna. Shakespeares romantiska verser, Strindbergs genomtänkta replikskiften och allt annat trevligt där dramatikern varit död i över 70 år och därför går att spela hejvilt utan att betala ett öre. Åh” säger ni, och klappar er själva över kinden och låter förklaringen bli ”klassiker blir klassiker av en anledning – de bär på teman som aldrig dör!” till varför ni fortsätter att trampa er bekväma i de gamla texterna. Billigt och lättillgängligt. Skööönt.

Så låt mig nu komma med en nål och spräcka den bekvämligheten. Vi behöver få in ny dramatik på våra scener! Ett språk anpassat efter idag, problem som är igenkännbara i vår nutid och en text som låter teatern utvecklas istället för att bara blicka bakåt med nostalgins mjuka öga.

För vet du vad? Strindberg är en ökänd kvinnohatare vars texter är misogyna från pärm till pärm, Shakespeares dramer smyger in både antisemitism och kolonialismens ruttna åsikter mellan textraderna och ingen av dem har ens en skymt av en HBTQ-person som är rättvist representerad. Alla de gamla dramatikerna diktade upp sina historier i ett samhälle som såg annorlunda ut jämfört med vårt. De är deras skrik från deras tid som vi låter eka mot teaterns väggar. Men det är en annan tid nu. Det finns andra skrik som behöver få höras.

Vi försöker modernisera gamla texter och hålla ett stadigt järngrepp om åsikten att historierna är ”tidlösa”, men snälla – vi måste skilja på textens tema och dess handling. Oidipus har ett jättebra tema om barn och föräldrar-relationer, men att döda sin far och gifta sig med sin mor är ganska svårt att relatera till idag. Jag kollade runt bland mina vänner och det var ingen som upplevt det. Däremot har dom alla upplevt hur det är att ha en stökig relation till en vårdnadshavare, bara inte riktigt på ”jag slet ut mina egna ögon”- nivån.

Du kan klippa och klistra hur mycket du vill, men jag frågar er varför ni inte bara gör det lättare för er och köper en historia skriven i nutid? Ni kan lägga hur mycket pengar ni vill på fräcka kostymer och en stilig scenografi, men jag tror att vi alla nånstans vet att kärnan i en uppsättning alltid kommer vara storyn. En bra text är värd att investera i! ”Men de gamla texterna är ju bra”, mm, visst, men dom är också så pass slitna att vi snart inte ens vet vad som är fram eller bak. Kanske dags att lägga dom längst bak i garderoben ett litet tag och istället investera i något nytt som får teatern att verka lite fräsch.

Så, visst är väl spelåret 18/19 ett utmärkt år att skapa lite ny samtidshistoria och kanske låta några av de gamla rasistiska och misogyna texterna få vila i frid?

Bild i bannern: Wikimedia Commons, David Garrick in Hamlet


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Kan vi glömma Shakespeare en stund?

  • Karin Noomi Karlsson

    Personligen anser jag att man kan få det bästa av båda världar. Man kan spela nyskrivna bra pjäser och man kan samtidigt göra nya uppsättningar av äldre stycken. Jag ser ingen motsättning däremellan. Dessutom pågår det ständigt arbete med att putsa på exempelvis Shakespeares texter. Jag var på “Två adelsmän från Verona” i helgen och de antisemitiska antydningar som har funnits i den pjäsen hade helt enkelt plockats bort genom en förtjänstfull nyöversättning.

    MVH en annan något äldre litteraturälskare 🙂